Sorg
Plötsligt blir hela världen grå. Utan minsta förvarning mister man en liten älskad vän. Det känns ofattbart, och är obeskrivligt tungt.
En bil kommer farande och den lilla katten som råkar springa över vägen har inte en chans. Jag ser honom komma rusande in på gården och försvinna bakom huset. En förtvivlad tjej stannar och säger att hon tror hon kört på katten. Är den vår, undrar hon? Ja, säger jag. Hon är ledsen och gråter, säger hon inte kunde hjälpa det. Hon hann knappt se katten som kom, men såg honom i backspegeln.
Jag försöker trösta henne och säger att eftersom han kunde springa så fort är det säkert ingen fara. Han blev nog bara vettskrämd för att det var så nära ögat.
Hela kvällen i går ropar jag efter honom och tittar om jag ser honom i något buskage. Men om han blev så rädd kan han ha sprungit mycket längre bort, tänker jag. Han har varit borta förut, ibland många dagar, en gång över tre månader.
Idag går jag ut och ropar igen. Jag letar på grannens tomt och hjärtat stannar nästan när jag upptäcker honom bakom en häck. Han ligger på sidan och jag förstår på en gång att han är död. Han är alldeles stel och kall. Måste ha dött nästan på en gång i går efter olyckan. Det syns inte just några skador på honom, men han verkar ha fått en törn i huvudet.
Eva och jag gråter, stortjuter. Det gör man när en underbar liten vän inte får finnas kvar längre. Så grymt och så meningslöst. Ändå är det ingens fel. Han har säkert sprungit över vägen många gånger och klarat sig med en hårsmån. Vi har fått ha honom som vän i över tolv år. Vi hoppas han har haft ett bra kattliv. Han har fått massor av kärlek.
Konstiga och skuldmedvetna tankar kommer. Tänk om jag hade letat bättre i går, och hittat honom på en gång! Hade vi hunnit till veterinär? Hade dom kunnat klara honom? Nej, vi tror inte det. Vi tror han fick en rejäl törn av bilen, något inne i honom gick sönder. Han sprang i panik för att komma bort från det hemska som gjort illa honom. Men han orkade bara in bakom häcken. Där sjönk han ihop. Vi hoppas han blev medvetslös fort och slapp ha ont och vara rädd särskilt länge.
Felix bror Timjan kliver omkring runt tangentbordet just nu, buffar på mitt tårade ansikte. Kanske han förstår att något är väldigt fel och vill trösta. Jag ser knappt skärmen för tårar. Men är man riktigt ledsen hjälper det lite att skriva om det.
Felix brukade ligga i vår säng, på en egen kudde mitt emellan våra. Var han inne så kom han alltid och la sig på sin kudde när vi la oss. Han brukade spinna. Att somna med kattspinn intill sig är det bästa sättet att somna på. Och en mjuk mage inom räckhåll att gulla på.
Nu får Felix ligga på sin kudde i en kartong. I morgon ska jag begrava honom vid kanten av älvbacken, där Petter, Mulan och Rasmus vilar sen många år. Jag grävde en stor grop häromdagen för oljetanken. Den här gropen blir inte lika stor, men mycket, mycket tyngre att gräva. Ändå känns det bra att våra små vänner får vila hemma, i den lilla värld dom kände till. Felix är född i vårt hus och har bott här hela sitt liv. Vi tror han har haft ett bra liv.
Han har gett oss ett bra liv. Djur ger tillbaka mer kärlek än dom får.
Hur kan vuxna människor bli så fruktansvärt ledsna över att mista en liten katt? Bara en liten katt. Den som själv mist ett älskat djur förstår. Ett litet djur lämnar ett enormt tomrum efter sig. Vi har varit med om det tre gånger förut, men man vänjer sig inte. Inte på något sätt.
En mycket, mycket ledsen
Peter
En bil kommer farande och den lilla katten som råkar springa över vägen har inte en chans. Jag ser honom komma rusande in på gården och försvinna bakom huset. En förtvivlad tjej stannar och säger att hon tror hon kört på katten. Är den vår, undrar hon? Ja, säger jag. Hon är ledsen och gråter, säger hon inte kunde hjälpa det. Hon hann knappt se katten som kom, men såg honom i backspegeln.
Jag försöker trösta henne och säger att eftersom han kunde springa så fort är det säkert ingen fara. Han blev nog bara vettskrämd för att det var så nära ögat.
Hela kvällen i går ropar jag efter honom och tittar om jag ser honom i något buskage. Men om han blev så rädd kan han ha sprungit mycket längre bort, tänker jag. Han har varit borta förut, ibland många dagar, en gång över tre månader.
Idag går jag ut och ropar igen. Jag letar på grannens tomt och hjärtat stannar nästan när jag upptäcker honom bakom en häck. Han ligger på sidan och jag förstår på en gång att han är död. Han är alldeles stel och kall. Måste ha dött nästan på en gång i går efter olyckan. Det syns inte just några skador på honom, men han verkar ha fått en törn i huvudet.
Eva och jag gråter, stortjuter. Det gör man när en underbar liten vän inte får finnas kvar längre. Så grymt och så meningslöst. Ändå är det ingens fel. Han har säkert sprungit över vägen många gånger och klarat sig med en hårsmån. Vi har fått ha honom som vän i över tolv år. Vi hoppas han har haft ett bra kattliv. Han har fått massor av kärlek.
Konstiga och skuldmedvetna tankar kommer. Tänk om jag hade letat bättre i går, och hittat honom på en gång! Hade vi hunnit till veterinär? Hade dom kunnat klara honom? Nej, vi tror inte det. Vi tror han fick en rejäl törn av bilen, något inne i honom gick sönder. Han sprang i panik för att komma bort från det hemska som gjort illa honom. Men han orkade bara in bakom häcken. Där sjönk han ihop. Vi hoppas han blev medvetslös fort och slapp ha ont och vara rädd särskilt länge.
Felix bror Timjan kliver omkring runt tangentbordet just nu, buffar på mitt tårade ansikte. Kanske han förstår att något är väldigt fel och vill trösta. Jag ser knappt skärmen för tårar. Men är man riktigt ledsen hjälper det lite att skriva om det.
Felix brukade ligga i vår säng, på en egen kudde mitt emellan våra. Var han inne så kom han alltid och la sig på sin kudde när vi la oss. Han brukade spinna. Att somna med kattspinn intill sig är det bästa sättet att somna på. Och en mjuk mage inom räckhåll att gulla på.
Nu får Felix ligga på sin kudde i en kartong. I morgon ska jag begrava honom vid kanten av älvbacken, där Petter, Mulan och Rasmus vilar sen många år. Jag grävde en stor grop häromdagen för oljetanken. Den här gropen blir inte lika stor, men mycket, mycket tyngre att gräva. Ändå känns det bra att våra små vänner får vila hemma, i den lilla värld dom kände till. Felix är född i vårt hus och har bott här hela sitt liv. Vi tror han har haft ett bra liv.
Han har gett oss ett bra liv. Djur ger tillbaka mer kärlek än dom får.
Hur kan vuxna människor bli så fruktansvärt ledsna över att mista en liten katt? Bara en liten katt. Den som själv mist ett älskat djur förstår. Ett litet djur lämnar ett enormt tomrum efter sig. Vi har varit med om det tre gånger förut, men man vänjer sig inte. Inte på något sätt.
En mycket, mycket ledsen
Peter
Kommentarer
Trackback
