Förnyelsens tidevarv
Det där med hostandet och hackandet blev både långvarigare och mer omfattande än jag hade hoppats. Både Eva och jag var rätt däckade nästan en vecka. Nu är vi på benen men hostan ger sig bara långsamt. Men vi är inte ensamma, visst.
Jag kan inte låta bli att skriva om Äventyret Västerdalbanan, som inte blir något äventyr alls på drygt en månad nu, eftersom Tåg i Bergslagen och Tågkompaniet har gett upp sin ojämna kamp mot undermålig gammal och ny teknik och helt sonika ställt in samtliga persontåg fram till 15 april. Det blir landsvägsbuss i stället. Som extra krydda på moset (eller vad det heter) har man flyttat ersättningsbussens angöringspunkt i Mockfjärd från järnvägsstationen till riksväg 71, detta för att spara tid. Bussar har i allmänhet svårt att klara tågtiderna. Jag sparar ingen tid, tvärtom. Nu får jag gå 2 km i vardera riktningen till och från bussen i stället för 100 m till och från tåget.
I och för sig välbehövlig motion, men det är det där med tiden, den ständiga bristvaran...
Alltså: De två hypermoderna Itinotåg som sattes i trafik för några år sedan på Västerdalsbanan har bromsar som slutar fungera om de utsätts för snö. Vilket risken är stor för på vintern. En sån överraskning! Både förra vintern och den här har "tillverkaren gjort förbättringar och tester". Än har det inte gett några som helst resultat.
4 januari 2006 åkte jag Itinotåg både till och från Malung, vilket nedanstående bild till vänster bevisar. Men det var innan tågets bromsar upptäckt att de inte gillade snö.
De gamla rälsbussarna man försökt köra i stället klarar visserligen snön, men är tydligen fallfärdiga i hela sitt maskineri för det är ett lotteri varje gång de försöker starta. Inte har det hjälpt att låna in likadana rälsbussar med Inlandsbanan tjusigt påmålat. Rälsbusstypens bäst före-datum verkar ohjälpligt passerat.
Jag är själv ingenjör och kan förundras en smula att det är tekniskt möjligt att få upp en svensk i rymden, men inte att konstruera tåg som fungerar om det har snöat. Jag vet en person som jublar - Christer Gruhs, som energiskt på bästa ledarplats i FaluKuriren ivrar för landsvägstrafikens förträfflighet och propagerar för järnvägens snara nedläggning. Tur att det finns goda motkrafter som Leif Lindström, som tappert kämpar för utveckling av Västerdalsbanan i stället för nedläggning! Han är värd allt stöd, för jag håller helt med honom. Och jag åker mycket hellre tåg än bil!!!
Arbetspendling med tåg innebär för mig att jag bara får sex timmars arbetstid i Ludvika. Därför behöver jag jobba en timme på resan i vardera riktningen. Det går alldeles utmärkt. På tåg alltså. På buss går det avsevärt mindre utmärkt, särskilt om man inte lyckas knipa någon av de mycket få platser där man har utrymme att fälla ut datorskärmen utan att den hindras av framförvarande ryggstöd. Morgontåget mot Borlänge brukar vara nästan fullsatt, och det är inte direkt fler sittplatser på en buss.
Så det får bli kära 56:an, som troget gått i alla år, via järnvägsstationen. Det blir 1 1/2 timme längre hemifrån varje dag, men vad gör man....
Tänk vad inspirerande det är att gnälla! Jag häpnar över hur mycket jag skrivit, jag som bara skulle nämna att det är problem med tågen...
Eftersom Eva och jag börjar känna oss någorlunda i form igen finns inte längre någon ursäkt att uppskjuta vår planerade renovering av vardagsrummet. Jag slänger förstås in en "före"-bild här. Lägg särskilt märke till den vackert kommunalgrå tapeten som vi köpte på rea och satte upp när vi flyttade in för 28 år sen. Det är nog inte många som har en sån!
Detta stora projekt inleddes i helgen med utgallring av diverse böcker, för att få plats för andra böcker som nu står i hyllor i vardagsrummet. Som ju måste tömmas. Minst 100 ton fotoalbum är mödosamt nedburna till det nyligen urröjda gamla skåpet i källaren.
Planen nu är att åka och köpa takplattor på fredag och spika upp dem i helgen (tapeter har vi redan köpt - i annan färg än grå). Jag har aldrig spikat upp takplattor, men hur svårt kan det vara? Säkert blir det jättekrångligare och jättejobbigare än jag vågat mardrömma om, men jag är ju ingrodd pessimist när det gäller renoveringsarbeten. Det som verkar lätt blir alltid svårt, och tar mycket längre tid än man trott. Fördelen med att vara pessimist är att verkligheten knappast kan bli värre än man föreställt sig. Eller, jo kanske, när det gäller något så trist som renovering...
I alla fall läste jag Clive Cusslers "Odysseus skatt", just inköpt på bokrea, i helgen. Man måste göra något kul också. Eftersom jag gillar katastrofthrillers är han en favoritförfattare.
Eder don't-wannabe hemmapulare
Peter
Jag kan inte låta bli att skriva om Äventyret Västerdalbanan, som inte blir något äventyr alls på drygt en månad nu, eftersom Tåg i Bergslagen och Tågkompaniet har gett upp sin ojämna kamp mot undermålig gammal och ny teknik och helt sonika ställt in samtliga persontåg fram till 15 april. Det blir landsvägsbuss i stället. Som extra krydda på moset (eller vad det heter) har man flyttat ersättningsbussens angöringspunkt i Mockfjärd från järnvägsstationen till riksväg 71, detta för att spara tid. Bussar har i allmänhet svårt att klara tågtiderna. Jag sparar ingen tid, tvärtom. Nu får jag gå 2 km i vardera riktningen till och från bussen i stället för 100 m till och från tåget.
I och för sig välbehövlig motion, men det är det där med tiden, den ständiga bristvaran...
Alltså: De två hypermoderna Itinotåg som sattes i trafik för några år sedan på Västerdalsbanan har bromsar som slutar fungera om de utsätts för snö. Vilket risken är stor för på vintern. En sån överraskning! Både förra vintern och den här har "tillverkaren gjort förbättringar och tester". Än har det inte gett några som helst resultat.
4 januari 2006 åkte jag Itinotåg både till och från Malung, vilket nedanstående bild till vänster bevisar. Men det var innan tågets bromsar upptäckt att de inte gillade snö.
 |  |
Jag är själv ingenjör och kan förundras en smula att det är tekniskt möjligt att få upp en svensk i rymden, men inte att konstruera tåg som fungerar om det har snöat. Jag vet en person som jublar - Christer Gruhs, som energiskt på bästa ledarplats i FaluKuriren ivrar för landsvägstrafikens förträfflighet och propagerar för järnvägens snara nedläggning. Tur att det finns goda motkrafter som Leif Lindström, som tappert kämpar för utveckling av Västerdalsbanan i stället för nedläggning! Han är värd allt stöd, för jag håller helt med honom. Och jag åker mycket hellre tåg än bil!!!
Arbetspendling med tåg innebär för mig att jag bara får sex timmars arbetstid i Ludvika. Därför behöver jag jobba en timme på resan i vardera riktningen. Det går alldeles utmärkt. På tåg alltså. På buss går det avsevärt mindre utmärkt, särskilt om man inte lyckas knipa någon av de mycket få platser där man har utrymme att fälla ut datorskärmen utan att den hindras av framförvarande ryggstöd. Morgontåget mot Borlänge brukar vara nästan fullsatt, och det är inte direkt fler sittplatser på en buss.
Så det får bli kära 56:an, som troget gått i alla år, via järnvägsstationen. Det blir 1 1/2 timme längre hemifrån varje dag, men vad gör man....
Tänk vad inspirerande det är att gnälla! Jag häpnar över hur mycket jag skrivit, jag som bara skulle nämna att det är problem med tågen...
Eftersom Eva och jag börjar känna oss någorlunda i form igen finns inte längre någon ursäkt att uppskjuta vår planerade renovering av vardagsrummet. Jag slänger förstås in en "före"-bild här. Lägg särskilt märke till den vackert kommunalgrå tapeten som vi köpte på rea och satte upp när vi flyttade in för 28 år sen. Det är nog inte många som har en sån!
Detta stora projekt inleddes i helgen med utgallring av diverse böcker, för att få plats för andra böcker som nu står i hyllor i vardagsrummet. Som ju måste tömmas. Minst 100 ton fotoalbum är mödosamt nedburna till det nyligen urröjda gamla skåpet i källaren.
Planen nu är att åka och köpa takplattor på fredag och spika upp dem i helgen (tapeter har vi redan köpt - i annan färg än grå). Jag har aldrig spikat upp takplattor, men hur svårt kan det vara? Säkert blir det jättekrångligare och jättejobbigare än jag vågat mardrömma om, men jag är ju ingrodd pessimist när det gäller renoveringsarbeten. Det som verkar lätt blir alltid svårt, och tar mycket längre tid än man trott. Fördelen med att vara pessimist är att verkligheten knappast kan bli värre än man föreställt sig. Eller, jo kanske, när det gäller något så trist som renovering...
I alla fall läste jag Clive Cusslers "Odysseus skatt", just inköpt på bokrea, i helgen. Man måste göra något kul också. Eftersom jag gillar katastrofthrillers är han en favoritförfattare.
Eder don't-wannabe hemmapulare
Peter
Kommentarer
Postat av: Helena
Nu tycker inte jag att ni ar dom enda som kan klaga pa daligt med uppdateringar i bloggen.. Mer sant tack! Och varbilder fran Mockfjard efterfragas! Fast da kommer jag fa hemlangtan pa riktigt. Puss!
Postat av: Peter
Jag ska, jag ska...!!! Jag har bara 1000 bilder från en viss dotter att administrera först....
Trackback
