Sommaren är här
I dag har varit första sommarvarma dagen här hemma. Det har känts rätt fuktigt också. Tittade på SMHI:s blixtkarta och jodå, det är i full gång.
Klockan är nu 19:20 och varje röd ring eller kryss är en blixt under den senaste timmen. Har dock inte märkt något här ännu. Det kom just en kraftig skur, men inget muller.
Vinets prövningar
I dag åkte vi till vingården Gozalbes Orti någon mil utanför Madrid. Ett härligt ställe, som drivs av en f d pilot som sadlat om till ekologisk vinodlare på äldre dar.
Carlos och Natasja gav oss en engagerad beskrivning av vinodlandets vedermödor och glädjeämnen, och en rejäl genomgång av hur vin ska lagras och behandlas för att till slut smaka riktigt bra.
Här fanns också en butik där man kunde köpa husets olika viner och tillbehör.
Efter vinprovning bjöds vi på spansk husmanskost i form av Cocido madrileno. Gott!
Peter F är av kända skäl lite tveksam till rödvin. Det är inte Roger.
Och vår vd verkar inte heller ha några problem med tillvaron i detta läge.
Spanien har haft en ovanligt kall maj. I dag sken solen men det blåste och var nog inte mer än ca 13 grader i luften.
Men det var ändå skönt ute för oss nordbor. På hemväg fick vi glimtar av spansk landsbygd.
Vi fick oss också en liten extra guidad rundtur i stan med bussen, där guiden Josefin var med. Dessa skyskrapor syns milsvitt omkring och blev klara för bara något år sen.
Jag hann gå en liten egen promenad i den stora parken alldeles intill hotell Hospes vid Plaza de la Indepencia. En konstgjord damm i mitten var populär att hyra roddbåtar på.
Denna sista kväll i Madrid åt vi fin middag på Corral de la Morreria, med flamencoshow. Mycket god mat, och flamencotruppen var oerhört skicklig. Tre gitarrister, tre handklappande och sjungande män, tre dansande kvinnor. 
Som obildade nordbor började man efter ett tag tycka att det mesta såg och lät likadant ut, så det blev lite långdraget.
Efter restaurangen var många oväntat (nåja) trötta, så den riktiga hålligångstämningen infann sig inte. Det blev en förhållandevis tidig sorti för mig och några till. Lika skönt det.
Och i morgon åker vi hem, samtidigt som England stänger flygplatser igen på grund av vulkanaskmoln från Island. Hoppas prognosen håller så att vi tar oss hem. På måndag ser askan ut att kunna nå in över västra Europas fastland.
Vackert
En kvällspromenad till Hard Rock cafe och där en redig hamburgare var precis rätt. För att göra lyckan fullständig fick jag in en lika redig efterrätt med kladdkaka, glass och grädde.
Serverades med tre skedar och var mäktigt god. Inte helt enligt GI-modellen, men avsteg nån gång gör ingen skada (vaddå... bättre om jag lät bli att göra avsteg nån gång...?).
Madrid är en vacker stad. Vår inhyrda guide Josefin vandrade nästa dag runt med oss i timmar och berättade massor av intressanta saker.
Det finns ett palats, där någon kung bor, eller bott.
Gatuskyltarna i delar av Madrid är målade på kakel och ser väldigt trevliga ut.
Lunch på eftermiddagen på Los Gatos, en gemytlig och trång restaurang med rörig inredning och lika trevlig personal som på Hard Rock cafe.
Det vankades tapas, dvs smått och gott på spanska.
Efter detta intogs öl och kaffe på ett torg. Någon tyckte att Jenny såg ut att frysa om håret och köpte en hatt åt henne.
På kvällen blev det utgång igen, som ungdomarna kallar det nuförtiden. Den fina restaurangen hade inte öppnat när vi kom, så vi invaderade en mycket liten pizzeria och beställde 24 öl.
Restaurang La Capilla de la Bolsa var fin värre.
Maten var god men vi saknade trevlig serveringspersonal. Här var det strikt och humorlöst.
Framåt natten intogs baren på taket till ett lyxigt hotell i närheten av hela gänget, och en del drickbart beställdes in.
Jag ska inte visa fler bilder från detta. Dessutom hinner jag inte skriva mer här, för vi ska ut nu igen!
Hej Madrid
Men idag gjorde jag det.
Väl framme vid Arlanda hade det i alla fall både ljusnat och slutat regna.
Jag och 23 arbetskompisar klev på dagens första plan för årets konferensresa, som denna gång gick till Spaniens huvudstad.
Efter mellanlandning i Köpenhamn, där såväl Carlsberg som enstaka gammeldanskar inmundigades till frukost, anlände vi tilll Madrid vid lunchtid. På bussen från flygplatsen fick vi några första glimtar av staden.
Alldeles vid hotellet ligger en sorts triumfbåge.
På hotell Hospes välkomnades vi med lite smått och gott att äta och dricka.
Rummet var fint men lite udda planerat.
När man kommer in från korridoren genom dörren till höger i bilden har man ett badkar på ekparketten direkt till vänster om dörren. Framför sig två tvättställ, och toalett med glasdörr (!). En tio meter lång koridor åt höger leder in till själva sovrummet. Men det är snyggt och har god standard med bl a ett utmärkt trådlöst Internet.
Vid det här laget var vi alla rätt spaka av sömnbrist. Själv har jag väldigt svårt att sova sittande. Planen var att vila en timme och sen gå ut en första runda för att titta på staden. Planen ändrades omedelbart innanför hotellentren på grund av kraftigt regn.
I stället skriver jag det här. Kvällens aktivitet är middag på Hard Rock Cafe. Det ska smaka bra, efter att ha levt på smörgåsar och småplock sen strax efter midnatt. Och sen väntar en god natts sömn i riktig säng.
Att mista en liten vän
Ändå kommer en sådan dag oundvikligen för var och en av ens älskade små vänner. Det är oerhört sorgligt. Dom gånger i mitt liv jag gråtit mest har varit när vi förlorat en av våra katter.
Detta var femte gången jag var med om detta. Man vänjer sig inte. Får inte rutin.
Den här gången var det Timjan, vår röda filosof. Han skulle snart bli femton år gammal. Som 75 år för en människa, ungefär. Men han var pigg, började komma in med möss nu när säsongen började. Jag skrev om det i mitt förra inlägg.
Men rätt vad det var blev han dålig. Låg mest, ville knappt äta och dricka. Drog sig undan. Reagerade nästan inte när vi pratade och smekte. Inte likt honom, kanske den mest sociala katt vi haft. Älskade att umgås. Kom ofta och klev omkring framför mig när jag satt vid datorn. Buffade på mig med huvudet för att få mig att ägna sig åt honom. Ibland hade jag inte tid, tyckte jag. Men oftast fick han en kelstund, kraftigt spinnande så han nästan storknade, med halvslutna ögon.
Han hade varit i slagsmål. Han hade ett knappt märkbart sår på huvudet, som blev en varböld efter någon vecka. Sånt har hänt förut, både med honom och våra andra katter.
På djursjukhuset i Falun skrev dom in honom över natten för att behandla bölden, ge dropp och antibiotika. Nästa dag ringde dom och sa att han inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det fanns inget mer att göra.
Två av dom katter vi mist har blivit ihjälkörda av bilar. Senast Felix för knappt tre år sen. Så det här var tredje gången jag själv skulle spela Gud och bestämma över liv och död. Besluta att en kär, levande varelse ska dö. Det är livets tyngsta ögonblick.
Men det fanns naturligtvis inget val. Timjan mådde dåligt och förstod inget av det hela. För honom var det rätt. Det är vi människor som krånglar till allt, med känslor och funderingar i stället för att se naturligt på det.
Så satt jag där, i ett rum med dämpad belysning, och höll min älskade lilla vän i famnen en stund, en sista gång. Han var knappt vid medvetande, men tittade matt upp på mig, försökte jama men inget hördes. Jag fick känslan att han försökte säga "Hjälp mig!". Jag är övertygad om att han kände igen mig och förstod att jag var hos honom.
Och snart fick han somna in för gott. Lugnt och stillsamt. Dessa minuter runt gränsen mellan liv och död är en oerhört stark upplevelse. Oändligt sorglig, men jag skulle inte vilja avstå från den. Jag skulle aldrig kunna annat än att vara med när detta händer, hur svårt det än är.
Mitt i denna sentimentalitet finns en stark känsla av att Timjan haft ett långt och gott kattliv. Han var säkert nöjd med det, om nu katter tänker så. Full frihet att gå ut och in, mat och möss, människor som älskade honom. Det går inte att gradera sorg, men det känns inte lika hemskt som dom tidigare gångerna, när vi förlorat katter i förtid på grund av sjukdom eller olyckor.
Timjan var en härlig katt som gav lika mycket kärlek som han fick. Naturligtvis ska han hedras med bilder också.
Kvar i familjen finns nu hans kattmamma Siri och hans bror Agaton. Agaton är sist kvar av fyra syskon.
Och Agaton har snart 700 vänner på Facebook. Jag hjälper honom lite vid datorn, för han har inte alltid tid själv. Särskilt inte nu när sorksäsongen är i full gång. Kattdelen av Facebook är roligare än människodelen...
