Sorg, saknad och fina minnen

Än en gång går vi igenom ett tungt avsnitt i livet. Än en gång har vi mist en älskad liten vän. Bara en katt, men kärleken är inte mindre för det.

Vår äldsta katt Siri, snart 18 år, har gett sig av över den regnbågsbro som många tröstar sig med när en liten kamrat måste dö. Och visst är tanken fin, ett paradis för djur, där det finns mat och kärlek i överflöd och alla är friska och glada.

Siri var pigg in i det sista, men har i flera år haft växande knölar på magen. Juvertumörer är vanliga hos honkatter, och katten brukar inte kunna leva så länge när sådana dyker upp. Vi upptäckte små knölar vid spenarna för snart fem år sen, var till veterinär och fick beskedet att det kunde gå något år om man hade tur. Operation var vansklig och kunde få cancern att sprida sig i kroppen. Så vi beslöt att helt enkelt låta henne vara tills vi märkte att hon började besväras av dom. Vi fick mycket mer än det år veterinären förutspådde.

Så det har gått bra ända till nu. Ett par knölar var till slut som stora köttbullar. Men Siri betedde sig precis som vanligt, verkade inte känna av dom alls, och vi har aldrig sett henne ens slicka på dom. Förrän nu. Sista veckorna har vi märkt små blodfläckar där hon legat. Och häromdagen var det mycket mer blod. Dessutom såg vi att hon tvekade varje gång hon skulle lägga sig. Det kanske gjorde ont i magen.

Veterinären tittade på det, och sa som väntat att det inte är rimligt att försöka operera. Så det var dags för det svåraste som finns - att bestämma att en levande varelse ska dö. Jag har gjort det flera gånger förut. På ett sätt var det här den allra svåraste gången, eftersom Siri fortfarande var så pigg. Alla föregående katter har varit märkbart dåliga eller sjuka när vi gjort deras sista resa.

Men Siri protesterade ljudligt under hela färden till djursjukhuset i Borlänge, och medan vi satt där och väntade. Försökte klösa sig ut ur buren. Det gjorde inte saken lättare. Veterinären tyckte hon var en ovanligt pigg och fräsch gammal dam. Men hon sa också att prognosen är mycket dyster, och att när man vet att katten blir oåterkalleligen sämre är det bättre att den får sluta innan den själv börjar få ont och må dåligt.

Hur ledsamt det än är, känner jag att jag måste hålla min älskade katt hennes sista minuter i livet. Jag hoppas att hon känner någon sorts trygghet i det. Siri fick en första injektion för att bara bli dåsig och somna, och jag tog henne i famnen och klappade och smekte henne dom få minuter det tog, med tårarna rinnande medan hon blev allt tröttare. 

Efter den slutliga injektionen tar det bara några sekunder innan andningen upphör. Det hela är väldigt lugnt och odramatiskt. Men det är så oändligt sorgligt att se ett liv bokstavligen slockna. Och veta att det är absolut oåterkallerligt.

Vi har funderat och funderat om vi gjorde rätt. Kanske hade vi kunnat ha henne kvar ett tag till. Men det hade varit för vår skull, inte hennes. En katt vet inget om framtiden, oroar sig inte och vet inte vad som kommer att hända. Hon fick känna att hon somnade i min famn, och sen spelade det ingen roll för henne. Om hon nu har kommit till regnbågslandet har hon det säkert bra där och slipper knölar under magen.
 
Som vanligt är tomrummet förfärligt stort fast katten var liten. Men nu ska jag sluta vara sentimental och prillig. I stället vill jag berätta lite om hennes långa kattliv och hur mycket hon betytt för vår familj. Jag har presenterat Siri i början av den här bloggen, men här kommer mer.

Inte sedan Siri kom till oss har vi haft enbart en katt i huset. Nu finns endast en av hennes ungar, Agaton, kvar. När Siri kom hade vi Rasmus, en stor och snäll hankatt. Och innan dess hade vi haft Petter, som tyvärr bara blev åtta år på grund av diabetes.

Siri kom till oss 1994 från min bror i Sundsvall. Hon var tre månader gammal och pep hela den långa bilresan till Dalarna. Helena, som var åtta år, kallade henne för "pipifjatten". Fjatta är vårt hemgjorda ord för när kattungar far omkring som tosingar.

Hon och Rasmus kom bra överens från början. När Siri blev vuxen lät vi henne avsiktligt vara ute och slarva, och vi märkte snart att det skulle bli kattungar. Vi ville en gång i livet uppleva de små underverken.

Den 16 juni 1995 var vi på väg att åka till Borlänge, men Siri hindrade oss genom att jama enträget. Så vi stannade hemma, och hon födde fyra kattungar. Den fjärde var minst och verkade inte pigg, men Eva masserade den försiktigt och den började snart kvickna till.

Siri and kittens 1995
Så den sommaren åkte vi ingenstans, utan följde fascinerat dag för dag hur dom ynkliga små knytena snart öppnade ögonen, blev större, nyfiknare och busigare. En fantastisk upplevelse!

Siri and kittens 1995
Siri, som då var drygt ett år gammal, var en mycket duktig kattmamma som tog väl hand om sina små. Vi döpte ungarna till (från vänster) Miranda, Agaton, Timjan och Felix.

Timjan and Siri 1995
Här är Timjan ute på en av sina första, vingliga upptäcktsfärder. När det började bli dags att placera utt de små, kände vi att vi ville ha dom kvar. Miranda fick komma till Helenas kusin Annika i Stockholm, men dom tre killarna behöll vi.

Första julen bjöd vi alla fem katterna på jultallrik, vilket uppskattades.

Cats Christmas treat
Rasmus blev sjuk 2001, tolv år gammal, och vi fick ta avsked. Men Siri och hennes härliga kattkillar fick vi många fina år med. Själv tog hon plötsligt avstånd från dom när dom var tre månader gamla. Från att ha fått snutta när dom ville blev det plötsligt fräs när dom kom för nära. Så har det varit sen dess.

Men Siri var som sagt en oerhört ambitiös kattmamma. När ungarna fick börja våga sig ut i slutet av sommaren de föddes, var det en gång som Eva skulle ta fatt på Timjan som var på väg bort genom häcken mot grannen. Han pep klagande på ett speciellt sätt. "Mamma, HJÄÄLP!!!" Siri kom farande blixtsnabbt, som en furie, för att försvara sitt barn. Hon flög på Eva och bet henne i benet så det fick bli stelkrampsspruta och omplåstring.

En annan gång var en främmande, stor katt på gården när Siris ungar var ute. Hon flög på katten med sån frenesi att han välte omkull och sen skyndsamt drog sig tillbaka. Hon skydde ingenting när det gällde att försvara sina barn.

Flera gånger på senare år när vi fyat och bannat någon av kattkillarna som gjort något dumt, har hon kommit farande för att se vad som händer. Ingen annan än hon skulle uppfostra hennes barn!

Siri checking neighbourhood 2001
Siri har varit en frivillig innekatt, kan man säga. Hon kunde liksom övriga katter gå ut och in helt fritt genom kattluckan, men hon gick bara ut när hon måste. Eller om vi var ute i trädgården. Då höll hon sig i närheten. Jag tror knappt hon lämnade vår tomt någon gång. Hon var oerhört social och alltid intresserad och nyfiken på vad vi höll på med. Hon deltog i allt hushållsarbete och kom ofta med kommentarer och synpunkter när vi pratade eller gjorde något. Vid vår fredagsbiff satt hon alltid nedanför bordet och väntade på små smakbitar. När hon var nöjd la hon sig i fåröljen bredvid braskaminen.

Siri closeup
Siri var "slarvigt" tecknad, men söt med sina fräknar på nosen.

Helena and Siri 2009
Helena och Siri fick en speciell relation. Siri sov oftast hos Helena när hon var hemma.

Vår lilla "husfru" deltog som sagt med stort intresse i alla köksgöromål.

Siri checking food supply 2010
Varorna vi köpt skulle inspekteras och godkännas.

Easter Siri 2010
När vårsäsongen startade och vi började vara på verandan var hon förstås med. Hon älskade att ligga där när solen värmde. Det var också där hon låg häromdagen när jag upptäckte att hon blödde kraftigt från knölarna på magen. Hon lät oss linda om henne ett provisoriskt bandage, men sådant går ju inte i längden.

Siri portrait 2010
Sista gången jag fotograferade Siri var för knappt tre veckor sedan. Då var hon fortfarande lika pigg som hon alltid varit. Jag låg och läste på soffan och hon hoppade upp på min mage, la sig och började spinna. Sådana stunder är ren lycka. Jag är glad att det blev många sådana med henne.

Last picture of Siri
Denna älskade lilla katt har gett oss så mycket. Förutom sin egen personlighet och en päls som var bland det mjukaste jag känt, har hon skänkt oss tre härliga kattgossar som vi också älskat högt. Miranda i Stockholm finns inte kvar, och Felix och Timjan har vi mist.

Men Agaton äventyraren har en egen blogg (som han inte gitter skriva i särskilt ofta), är nu 16 år och har varvat ner en hel del. Han har nu över 2600 vänner på Facebook men ägnar sig mest åt sorkjakt när han inte sover.

Man förstår mer och mer hur viktigt det är att klappa och smeka en katt så fort den är inom räckhåll. Man vet inte hur länge man får ha den kvar.

Ljuset brinner för Siri i mörkret vid kanten av backen ner mot älven. Hon har haft ett bra kattliv och vi kommer att minnas henne resten av våra liv.







Kattvänner

Det är svårt att inte älska katter. Jag kan åtminstone inte låta bli, även om jag skulle vilja. Och jag vill inte låta bli att älska katter.

Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.

Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.

Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?

En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.

Rebbi the cat 2010
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.

Rebbi the cat 2011
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.

Rebbi and his male human Lasse
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.

(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.

???

Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)

Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.

Siri in frontend
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.

Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.

Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.




Att mista en liten vän

Har man husdjur vet man att den svåraste dagen av alla kommer. Man förskjuter tanken. Det blir sedan någon gång. Inte nu. Bara inte nu.

Ändå kommer en sådan dag oundvikligen för var och en av ens älskade små vänner. Det är oerhört sorgligt. Dom gånger i mitt liv jag gråtit mest har varit när vi förlorat en av våra katter.

Detta var femte gången jag var med om detta. Man vänjer sig inte. Får inte rutin.

Den här gången var det Timjan, vår röda filosof. Han skulle snart bli femton år gammal. Som 75 år för en människa, ungefär. Men han var pigg, började komma in med möss nu när säsongen började. Jag skrev om det i mitt förra inlägg.

Men rätt vad det var blev han dålig. Låg mest, ville knappt äta och dricka. Drog sig undan. Reagerade nästan inte när vi pratade och smekte. Inte likt honom, kanske den mest sociala katt vi haft. Älskade att umgås. Kom ofta och klev omkring framför mig när jag satt vid datorn. Buffade på mig med huvudet för att få mig att ägna sig åt honom. Ibland hade jag inte tid, tyckte jag. Men oftast fick han en kelstund, kraftigt spinnande så han nästan storknade, med halvslutna ögon.

Han hade varit i slagsmål. Han hade ett knappt märkbart sår på huvudet, som blev en varböld efter någon vecka. Sånt har hänt förut, både med honom och våra andra katter.

På djursjukhuset i Falun skrev dom in honom över natten för att behandla bölden, ge dropp och antibiotika. Nästa dag ringde dom och sa att han inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det fanns inget mer att göra.

Två av dom katter vi mist har blivit ihjälkörda av bilar. Senast Felix för knappt tre år sen. Så det här var tredje gången jag själv skulle spela Gud och bestämma över liv och död. Besluta att en kär, levande varelse ska dö. Det är livets tyngsta ögonblick.

Men det fanns naturligtvis inget val. Timjan mådde dåligt och förstod inget av det hela. För honom var det rätt. Det är vi människor som krånglar till allt, med känslor och funderingar i stället för att se naturligt på det.

Så satt jag där, i ett rum med dämpad belysning, och höll min älskade lilla vän i famnen en stund, en sista gång. Han var knappt vid medvetande, men tittade matt upp på mig, försökte jama men inget hördes. Jag fick känslan att han försökte säga "Hjälp mig!". Jag är övertygad om att han kände igen mig och förstod att jag var hos honom.

Och snart fick han somna in för gott. Lugnt och stillsamt. Dessa minuter runt gränsen mellan liv och död är en oerhört stark upplevelse. Oändligt sorglig, men jag skulle inte vilja avstå från den. Jag skulle aldrig kunna annat än att vara med när detta händer, hur svårt det än är.

Mitt i denna sentimentalitet finns en stark känsla av att Timjan haft ett långt och gott kattliv. Han var säkert nöjd med det, om nu katter tänker så. Full frihet att gå ut och in, mat och möss, människor som älskade honom. Det går inte att gradera sorg, men det känns inte lika hemskt som dom tidigare gångerna, när vi förlorat katter i förtid på grund av sjukdom eller olyckor.

Timjan var en härlig katt som gav lika mycket kärlek som han fick. Naturligtvis ska han hedras med bilder också.

Beloved Timjan
Timjan
Timjan
Timjan

Kvar i familjen finns nu hans kattmamma Siri och hans bror Agaton. Agaton är sist kvar av fyra syskon.

Och Agaton har snart 700 vänner på Facebook. Jag hjälper honom lite vid datorn, för han har inte alltid tid själv. Särskilt inte nu när sorksäsongen är i full gång. Kattdelen av Facebook är roligare än människodelen...



Musen saknas...

Med anledning av kattdiskussionen i kommentarerna till mitt föregående inlägg kan jag inte undanhålla någon denna bild, som jag fick häromdagen med texten "Jag kan inte svara på mail, för musen saknas och något har kraschat på min dator".

Musen saknas
Jag har inte tagit den själv, och det är inte min katt eller dator. Men ändå.

Den är söt.

Nationaldagsmorgon

Jag gick upp tidigare än planerat idag. Inte bara för att vädret var fint, och sommarmorgnar är underbara.

Nej, så här var det. En av våra katter, Agaton (Agge) hoppar kl 05:23 upp i vår säng, just inkommen via kattluckan, varvid min från Särna igår hemkomna kära hustru sömnigt men argt observerar att han är ännu lortigare än vanligt. Dammig, skräpig, och - hur det nu kan komma sig i torkan - lerig. 

Av outgrundlig anledning faller det på min lott att omedelbart göra något åt det. Katter går inte att tvätta, än mindre duscha, än mindre Agge (vi har försökt och belönats med en rik flora av klösmärken). Den näst bästa metoden är att blöta en handduk i varmt vatten och torka pälsen med den. Frottera bort smutsen, liksom. Det fungerar hjälpligt. En stund, tills Agge tappar tålamodet och beger sig utom räckhåll.

Nöjd med min insats lägger jag mig igen. Någon minut senare går larmet ånyo. Ulkningar från korridoren. Lotten visade sig vara en dubbellott. Jag störtar upp, lagom för att hitta en stor laddning halvsmält sork på golvet. Bara en mindre del kom på mattan. Alltid något att vara tacksam för. Hushållspapper för att ta upp den kroppsvarma geggan, ett blött hushållspapper för att snygga till mattkanten så gott det går.

Sängen igen, skönt. Agge gör mig sällskap, nu någorlunda ren. Och nykräkt.

Kort därefter går larmet en tredje gång. Agge har en mask i stjärten. Sorkätande katter får oundvikligt bandmask, och efter någon tid lossnar segment av dessa och kryper ut ur rumpan. Ser ut som små risgryn. Äckligt? Javisst. Precis vad man längtar efter i sängen på morgonen. Fick jag en trippellott (Triss?) eller? Rusar upp en tredje gång, hämtar toapapper och avlägsnar muttrande risgrynet.

Agaton
Vi älskar våra katter, men det finns tillfällen då man älskar dom aningen mindre.

Nu är jag klarvaken och beslutar mig för att gå upp och börja städa.

????

Kära dottern Helena kommer hem i morgon, efter 16 månaders antipodisk vistelse, och hennes rum, som under bortvaron fungerat som skräpförråd i vårt i förhållande till ägodelsmängden alldeles för trånga hus, bör röjas så hon känner sig välkommen hem (du är väldigt välkommen hem, gumman!).

Och idag har SMHI hotat med årets varmaste dag, kanske över 30 grader.

Alltså, intalar jag mig, är det bättre att göra ett tidigt städryck innan det blir för varmt, och kompensera med en siesta i eftermiddagshettan. Sagt och gjort.

I alla fall sagt.

Ska bara kolla lite i datorn först. Helena har just skrivit sitt sista blogginlägg från Australien. Fröken Wallenberg har åstadkommit ett nytt häpnadsväckande avslöjande, nu om piloters kokkonst. En klockren förklaring till alla undringar man haft om denna yrkesgrupps dolda förehavanden!

Plötsligt har det gått över två timmar. Nåja, det är inte skönt att sitta vid datorn heller om det är för varmt. Bra att få det gjort åtminstone, före siestan.

Men nu ska jag ta och sopa av verandan i alla fall. På dagen i solgasset blir den som en bastu, så då är det omöjligt att vistas där. Sabla värme!  (För drygt 14 dagar sen snöade det. Men det vore ju tråkigt med samma väder jämt.)

Och en ny stor utmaning har tornat upp sig: Att ge Agge maskmedicin. Det är ett projekt av samma kaliber som att duscha honom. Wish us luck.

Eder välorganiserade och disciplinerade
Peter

P.S. Gäääsp....

Tillfälligt avbrott?

Jag har nyss - därtill tvingad av blogg.se - utfört flytt av både min och Agges bloggar, och efter det är Agges blogg inte sig riktigt lik. Har felanmält det.

Försommarkväll - the Sequel

Ja, pingsten blev lyckad, inte minst med vädret. Är sommaren här, eller? Siri blickar ut över allt det ljusgröna och funderar kanske på det.

Siri looking out
Och bland gräs och ogräs sprider sig våra gullvivor.

Cowslips
Eftersom nya grillen hade hjul drog jag dock in och parkerade den i garaget under veckan. Och det var nog bra. Efter pingstens aptitretare beslöt sig vädrets makter för att regrediera vår tillvaro successivt under veckan. Idag har det sett ut så här hela dagen.

Late May snow
Rena snöstormen, nästan. Dom vårpigga gullvivorna fick se sig inbäddade.

Cowslip covered by snow
Dom ser väl inte direkt förtjusta ut. Inte vi människor heller. Sannolikt var det färre som grillade idag här än förra lördagen.

Katterna är inte heller särskilt begeistrade. Efter att ha undersökt alla möjliga utgångar från huset i hopp om att någon ska vara snöfri ger dom upp och tar till det vanliga kattknepet att sova i väntan på bättre tider. Vore kanske värt att ta efter.

Agaton and Timjan awaiting spring comeback
Säga vad man vill om Sverige - vädret må vara tråkigt, men är knappast långtråkigt. Man vet aldrig vad som ska hända härnäst. Tänk om det vore soligt och varmt jämt! Trist...   (Jag är inte ironisk!). Jag kan tycka om sol och värme ett tag, men skulle tröttna om det var så alltid. Nu kan man utan dåligt samvete krypa inomhus och häcka vid datorn eller framför en film på DVD (har tittat på två idag!).

Trots att jag inte gillar fint väder jämt så gillar jag inte dåligt väder jämt heller. Så vi satsar på en ytterligare uppföljare om en vecka. Om vädret tillåter. Var inte Alien 3 bättre än Alien 2? Vi hoppas att den trenden håller sig.

Tre veckor idag tills Helena kommer hem!!!!  Vår nedräkning börjar på allvar. Knappt så man vågar tro det. Hon ska ut på lite äventyrsresande sista veckorna, men sen så...


Det blir vår i år också...

Helena har bokat sin hemresa!! Hon kommer i början av juni. Det ser vi fram emot. Lite jobbigt kändes det ju när hon skaffade visum för ett år till...  Nu kommer hon lagom till sommaren, och det finns förstås en tanke med det. Att resa från australisk högsommar till Sverige i februari hade säkert känts som att byta ner sig. Nu blir det från senhöst till försommar i stället. Välkommen hem, älskling!! Vi längtar så vi längtar...  Snart två månader kvar bara.

Alla trodde nog att efter en mild och mesig vinter skulle det bli en tidig och härlig vår. Jag såg ju en fjäril redan i februari. Sen blev påsken vinterns kallaste nätter. Vädret vet man aldrig var man har.

Peter on another winter walk
Men några dagar i taget har det varit lite vinter och det har blivit en promenad då och då.

Och vad är då det här, kan man undra?

Back of Agaton on top of couch
Svar: Katten Agaton, som inte tycker om vintern men har hittat en ny favoritplats på ryggdynan till våra nya soffor. 

Ett trevligt sätt att markera att våren är på gång är med ett knippe tulpaner. 

Tulips as a spring forecast
En tur till Norrland är aldrig fel, så i början av mars for vi till brorsan i Klingsta, utanför Sundsvall. Mat brukar man alltid få där, god, så även denna gång. Dessutom firade vi Matildas 20-årsdag lite i förväg.

Quiet dinner with my brother and family
Det finns ju fler djur än människor i detta hus, även när Eva och jag räknas med. Fem katter och två hundar. Äldst är katten Selma med sina femton år. Hon hade just - helt oväntat - fött en ensam unge. Men den var klen och överlevde inte, tråkigt nog. Hon är allt i äldsta laget för att kättla.

Men Cores ungar från förra våren finns kvar och har blivit vackra, fullvuxna katter.

Lovely Tiramisu
Tiramisu är en riktig skönhet. Och Rosso, som jag blev blixtförälskad i vid första anblicken i höstas, är stor och cool med sina fantastiska bärnstensögon.

Meeting Rosso again
Majestic Rosso
Minstingen Tassa är yngst, men störst av husets fyrbeningar.

Tassa the youngest family member
Som alla barn har hon mycket energi och har för det mesta något intressant på gång. Blir det för tråkigt öppnar hon ytterdörren och går ut. Eller också leker hon med Rosso,

Tassa and Rosso playing
som finner sig - till en viss gräns.

En skogspromenad med vovvarna visade att det faktiskt var betydligt mer snö i Sundsvall än hemma.

Doggy wintry bushwalking
Åter på hemmaplan dröjde det inte så länge innan vi hittade några trevliga vårtecken i omgivningen.

Furry willow buds
VIdekissarna blev fina prydnader ihop med små påskliljor i en kruka.

First swans on Dalälven river
Och en bit upp längs älven såg jag de första svanarna för säsongen.

Jag kan inte undanhålla någon en bild som skulle ha varit med i höstas. På Sunday Market på Southbank i Melbourne köpte vi ett hemmagjort lapptäcke av en dam. En härlig souvenir med sin provkarta över typiska djur.

Lovely patchwork quilt from Sunday Market, Melbourne
Det kommer snart mera här, men jag får sluta för i kväll.

Rosso

En vecka har gått utan Felix. Ledsenheten kommer över oss ibland, inte minst i kväll när det var precis en vecka sen olyckan. Jag tänker mycket på honom, har svårt att inte känna skuld. Kunde jag ha gjort något för honom?

Men det är inte till någon nytta. Jag försöker tänka på honom som han var, med sin obeskrivligt mjuka mage som han vände upp för att bli smekt på när han kom och la sig bredvid datorn, eller i soffan. Det räckte ibland att man gick förbi där han låg, så jamade han uppfordrande och la sig på rygg. Då var det bara att släppa det man hade för händer och ta en gosestund. Det blev många sådana, och det var tur det. Man ska aldrig hoppa över små ögonblick av lycka.

Jag hann inte presentera Felix i min blogg medan han levde, som jag gjort med dom andra (ja, Agge har ju presenterat sig själv i sin egen blogg), så jag sätter in en av dom finaste bilder jag har på honom, en ungdomsbild när han var tre år och skulle vara med i FaluKurirens lussekattävling.

3-year-young Felix
Livet går som sagt vidare. Utanför Sundsvall, hos Jan och AnnSofie, där vi hälsade på i helgen, finns andra katter. Jag skrev om dom i våras. Kvar i huset av kattungarna finns Tiramisu, ett veritabelt busfrö, och Rosso, som sina åtta månader till trots är stor som en fullvuxen katt, lugn och cool med bärnstensögon och välkomnande till alla som vill umgås med honom.

Amber eyed Rosso
Det syns förstås ännu i vissa vinklar att han inte är mycket mer än en kattunge.

Rosso with sunny fur glory
Motljussolen gör den röda pälsen gyllene. Och ur annan vinkel ser man ett blivande, magnifikt litet lejon.

Rosso, the young golden lion
Den katten älskar jag redan. Det finns plats för många katter i mitt hjärta!

Livet går vidare

Att begrava Felix var något av det sorgligaste och mest ledsamma jag gjort i hela mitt liv. En sista smekning på magen, med samma obeskrivligt mjuka päls, men kall och stel under. Att sen stänga lådan, och sänka ner, och skotta över....   Nej, jag vill inte!!  Men vissa saker måste man.

I skymningen tände jag ett ljus vid den lilla jordkullen vid älvbackskanten. Hoppas det värmer och lugnar en liten kattsjäl.

Sorgen och saknaden kommer att klinga av så sakta, det vet jag. Det svåra är alla vardagssaker här hemma som påminner om Felix. Kudden mellan våra i sängen är borta. Felix ligger på den nu. Det är viktigt att han får göra det. Men tomrummet mellan oss i sängen var förfärligt i går. Timjan kom dit och la sig, och spann, som om han ville försöka trösta. Fast saknaden bränner i oss är dom andra katterna en tröst. Dom är också mjuka och spinner och vill kela. Utan dom vore tomrummet ännu mycket värre. En gång har vi upplevt det, när vår första katt Petter blev sjuk, bara sju år gammal, och måste tas bort. Det var som om huset berövats sin själ, så tomt kändes det.

När Felix kom in på natten hörde vi honom jama på ett speciellt sätt, blandat med ett lite knorrande ljud. Så låter ingen annan katt. Och vi får aldrig höra det mer.

Som sagt, småsaker i vardagen blir stora hål när dom inte finns. Den som inte har djur förstår nog inte detta. Djurägare vet precis vad jag menar. Varje avhållen liten vän är en personlighet, som man lär känna undan för undan. Inget djur kan ersätta ett annat fullt ut, lika lite som människor kan det.

Det hjälper att skriva. Och jag har letat fram bilder. Helena blev ledsen när jag ringde och berättade i dag. Hon ville också ha en bild till sin blogg.

Jag ångrar förstås nu att jag inte tog så många bilder på Felix på senare tid. Jag ska göra det på dom andra. Ingen vet hur länge man får ha dom kvar hos sig. Bilder är minnen som blir värdefulla när det gått lite tid.

Felix resting at our veranda
Den här bilden visar hur man umgås med en älskad katt. Om man tillåter sig att älska, blir sorgen också stor när den man älskar försvinner. Men det är värt det.

Eva and Felix
Nu ska jag försöka sova. Felix sover redan, inte så långt från oss, och ljuset lyser i mörkret.

Sorg

Plötsligt blir hela världen grå. Utan minsta förvarning mister man en liten älskad vän. Det känns ofattbart, och är obeskrivligt tungt.

En bil kommer farande och den lilla katten som råkar springa över vägen har inte en chans. Jag ser honom komma rusande in på gården och försvinna bakom huset. En förtvivlad tjej stannar och säger att hon tror hon kört på katten. Är den vår, undrar hon? Ja, säger jag. Hon är ledsen och gråter, säger hon inte kunde hjälpa det. Hon hann knappt se katten som kom, men såg honom i backspegeln.

Jag försöker trösta henne och säger att eftersom han kunde springa så fort är det säkert ingen fara. Han blev nog bara vettskrämd för att det var så nära ögat.

Hela kvällen i går ropar jag efter honom och tittar om jag ser honom i något buskage. Men om han blev så rädd kan han ha sprungit mycket längre bort, tänker jag. Han har varit borta förut, ibland många dagar, en gång över tre månader.

Idag går jag ut och ropar igen. Jag letar på grannens tomt och hjärtat stannar nästan när jag upptäcker honom bakom en häck. Han ligger på sidan och jag förstår på en gång att han är död. Han är alldeles stel och kall. Måste ha dött nästan på en gång i går efter olyckan. Det syns inte just några skador på honom, men han verkar ha fått en törn i huvudet.

Eva och jag gråter, stortjuter. Det gör man när en underbar liten vän inte får finnas kvar längre. Så grymt och så meningslöst. Ändå är det ingens fel. Han har säkert sprungit över vägen många gånger och klarat sig med en hårsmån. Vi har fått ha honom som vän i över tolv år. Vi hoppas han har haft ett bra kattliv. Han har fått massor av kärlek.

Konstiga och skuldmedvetna tankar kommer. Tänk om jag hade letat bättre i går, och hittat honom på en gång! Hade vi hunnit till veterinär? Hade dom kunnat klara honom? Nej, vi tror inte det. Vi tror han fick en rejäl törn av bilen, något inne i honom gick sönder. Han sprang i panik för att komma bort från det hemska som gjort illa honom. Men han orkade bara in bakom häcken. Där sjönk han ihop. Vi hoppas han blev medvetslös fort och slapp ha ont och vara rädd särskilt länge.

Felix bror Timjan kliver omkring runt tangentbordet just nu, buffar på mitt tårade ansikte. Kanske han förstår att något är väldigt fel och vill trösta. Jag ser knappt skärmen för tårar. Men är man riktigt ledsen hjälper det lite att skriva om det.

Our beloved Felix
Felix brukade ligga i vår säng, på en egen kudde mitt emellan våra. Var han inne så kom han alltid och la sig på sin kudde när vi la oss. Han brukade spinna. Att somna med kattspinn intill sig är det bästa sättet att somna på. Och en mjuk mage inom räckhåll att gulla på.

Nu får Felix ligga på sin kudde i en kartong. I morgon ska jag begrava honom vid kanten av älvbacken, där Petter, Mulan och Rasmus vilar sen många år. Jag grävde en stor grop häromdagen för oljetanken. Den här gropen blir inte lika stor, men mycket, mycket tyngre att gräva. Ändå känns det bra att våra små vänner får vila hemma, i den lilla värld dom kände till. Felix är född i vårt hus och har bott här hela sitt liv. Vi tror han har haft ett bra liv.

Han har gett oss ett bra liv. Djur ger tillbaka mer kärlek än dom får.

Hur kan vuxna människor bli så fruktansvärt ledsna över att mista en liten katt? Bara en liten katt. Den som själv mist ett älskat djur förstår. Ett litet djur lämnar ett enormt tomrum efter sig. Vi har varit med om det tre gånger förut, men man vänjer sig inte. Inte på något sätt.

En mycket, mycket ledsen
Peter

Tre gånger tolv...

..år firade vi i går, när våra kattkillar (nåja, gubbar då) fyllde tolv år. Den här bilden på brorsorna är flera år gammal, men en av dom få med alla tre på ett foto.

Agaton, Timjan and Felix
Vi bjöd på rå köttfärs garnerad med musslor, vilket uppskattades. Kalaset var mycket svårt att få bra bilder på, och alla födelsedagsbarnen infann sig inte samtidigt.

Timjan with birthday treatFelix eating ground meat
Kalas av annat slag försiggick ute vid grannens blommande björnbärssnår.

Bee at blackberry flower
Vid de före detta mosipporna hittade jag nu orange små skalbaggar.

Orange bug at pasqueflower
Det var bara det jag ville berätta! Idag är det mulet och regnet är på väg, så nu ska vi börja med matrumstaket!

Er renoveringssugne (nåja...)
Peter

Påskkissar

Efter stormen i Norrland på skärtorsdagen vågade vi oss norröver till broder Jan i Klingsta utanför Sundsvall. Där välkomnades vi av två hundar och sju katter. Nästminstingen Core fick fyra ungar i vintras, och även om två har flyttat till Olle var dom tillbaka över påsk.

Vilket liv! Värsta fjattåldern. Bus och inget annat än bus all vaken tid.

Mamma Core har ännu inte tröttnat på kattungesnuttandet.

Proud and slightly exhausted mother Core
Här är de små underverken. Först Tiramisu och Rosso, som ska bo kvar i Klingsta.

Tiramisu and Rosso
Och här är Sessan.

Little Sessan in full action
Brorsan Simba och Sessan knaprar pellets. Dom bor vanligtvis hos Olle numera.

Simba and Sessan at food cups
Freja och Fylgia visar stort tålamod med dom små huliganerna, som far omkring som tossingar. Eva köpte eget påskgodis åt dom som tröst.

Eva feeds Fylgia and Freja with easter 'candies'
Vet inte vad Jan har ätit, men han somnade framför teven. För mycket kultur, kanske...

Jan asleep at children's program
Framåt kvällningen piggnade han till och vi gick en skogspromenad i isande vind. Hundarna går inte direkt när dom är i skogen.

Freja and Fylgia running in forest
I övrigt har vi ätit enormt god mat. Som vanligt. Vi var på kulturmagasinet en vända i dag, och har sen pratat om alla resor som stundar framöver.

Nu ska vi lägga oss. I morgon blir det IKEA med soffutprovning och en del annat.

Godnatt!

Peter

Host och hack

Den sedvanliga vinterförkylningen är på besök hos både Eva och mig. Idag kan jag knappt prata med rösten. Men blogga går ju bra. Träna - som jag hade tänkt - gjorde jag däremot inte idag. Man tar till vad som helst för att slippa...

Dagens roligaste nyhet: Kusin Tomas med familj har bokat Snickargården i Burgsvik på Gotland samma vecka som vi i sommar. Det blir trevligt att bo där med dem och Janne och Pia. En bild på Snickargården är förstås på sin plats här.

The nice Snickargården summer house, Burgsvik, Gotland

Stället rekommenderas. Det blir femte året vi hyr det.

Helena har just flyttat in i sin fina lägenhet på Kent Street i Sydney och har från balkongen sett samma Orion på stjärnhimlen som jag skulle kunna se om det inte var molnigt. Hon är också hostig och förkyld. Man går inte säker fast det är varmt.

Nu tänkte jag presentera nästa katt i familjen: Timjan, den röde. Han är mellanbrorsan av de tre syskon som aldrig kommit sig för med att flytta från sitt födelsehem (utom Felix, som gav sig av ett tag för några år sen. Det berättar jag om i kommande inlägg).

Here I am - did you call for me?

Timjan har också varit Lussekattkandidat i Falukuriren och vi måste ju visa hans diplom med.

Timjan as Lussecat 
Timjan ägnar - smart nog -  stor del av vintern åt att trycka sig spikrak mot ett element för att få maximal värme (ett tips till dig, Agge!?)

Timjan enjoys heater

Timmen, som han blir kallad i dagligt tal, är familjens filosof och han sitter ofta i fönstret och funderar över livet. Eller om han tittar på fåglar. Mat är han inte så noga med, utom om det är räkor eller musslor på gång. Då glömmer han att vara levnadsvis och blir helt vild.

Ibland får han enorma sociala behov och buffar oss så både vi och han ramlar omkull, nästan. Reser man sig från en stol övertar han blixtsnabbt den uppvärmda platsen. Han inser inte att han då löper en viss risk att bli en platt katt. Man kanske bara reste sig för att nå nånting och sätter sig genast igen. Det har varit nära ögat många gånger.

Timjan waiting for Santa

Det roligaste med julen tycker han är de krullade snörena på paketen. Dom är suveräna att dra i. Mindre paket har han faktiskt rusat iväg med.

I somras hade Timmen ett sår i huvudet så veterinären fick raka bort halva pälsen däruppe. Det såg utomordentligt fånigt ut. Han vill inte att vi offentliggör någon bild på det. Som tur är växer det snabbt ut igen, till skillnad från på mitt huvud, där det var länge sen något växte.

Vi får väl avsluta med ett fint porträtt i stället.

Timjan posing

Det börjar kännas som läge för sjukskrivning i morgon. Det blir ju alltid värre framåt natten, särskilt förkylningar...

Eder hese
Peter

Normalisering

Efter några lätt omtumlande dagar börjar bitarna falla på plats och vardagen kan fortsätta lite mer som den ska.

Helena har skaffat mobilnummer i Australien och vi har pratat med henne några gånger, vilket mildrar avståndskänslan väldigt bra. Bland de angelägnaste ämnena från hennes sida var, inte helt oväntat, att överföra pengar till hennes nya bankkonto därnere. Jag gjorde ett tappert försök via min Internetbank i morse och hoppas att pengarna inte försvinner ut i den s k cyberrymden och aldrig återfinns.

Det är riktigt spännande att se fram mot fortsatt Helenabloggning - nu utan åäö men i övrigt i samma glada berättarstil med mycket fokus på oväntade och roliga smådetaljer.

Själv ska jag göra ett nytt försök till aningen bättre levnadsvanor. I går var jag på Nautilus i Ludvika och hade en timmes samvaro med en mycket kunnig och professionellt vänlig instruktör som tålmodigt baxade mig igenom ett exklusivt litet urval bland den mäktiga djungeln av träningsmaskiner som uppfyllde ett helt stort rum. Som den som möjligen känner mig vet, är jag minst av allt någon träningsfantom och är högst ointresserad av sport i allmänhet (och fotboll i synnerhet!). Men sen ca 15 år bakåt har jag alltmer påtagligt blivit påmind om att man inte får behålla sin ungdomliga spänst (som jag i och för sig aldrig märkt mycket av) utan vidare, utan man måste röra lite på sig för att inte viktökningen ska accelerera förbi årtalsökningen helt okontrollerat.

Så är det. Icke förhandlingsbart.

Inte är det kul att motionera, men trösten är att man faktiskt mår lite bättre om man övervinner tendensen att alltid hitta på svepskäl för att slippa anstränga sig. Bättremåendet märks både i kropp och knopp. Så det gäller att hålla den lilla darriga motivationslågan vid liv och inte blåsa ut den genom att ta i för mycket så man ledsnar helt. Och inte för lite, för då tynar lågan lätt bort. Balans, är nyckelordet även i detta fall.

Jag har arbetskompisar som också går till Nautilus. Det kan skapa ett litet grupptryck som är till hjälp.

Nämen usch vad mycket text. Orkar knappt läsa den själv. In med en bild. Jag är svag för solnedgångar. Och soluppgångar på vintern (det är inte så tidigt då).

Winter morning in Mockfjärd

Katternas eskapader har de senaste dagarna begränsat sig till några låtsasslagsmål på fullt allvar (Agge och Timjan), kräkningar på matbordet (okänd) och kräkningar på golvet (Siri - bredvid mattan för en gångs skull). Alltså ganska normala aktiviteter så här års.

Jag ska ta och presentera dessa fyra kreatur lite närmare i denna blogg. Vi börjar med Siri, som är äldst.

Siri rug-wrestling

Siri är född 1994 och blir snart 13 år. Hon har fräknar på nosen och är vår husfru, som alltid är med och har koll där det händer något i hemmet. Hon bidrar dock inte mycket med de praktiska, snarare tvärtom. Till exempel att göra saker i badkaret i stället för att gå ut och göra dom, eller göra andra saker på matbordet (som nämnts ovan).

Vår lilla husfru är också mamma till tre vuxna, hemmaboende söner, och det kan ni förstå hur fullkomligt odrägliga dom kan vara. Uppfostringen har pågått i snart 12 år. Kommer någon för nära blir det bakåtfällda öron, fräs och rallarsving med utfällda klor. Skulle någon av oss människor (som på nåder får vistas i huset för att passa upp på katterna) däremot drista oss till att med höjd röst framföra synpunkter på något som sönerna ställt till, kommer hon farande som en blixt med raggen på ända, redo att med stor frenesi försvara sin dyrbara avkomma mot otillbörliga tilltal och tilltag. Det är hon som ska uppfostra sina söner. Nåde oss om vi försöker.

Trots (eller tack vare?) sitt något koleriska temperament kvalificerade sig vår lilla kattfru en gång till den magnifika, årliga omröstningen till Årets Lussekatt i länsorganet FaluKuriren. Hon nådde inte ända fram till gräddtårtan (vinnarens lön, plus jätterosett och helsidesreportage i tidningen!), men fick ett diplom. Fint värre.

Siri as Lucia cat (="Lussekatt" in Swedish. Lussekatt is a saffron bun)
Siri är pratsam men har en begränsad vokabulär. Hon kommer ofta med inlägg och synpunkter på det vi gör och säger, men det låter ungefär likadant varje gång, och kan verka aningen negativt: "Njäee!"

Hon trivs bäst inomhus och går ytterst ogärna ut på vintern eller om det regnar. Vid fint sommarväder och om vi också är ute kan hon dock göra undantag, t ex för att ta sig en nypa gräs. Det befrämjar ju kräkandet.

Siri at grassroot level

Agge, äldste sonen (som egentligen heter Agaton), säger förresten att han vill ha en egen blogg. Jag får väl hjälpa honom om han skulle behöva in och hacka i HTML-koden, för det är han inte så van vid. I övrigt ska det nog gå bra. Vi får se om han förverkligar sina planer. Många gånger är det mycket (mj)ams och lite resultat från hans sida. 

Trots allt, oerhört kattälskande
Peter
 

RSS 2.0