Kronan på Östersjöns pärla
Att vara på Gotland är alltid något speciellt. Det börjar redan i Nynäshamn, när man ser färjan närma sig.
Efter tre timmar till havs ser man Visby växa upp ur havet, med domkyrkans karakteristiska tre torn. Nu snart så...
Och sen när man kör i land från färjan, till höger uppför backen, och svänger av från dom värsta turistströmmarna - då infinner sig den speciella känslan med full styrka. Gotland är Sverige, men ändå inte. Gotland är... ja, Gotland.
I år svängde vi inte åt höger och söderut mot Burgsvik som vi brukar, utan så småningom åt andra hållet, åt nordost, mot Fårösund och gula färjan. Känslan blev ännu mer speciell, att få inleda Gotlandssemestern med att nästan direkt lämna Östersjöns pärla för dess krona - Fårö!
Den lilla, lilla stugan vi hyrt i Marpes var jättefin. En flaska vin och nyplockade blommor stod på bordet, och vi invigningsmiddagsåt rostbiff och potatissallad.
Fårö svarade genast upp mot sitt namn med fårhagar överallt i omgivningen. Vart man såg så såg man får, märkte vi när vi tog en liten cykeltur till stranden på kvällen.
Vi fick oss en första solnedgång, men det var lite blåsigt och inte så skönt.
Skymningsljuset ger ofta oväntade upplevelser.
Strax nedanför Marpes ligger Lansa, ett annan liten samling av några få hus. Stranden där är klart promenerbar och -värd.
Gissa om det fanns får här också...?
Sommaren har varit rätt sval och regnig så här långt även på Gotland. Tack var det kom algblomningen av sig i havet. Däremot blommar det otroligt på land! Jag har aldrig sett på maken...
Så här års brukar det vara torrt och bränt på marken. Men i år är strandängarna och vägrenarna obeskrivligt vackra, som rabatter.
Andra kvällen cyklade jag 3 km norrut genom skogen, på trevliga små, knappt skönjbara hjulspår, till Gamlehamn och raukarna vid S:t Olof, och belönades med en magnifik solnedgång. Wow!
Vi är långt ifrån färdiga med fåren. Den här coola typen går i hagen bredvid vår stuga.
Om man plåtar får i kraftigt motljus blir ullen som en gloria.
Längs stranden ligger nyss nämnda blommande ängar där det finns... just det, får. Undrar om dom förstår att uppskatta hur vackert deras vegetariska smörgåsbord är...
Det finns tre rejäla raukområden på Fårö, alla på västra sidan. Digerhuvud är det största, och där kan man (=jag) vistas hur länge som helst, djupt fascinerad av klippor, gröngula laguner, hav och himmel.
Jag har skrivit det här via mobiluppkoppling, och våra nyfunna bekanta bäar runtomkring hela tiden. I övrigt hör man bara vinden, lite avlägset vågbrus och svalorna som kvirpar högt uppe i solhimlen.
Fortsättning följer. Här gäller tidigt uppe och tidigt i säng när vädret är fint, vilket det hittills varit sånär som på en regndag.
Efter tre timmar till havs ser man Visby växa upp ur havet, med domkyrkans karakteristiska tre torn. Nu snart så...
Och sen när man kör i land från färjan, till höger uppför backen, och svänger av från dom värsta turistströmmarna - då infinner sig den speciella känslan med full styrka. Gotland är Sverige, men ändå inte. Gotland är... ja, Gotland.
I år svängde vi inte åt höger och söderut mot Burgsvik som vi brukar, utan så småningom åt andra hållet, åt nordost, mot Fårösund och gula färjan. Känslan blev ännu mer speciell, att få inleda Gotlandssemestern med att nästan direkt lämna Östersjöns pärla för dess krona - Fårö!
Den lilla, lilla stugan vi hyrt i Marpes var jättefin. En flaska vin och nyplockade blommor stod på bordet, och vi invigningsmiddagsåt rostbiff och potatissallad.
Fårö svarade genast upp mot sitt namn med fårhagar överallt i omgivningen. Vart man såg så såg man får, märkte vi när vi tog en liten cykeltur till stranden på kvällen.
Vi fick oss en första solnedgång, men det var lite blåsigt och inte så skönt.
Skymningsljuset ger ofta oväntade upplevelser.
Strax nedanför Marpes ligger Lansa, ett annan liten samling av några få hus. Stranden där är klart promenerbar och -värd.
Gissa om det fanns får här också...?
Sommaren har varit rätt sval och regnig så här långt även på Gotland. Tack var det kom algblomningen av sig i havet. Däremot blommar det otroligt på land! Jag har aldrig sett på maken...
Så här års brukar det vara torrt och bränt på marken. Men i år är strandängarna och vägrenarna obeskrivligt vackra, som rabatter.
Andra kvällen cyklade jag 3 km norrut genom skogen, på trevliga små, knappt skönjbara hjulspår, till Gamlehamn och raukarna vid S:t Olof, och belönades med en magnifik solnedgång. Wow!
Vi är långt ifrån färdiga med fåren. Den här coola typen går i hagen bredvid vår stuga.
Om man plåtar får i kraftigt motljus blir ullen som en gloria.
Längs stranden ligger nyss nämnda blommande ängar där det finns... just det, får. Undrar om dom förstår att uppskatta hur vackert deras vegetariska smörgåsbord är...
Det finns tre rejäla raukområden på Fårö, alla på västra sidan. Digerhuvud är det största, och där kan man (=jag) vistas hur länge som helst, djupt fascinerad av klippor, gröngula laguner, hav och himmel.
Jag har skrivit det här via mobiluppkoppling, och våra nyfunna bekanta bäar runtomkring hela tiden. I övrigt hör man bara vinden, lite avlägset vågbrus och svalorna som kvirpar högt uppe i solhimlen.
Fortsättning följer. Här gäller tidigt uppe och tidigt i säng när vädret är fint, vilket det hittills varit sånär som på en regndag.
Kommentarer
Trackback
