När vinter blir vår
Äntligen, säger vi nog alla. Snön är nästan borta. Sista veckorna har den krympt undan fort. Bara försvunnit!
Så här såg det ut nedanför trappan för en dryg månad sen, efter en dryg skottning av verandataket.
Observera skymten av soffan till höger. Och så här såg det ut idag.
Snöhögen till vänster är vad som återstår av takskottningsmödorna.
I vår lilla blåsippstuva skymtar dom första små, små knopparna.
Jag tror jag ska ta en bild varje dag och publicera på Facebook, så kan världen häpet följa undret när knopparna slår ut.
I förrgår gick isen upp i strömfåran på älven, och i dagens nordvind sprack det upp på hela fjärden.
Tog ett panorama över hela fjärden också. Blir lite större om man klickar på det.
Katterna är lyckliga över att det är vår och kommer ivrigt hembärande på sorkar (Agaton) och möss (Timjan). Agaton äter oftast ute, lyckligtvis, men Timjan har sista dagarna tagit in flera levande möss som han släppt för att leka med. Katten jagar musen, och vi jagar katten. Första gången fick jag tag på Timjan, stängde in honom i badrummet, lyckades få tag på den dödsförskräckta musen och släppa ut.
I går kom han in med en till. Jag lyfte ut katten med mus och allt. Vi såg att musen smet in i syrenhäcken och försökte klättra upp utom räckhåll. Det gick inte så bra. Jag fick tag på Timjan. Han fick vara inne tills vi sett att musen skuttat iväg ner i älvbacken. När Timjan kom ut igen letade han ivrigt i häcken, klättrade två meter upp och spanade.
Senare kom han in med en död mus. Vet inte om det var samma. I mina ögon ser alla möss likadana ut. Jag lyckades ta ifrån honom den och förpassa den till komposten. Han var rätt gramse på mig sen.
Utöver det har jag några gånger den här veckan fått skrubba bort rester av musmåltider i ett hörn av vardagsrummet. Blod och mage ligger fasttorkade på golvet på morgonen. Någon gång en svans. Ger god aptit till frukosten.
Idag förmanade jag honom mycket allvarligt att det måste bli en musfri dag. Nu är det snart midnatt och än så länge har han hållit sitt påtvingade löft....
Hoppsan. Kattluckan smäller och jag hör ett dämpat jamande. Som en katt som har munnen full av något. I sitt mathörn i vardagsrummet har Timjan redan bitit huvudet av musen. Jag bär ut kattskrället med musen hängande från rovdjursgapet, och går sen efter kameran.
Denna bild, mina vänner, är rykande färsk! Tagen för bara några minuter sen när jag skriver det här. Nästan direktsändning i bloggen.
Det tar knappt en minut att äta en mus, vet jag nu.
Om man är katt, alltså.
Och Timjans klocka kanske går lite före...
Fäbodtur
Vintern rullar oförtrutet på och Agaton väntar tåligt (ibland otåligt) på att det ska bli vår. Fönsterbrädan ger en aning tröst när elementet är riktigt varmt.
Fågelmaten är det åtgång på, och vi ser många sorter utanför köksfönstret. Domherrarna pickar helst i sig det som ramlat ner från matanordningarna i buskarna.
I söndags blev jag erbjuden att följa med en vända till Bastberget, en fäbod ca en mil söder om Mockfjärd. Kanske kunde det bli fina bilder? Jodå... (se också länken Vinter under ALBUM uppe till höger, fr o m bild 29)
Allt var bokstavligen inbäddat i vit, orörd snö. Obeskrivligt vackert.
Inte samma aktivitet som under sommarens turistsäsong...
Enda begränsningen i motivjakten var kylan, omkring -16. Handskarna gick att ha av bara korta stunder.
Tack mina snälla grannar Britt-Marie och Olle, för denna fina tur genom julkortsskogarna!
Vintriga vandringar
Kylan gav sig för två veckor sen och jag vågade mig ut igen med nya kameran. Söder om Mockfjärd kan man gå över åkrarna och där finns motiv.
Den här bilden är hopsatt av tre på höjden. Därför ser björkarna lite krokiga ut.
Två små hästar går alltid ute på dagarna i Ersholen. Dom får frost i mustaschen förstås.
Det var dimma på morgonen och allt blev inklätt i rimfrost.
Vintern är som finast när den är "gräddig".
Lite motljus därtill så blir det fina bilder.
Senaste veckan har det varit mulet och bara några minusgrader. Idag pulsade jag iväg till Tanså hytta och kunde äntligen prova kameran i lugn och ro utomhus utan att frysa ihjäl om fingrarna.
Jag kom förbi den plats där vi tog kort på Helena och mig (och som finns i mitt allra första inlägg i den här bloggen) för nästan precis tre år sedan, innan hon åkte till Australien första gången. Nu är hon tillbaka i Melbourne och värmen och jag fick avspänt posera på egen hand, medan kameran plåtade mig från gorillapoden fastklamrad på en stolpe.
Hyttruinen är ett trevligt ställe och ett populärt utflyktsmål.
När jag kom dit grillades det korv av - som jag snart upptäckte - våra goda vänner Dan och Anette med sonen Rikard och hans tjej Sophie. Det var inte helt fel att efter en timmes rätt svettig vandring bli bjuden på en nygrillad korv och en kall öl.
Det finns fler bilder från dom här vandringarna i Mockfjärds omgivningar tillagda i mitt vinteralbum, därtill i större format.
Vinteralbum
 |
| Vinter |
Klicka på första bilden i albumet, sen på Helskärm, och tryck på F11 för att se bilderna i maximalt format. Tryck F11 igen för att se menyer etc upptill.
Jag fyller väl på undan för undan. Det är kul med ny kamera, och den fungerar utmärkt, men man fryser fingrarna av sig när man ska prova den utomhus...
Mandom, mod och morske män
Jag åkte till Norrland i går och passerade Furudal, känt centrum för varghat. Strax utanför samhället stod en rad bistra män med gevär utposterade längs skogsbrynet med jämna mellanrum några meter från vägen. Otvivelaktigt ett resultat av omsorgsfullt utarbetad strategi för att bekämpa den lede fi. Några hade camouflageuniformer. Man fick känslan av allmän mobilisering. Att det var krig.
Och det är klart, mot en så fruktansvärd fiende behövs dåd- och eldkraft.
Vilken känsla av trygghet vi får nu, vi vanliga människor som inte begriper oss på så viktiga saker. Vi kan andas ut i förvissningen att dessa modiga jägare skyddar oss från de ondsinta, dreglande och blodtörstiga bestar som trakasserat varje levande varelse som vågat sig utanför stugknuten.
En snabb blick på lokaltidningens hemsida avslöjar vad man kunde befara. Ett helt bildreportage från Siljansnäs visar bland annat hur barn tittar på de slaktade rovdjuren.
De flesta tillåtna vargar sköts direkt första dagen som resultat av denna storartade kraftsamling. Några skadsköts, men det är väl rätt åt dem. De kan gärna få lida, så brutala odjur som de är. Med lite tur kanske någon har "råkat" skjuta någon extra varg också, utöver tillåten kvot.
Etnisk rensning definieras som att en folkgrupp av politiska eller andra skäl systematiskt förföljer och dödar en annan folkgrupp. Man behöver bara byta ut ordet folkgrupp mot "grupp av levande varelser" så stämmer definitionen även i detta fall.
Kallt
Termometern visade -24 grader i morse. Solen hade vid lunch fått upp detta till milda 19 grader, så jag pälsade på mig och promenerade iväg till älvstranden för min vanliga runda, sugen på att äntligen få testa min nya kamera i bra ljus. Och se om den tål kölden.
Ingen före mig hade varit dum nog att pulsa ut på spången. Men nån ska ju vara den första.
En tapper skidåkare hade spårat tur och retur längs stranden. Kanske början till en privat motionsslinga. Godhjärtad som jag är pulsade jag i 2 dm snö bredvid det bräckliga spåret.
Solen står så här års mycket lågt i sydväst tidigt på eftermiddagen, vilket ger ett fantastiskt motljus i detta frostiga och snöiga landskap. Det är svårt att ställa in en kameras små knappar med tjocka handskar, eller ens att få ner avtryckaren, men det gick inte att ha händerna oskyddade mer än mycket korta stunder.
Älven är ström här och har inte fryst ännu. I kylan ryker vattnet vilket gör sig bra mot solen.
Det var rätt jobbigt att pulsa i snön, så jag gick vägen tillbaka. En måne som snart är full hade gått upp i öster. Full blir den på nyårsafton, liksom kanske alltför många andra. December i år innehåller faktiskt två fullmånar, vilket är ovanligt.
Trots halvladdat batteri verkade kameran inte bekommas av kylan och klarade sig alltså bättre än jag, som började frysa om tårna och fick skynda på stegen hem.
Jag håller på att ordna album i Piccasa, där jag kan visa bilder i större format. Återkommer med länk.
Jul med fjärran inslag
Och fortfarande är det rejält många lediga dagar kvar!
När vi var i Australien hittade jag till min lycka tre små figurer med tomteluvor - en koala, en papegoja och en känguru. Dom finns sen dess i vår julgran varje år, bland glitter och lampor och blanka kulor.
När Helena kom hem nu hade hon väskan full med nya roliga saker från Australien. Bland annat en liten Echidna (myrpiggsvin), också med tomteluva.
Idag kröp termometern precis över nollan, och Helena störtade ut för att göra en snögubbe. Snön var dock inte tillräckligt kram för det, så hon fick nöja sig med en snölykta, som med visst besvär gick att få eld på ljuset i trots blåsten.
Nu är det snart dags för nåt att äta. Enklast är att plocka fram det som blev över från i går. Sen något spel, kanske? Och lite mera godis.
I morgon blir väl den stora skottardagen, om man ska tro prognosen.
Kärt besök
I torsdags for vi de femtio milen tur och retur till Arlanda och mötte Helena. Det sades vara snökaos i södra Sverige, och lite snöade det på oss när vi åkte, både dit och hem. Och på Arlanda var många kortdistansflyg till och från Europa försenade eller inställda. Men Helenas flight från Doha i Qatar landade fem minuter före tidtabell.
I fredags var det sol, gnistrande nysnö och -22 grader. Nästan sextio grader kallare än Melbourne i onsdags! Vi pälsade på oss, gick ut, och Helena kastade sig genast förtjust i snön och gjorde en snöängel. I skogen lyckades jag övertala henne att byta till en tomteluva, som jag råkade ha med mig, för att ta fina vinterbilder på henne.
Idag har vi gjort julgodis. Full fart på oss alla tre hela eftermiddagen. Det blev knäck, Snickers, skumkuber och Rocky Road. Knäcken blev kokt något för länge och stelnade snabbt, så Helenas ifyllning i formar lyckades inte helt mot slutet. Här är hennes egen skildring av händelseförloppet. 
Men smaken var det inget fel på, så nu vill ingen av oss se åt något julgodis förrän på julafton. Tidigast.
Det är helt underbart att ha vår dotter hemma på kärt besök, när hon nuförtiden mestadels vistas på andra sidan jorden!
Äntligen...
Välkommen hem att svalka dig med fyrtio grader lägre temperatur på torsdag, gumman!
Ljus i mörkret
Men julen ska hon inte kunna hindra. Vi gör vad vi kan för att bekämpa mörkret med mysiga ljus inomhus. Med dämpad belysning och levande ljus syns inte damm och otvättade fönster heller.
Fredagkvällar har varit rätt fulltecknade framför teven ett tag. Men nu är Idol över så då lättar det lite. Flashforward ska jag fortsätta se; grundidén öppnar för många intressanta förvecklingar framöver.
Vi tände ett par ljus till fredagsbiffen och -vinet, och ställde dom sen på soffbordet. Efter ett tag uppstod en märklig stearinpinne i kanten på det ena. Förstår inte hur den kunde bli så.
Strax efter att jag tagit bilden rasade den. Bilden är sålunda rätt unik; jag har aldrig sett något liknande, och om det bara händer vart sextionde år lär jag aldrig få se det igen. Tur att man har kamera.
Apropå mörker så är vi nära vändpunkten nu. I övermorgon, på Lucia, har solnedgången nått sin tidigaste tidpunkt, och efter en dryg vecka slutar den gå upp senare också. Därefter börjar den genast gå ner en minut senare per dag, så snart två minuter, för att komma upp i tre minuter senare per dag i mitten av januari ungefär. Och morgonen börjar i slutet av december komma lite tidigare. I mitten av januari märker man att dagen blivit lite längre, och sen är det full fart mot vårdagjämning, sommartid och annat trevligt.
Och om sex dagar kommer Helena hem!
Motorsågsmassaker
Han klippte häcken.
Inte längs med rotknölarna, utan toppskotten i brösthöjd. Max 5 mm grova. Sånt som går utmärkt att ta med manuell häcksax, eller möjligen eldriven om man är lat.
Men det är förstås manligare att dra på sig orange skyddsoverall, hjälm och hörselkåpor och ljudligt gå lös på häcken. Och det krävs mycket muskler att hålla den tunga motorsågen lyft i brösthöjd i flera minuter (häcken var ca 2 m lång).
Man kan inte annat än bli imponerad.
Dags igen
Ganska programenligt kom den första snön idag. Nu på kvällen har det kommit omkring 5 cm och bildat ett vackert vinterlandskap.
Det blaskar nog bort i morgon, som det ser ut. Men det kommer väl mera...
Min faster
Stefan Demert sjöng för snart 40 år sen "Jag har en faster på nittio bast...".
Jag har faktiskt en faster på hundra bast. Om ett par veckor fyller hon 101. Det är nästan ofattbart. Hon heter Elsa och är helt pigg i huvudet. Hör lite dåligt, ser dåligt, och har svaga ben, men annars är hon sig alldeles lik i sättet som jag minns henne när jag var barn och bodde i Uppsala. Hon bodde också där med sin familj. Hennes yngsta son Hans bor i Gagnef. Han är jämnårig med mig och en av de kusiner jag träffar oftast.
Elsa har bott i sitt hus och klarat sig i stort sett själv till för två år sedan, då hon flyttade till ett serviceboende. Hon är en fantastisk människa som alltid verkar vara på gott humör. Bror min och jag hälsade på henne häromdagen, och hade med oss en tårta eftersom hon hade namnsdag. Det blev hon glad över.
Jag tror att hennes goda humör och positiva livssyn har hjälpt henne att nå denna aktningsvärda ålder. Hennes mamma, min farmor, blev nittiosex, så det kanske finns en del bra gener med. Det är bara att hoppas att man själv fått några såna i arvsanlagen också.
Janne var och hälsade på oss över helgen, med unghunden Max, knappt ett år gammal. Max behövde komma ifrån sin käresta Tassa hemma i Sundsvall några dagar. Hon löper och Max var väldigt förälskad. Så pass att han hade ätit upp hennes tikskydd. Det mådde han inte särskilt bra av. Som tur var kom det upp i ograverat skick igen.
Max är en mycket fin ung hundkille, men han har haft en lite jobbig första tid innan Jan och Pia tog hand om honom i somras. Han kräver mycket tid och kärlek.
Första november inleder ju årets tråkigaste månad. Eller... det kan vara rätt fint ändå. I dag var en sån där vindstilla, lugn höstdag när allt tycks hålla andan. Jag gick längs älven, som var spegelblank. Meditativt.
Men nu är det oåterkalleligen söndagkväll och det gäller att komma i säng och sova i tid. Tyvärr har jag börjat läsa (om) en Dan Brown-bok, och den är inte så lätt att lägga ifrån sig...
T. Rex i Globen
Av teveserien Walking with dinosaurs har man gjort en sorts teater med rörliga jätteödlor i naturlig storlek. Under en och en halv timme får man följa jordens avlägsna fornhistoria under eonerna då dinosaurier bokstavligen regerade.
En mänsklig aktör finns på scenen i form av en paleontolog som berättar hur man pusslat ihop kunskapen om dinosauriernas utseende och leverne med hjälp av fossila ben och förstenade fotavtryck. I finalen presenterar han tidernas väldigaste rovdjur, Tyrannosaurus Rex. I sanning inte en krabat man skulle vilja möta i en mörk gränd. Inte på ljusa dagen heller, för den delen.
Trots att den var så stor och farlig visade den moderskärlek till sin lilla unge.
Dom mellanstora ödlorna rör sig med hjälp av en mänsklig "motor" som krängt på sig ödlekostymen. Dom som är för små och för stora för det rör sig med hjälp av en diskret bottenplatta på hjul. Men det ser ut som om dom går på sina ben på riktigt. Dom har också en massa andra rörelser, som att svänga och böja på svans, hals och huvud. Tre personer behövs för att manövrera varje jätteödla. Det hela ser oerhört realistiskt ut, med naturtroget skinn och ögon som blinkar. Och tandförsedda munnar som nappar åt sig blad från träd eller köttbitar från ett byte.
Det är en spektakulär, naturtrogen och öronbedövande uppvisning man bjuds på (tur att vi hade hörselskydd med oss). Tack, Helena - det var en lysande födelsedagspresent!!
Jag har filmat några snuttar med stillbildskameran på T-Rexen, men kan inte få ihop det på lilla datorn på hotellet. Ska prova att peta ut det på Youtube senare, men risken är väl då att kontrollmekanismerna där sparkar bakut och skickar hotfulla mail om upphovsrättsintrång som skulle få FRA-anhängarna att jubla...
Böcker
Men - köper man många böcker under lång tid så blir det till slut överfullt i bokhyllorna. Oundvikligen. Trots att jag klätt en hel korridorvägg med hyllor.
Och då måste man gallra. Det är svårt. Jag äger många böcker som jag inte har läst än, och många som jag vill läsa igen. Jag har plockat igenom alla i korridorhyllorna, och rensat ut såna som jag inte tror jag kommer att läsa igen. Det blev sju stora papperskassar.
Så nu blev det lite glesare i hyllorna. Jag har alltså plats för nya böcker. Ett tag.
Återstår att gå igenom hyllorna i sovrummet. Och i Helenas rum. Och i källaren. Det finns kartonger och kassar med böcker också. Både på vinden och i källaren.
Man kan ju inte kasta bort böcker. Än mindre bränna upp dom. Helt otänkbart. Dom är dyra att köpa men har inget andrahandsvärde.
Återstår att skänka mina sju kassar till något second hand-ställe, som kanske kan få in någon krona. Men varenda loppis man hamnar på har travar med Bra Böcker-böcker, som översvämmade dom svenska hemmen för tjugo år sen. Samma sortiment på alla loppisar, ungefär. Kostar nästan ingenting, men ingen verkar köpa dom.
Synd. Tänk vilken möda som lagts ner på varenda bok! Författaren har ägnat oräkneliga timmar åt att försöka formulera sina tankar till en berättelse i hopp om att någon vill läsa.
För mig finns det ingenting som går upp mot en bra bok, och tid att läsa den, gärna i lugn och ro på soffan.
Då mår jag bra.
Höstrusk
Fast det var då det.
Hälsning från de djupa skogarna
Trattkantarellerna är jättelätta att rensa. Aldrig några larvgångar. Man behöver bara dela dom på längden och kolla att ingen liten skogsinvånare bosatt sig i den ihåliga foten. Taggsvampen är också sällan angripen, men man måste skrapa bort taggarna, annars lossnar dom när man förväller och anrättningen ser skräpig ut.
Det blev nog bortåt två liter i rensat skick.
Sen krymper det ju till en femtedel när man värmer. Men det blev varsin god macka med gräddstuvad svamp före fredagsbiffen. Inte dumt.
Och så kan jag presentera det hopredigerade resultatet av björnparksbesöket förra söndagen. Jag hade tur som fick se och filma alla djur (utom järv) i rörelse och inte bara sovande. Särskilt dom bruna ungbjörnarna bjöd på riktig show. Brottningsmatchen mot slutet håller olympisk klass, tycker jag.
Eftersom Orsa Björnpark ligger på en bergsluttning går det att filma dom flesta djur utan störande galler i vägen (så det är bra konditionsträning att gå runt där!). Det finns ramper in över brunbjörns- och tigerhägnen så man kan se djuren uppifrån, och i det nya isbjörnshägnet finns en byggnad med glasrutor mot deras badsjö med fin utsikt. Det är bara lodjuren som jag tycker har det lite trångt. Men om man jämför med t ex Skansen, där jag var i maj, har djuren oerhört mycket större svängrum här.
Och i synnerhet brunbjörnarna verkar trivas.
I morgon bär det av på en rejäl nostalgitripp till min födelsestad Uppsala.
Sällsynta ögonblick
090909 09:09:09
Liknande har vi haft sen 2001, och kommer att få tre år till. Nästa år 10 oktober kl tio över tio osv, men sen dröjer det närmare 88 år till nästa chans för nåt liknande, som infaller på nyårsnatten år 2101. Då blir det åter ett datum i ren binärkod, 010101 01:01:01.
Detta slår dock inte den utomordentligt ovanliga minut som inföll för åtta och ett halvt år sedan, en februarikväll år 2002. Då kunde man skriva
Kl 20:02 den 20.02 2002
Tala om symmetri! Något liknande kommer att hända igen först om 103 år, i december 2112, och sen aldrig mer (om vi inte startar en ny tideräkning förstås).
Det allra märkligaste ögonblicket någonsin måste dock vara det som inföll i november för snart 898 år sen, nämligen
Kl 11:11 den 11.11 1111
Men då var det inte så många som kunde klockan. Eller ens bloggade om det...
Teambuilding och vildingar
Tredje året i rad som vi Loxisar samlades på Linbygården i Grönklitt ovanför Orsa i Dalarna för att lära oss samarbeta bättre. Och dessutom ha kul.
I den här övningen ska laget lösa en knepig uppgift (av typen fem hus med olika färger, ägare, husdjur, bilar etc med kryptiska ledtrådar och så ska man tala om vilken färg huset har som hunden bor i. Fast krångligare). Därefter ska alla deltagare ta sig ut via läskbacken längst till höger, utan att nudda marken. Plankorna får inte heller nudda marken. All detta ska vara klart inom en halvtimme.
Plankorna räckte inte riktigt mellan backarna. Eller, det gjorde dom nätt och jämnt mellan vissa, mellan vissa andra nätt och jämnt inte.
Jag tog på mig att försöka lösa husuppgiften och dom andra jobbade med plankorna och fara för eget liv.
Hur gick det då? Njaaa...
Jag gick bet på husen. Det var svårt att inte distraheras av hojtanden och plank och folk som dråsade i backen. Lugn och ro och en timme, så kanske jag hade fixat det. Med vådliga plankkombinationer tog sig i alla fall alla förbi utgångsbacken, så den biten klarade vi. Plankorna på bilden ovan rasade dock isär sekunden efter att bilden togs, som man nästan kan förstå, och dom inblandade for åt olika håll.
Dessutom började det regna innan vi var klara. Vår skadeglada tröst var dock nästa grupp som gjorde detta efter oss och fick köra hela övningen i regn. Moahaha.
Sen tävlade vi också lagvis om uppdelning av hushållsarbetet. En gren var att springa stafett med potatis på sked i munnen och en ballong mellan knäna. Roger nedan hävdade att det skulle gå bättre utan byxor. Högre friktion, eller nåt.
Mitt lag kom tvåa, så vi fick laga middagen (vilket dock var lätt eftersom det mesta var förberett).
Det vinnande laget med bl a Peter F och Thomas L valde att duka och göra förrätt.
Det blev en trevlig kväll trots (eller tack vare?) fotbollen som nästan alla tittade på. Och det blev ju lite oväntat i sista sekunden, bokstavligen, med Zlatans ledningsmål efter drygt 93 minuter i matchens allra sista anfall. Kul att höra hur dom svenska tevekommentatorerna blev fullkomligt hysteriska.
När vi var klara efter frukost i dag gick jag traditionsenligt in på Björnparken, i år med videokamera, vilket var första gången. Jag hade tur och fick flera bra sekvenser, framför allt på badande björnar av olika kulörer.
Men några foton ska jag väl visa upp också.
Dom halvstora björnungarna lekte och busade länge med varandra i en liten damm, precis som människobarn gör. Härligt att se.
Isbjörnarna visade också upp sig rejält. Jag har film på båda när dom simmar och dyker, och några bilder på honan på nära håll när hon går innanför stängslet. 
Hägnet är jättestort så jag hoppas dom trivs, så bra det nu går. Säkert gillar dom när man snart kan börja producera snö med anläggningens stora snökanon.
Och dom enorma tigrarna, dom oerhört vackra sibiriska tigrarna. En var ute och den andra inne idag.
Det är roligt när det går att ta bilder utan stängsel som skymmer. Det går på många ställen tack vare utsiktsbalkonger ovanför hägnen.
Och utsikten söderut, mot Orsasjön, är inte dum den heller.
Lodjur såg jag i år bara ett av. Jag hade antagligen en otrolig tur förra året när jag fick se en hel hop vuxna djur och en unge alldeles innanför staketet i säkert en timme. I år såg jag bara ett vuxet lodjur, som vankade omkring innanför stängslet. Dom har det minsta hägnet av däggdjuren och jag tycker det verkar för litet för dom.
Jag ska försöka klippa ihop en kortversion av filmen och lägga på Youtube med det snaraste.
Sensommar
Det känns i luften att sommaren sinar. Skuggorna blir långa tidigare på eftermiddagen. Ljuset faller annorlunda. Och nu är det helt mörkt efter tio på kvällen.
Ändå finns många typiska sommarattribut kvar. Jag mötte en imponerande varelse som kom krypande där vår mossiga gräsmatta övergår i ogräsbemängt grus.
Den ägnade sig frenetiskt åt att försöka böka ner sig under stenarna på grusgången. Jag delade inte den decimeterlånga larvens bedömning att detta var världens bästa plats att förpuppa sig på, och flyttade den efter vederbörlig fotografering och filmning till en mer skyddad plats bland tomtens perfiera buskage mot älven. Hoppas allt gick bra och att jag får möta den igen i form av en vacker fjäril.
Min vän Håkan besökte mig i går, och efter sommarens sista (?) grillning tog vi oss längs mina nybanade trappor och stigar ner till den lavbelupna bryggan vid älven, för att dryfta livets djupare sidor till en whiskyslurk i solnedgången.
Solnedgångar ja, en av mina (ö)kända vurmer. Det var bra längesen jag hade med en sån i bloggen. Jag tog en häromkvällen, också nere vid älven. Den var aningen färglös, men jag har dragit i diverse kurvreglage i Photoshop för att bättra på den lite.
Helena har åstadkommit en del skrivande i sin blogg igen, och en hel del mer på uppdrag av sin skola i form av uppsatser och liknande, för att slipa på sin engelska i skrift. Det jag sett är imponerande bra, tycker jag, även om jag är part i målet. Hon verkar ha fått upp ångan med pluggandet, vilket gläder en gammal far som inte riktigt förstår tjusningen med att enbart festa och ha kul. Hur kul det än må låta.
Ja, nu vidtar en helg med videoredigering och ett sista ryck i korsordskonstruktionstävlingen om det regnar, och tvekamp med ännu ett träd i älvbacken om det håller uppe. Chansen finns att jag hinner med båda.
Om jag bara låter bli att ta mig en ny bok att läsa.
