Host och hack
Den sedvanliga vinterförkylningen är på besök hos både Eva och mig. Idag kan jag knappt prata med rösten. Men blogga går ju bra. Träna - som jag hade tänkt - gjorde jag däremot inte idag. Man tar till vad som helst för att slippa...
Dagens roligaste nyhet: Kusin Tomas med familj har bokat Snickargården i Burgsvik på Gotland samma vecka som vi i sommar. Det blir trevligt att bo där med dem och Janne och Pia. En bild på Snickargården är förstås på sin plats här.
Stället rekommenderas. Det blir femte året vi hyr det.
Helena har just flyttat in i sin fina lägenhet på Kent Street i Sydney och har från balkongen sett samma Orion på stjärnhimlen som jag skulle kunna se om det inte var molnigt. Hon är också hostig och förkyld. Man går inte säker fast det är varmt.
Nu tänkte jag presentera nästa katt i familjen: Timjan, den röde. Han är mellanbrorsan av de tre syskon som aldrig kommit sig för med att flytta från sitt födelsehem (utom Felix, som gav sig av ett tag för några år sen. Det berättar jag om i kommande inlägg).
Timjan har också varit Lussekattkandidat i Falukuriren och vi måste ju visa hans diplom med.
Timjan ägnar - smart nog - stor del av vintern åt att trycka sig spikrak mot ett element för att få maximal värme (ett tips till dig, Agge!?)
Timmen, som han blir kallad i dagligt tal, är familjens filosof och han sitter ofta i fönstret och funderar över livet. Eller om han tittar på fåglar. Mat är han inte så noga med, utom om det är räkor eller musslor på gång. Då glömmer han att vara levnadsvis och blir helt vild.
Ibland får han enorma sociala behov och buffar oss så både vi och han ramlar omkull, nästan. Reser man sig från en stol övertar han blixtsnabbt den uppvärmda platsen. Han inser inte att han då löper en viss risk att bli en platt katt. Man kanske bara reste sig för att nå nånting och sätter sig genast igen. Det har varit nära ögat många gånger.
Det roligaste med julen tycker han är de krullade snörena på paketen. Dom är suveräna att dra i. Mindre paket har han faktiskt rusat iväg med.
I somras hade Timmen ett sår i huvudet så veterinären fick raka bort halva pälsen däruppe. Det såg utomordentligt fånigt ut. Han vill inte att vi offentliggör någon bild på det. Som tur är växer det snabbt ut igen, till skillnad från på mitt huvud, där det var länge sen något växte.
Vi får väl avsluta med ett fint porträtt i stället.
Det börjar kännas som läge för sjukskrivning i morgon. Det blir ju alltid värre framåt natten, särskilt förkylningar...
Eder hese
Peter
Dagens roligaste nyhet: Kusin Tomas med familj har bokat Snickargården i Burgsvik på Gotland samma vecka som vi i sommar. Det blir trevligt att bo där med dem och Janne och Pia. En bild på Snickargården är förstås på sin plats här.
Stället rekommenderas. Det blir femte året vi hyr det.
Helena har just flyttat in i sin fina lägenhet på Kent Street i Sydney och har från balkongen sett samma Orion på stjärnhimlen som jag skulle kunna se om det inte var molnigt. Hon är också hostig och förkyld. Man går inte säker fast det är varmt.
Nu tänkte jag presentera nästa katt i familjen: Timjan, den röde. Han är mellanbrorsan av de tre syskon som aldrig kommit sig för med att flytta från sitt födelsehem (utom Felix, som gav sig av ett tag för några år sen. Det berättar jag om i kommande inlägg).
Timjan har också varit Lussekattkandidat i Falukuriren och vi måste ju visa hans diplom med.
Timjan ägnar - smart nog - stor del av vintern åt att trycka sig spikrak mot ett element för att få maximal värme (ett tips till dig, Agge!?)
Timmen, som han blir kallad i dagligt tal, är familjens filosof och han sitter ofta i fönstret och funderar över livet. Eller om han tittar på fåglar. Mat är han inte så noga med, utom om det är räkor eller musslor på gång. Då glömmer han att vara levnadsvis och blir helt vild.
Ibland får han enorma sociala behov och buffar oss så både vi och han ramlar omkull, nästan. Reser man sig från en stol övertar han blixtsnabbt den uppvärmda platsen. Han inser inte att han då löper en viss risk att bli en platt katt. Man kanske bara reste sig för att nå nånting och sätter sig genast igen. Det har varit nära ögat många gånger.
Det roligaste med julen tycker han är de krullade snörena på paketen. Dom är suveräna att dra i. Mindre paket har han faktiskt rusat iväg med.
I somras hade Timmen ett sår i huvudet så veterinären fick raka bort halva pälsen däruppe. Det såg utomordentligt fånigt ut. Han vill inte att vi offentliggör någon bild på det. Som tur är växer det snabbt ut igen, till skillnad från på mitt huvud, där det var länge sen något växte.
Vi får väl avsluta med ett fint porträtt i stället.
Det börjar kännas som läge för sjukskrivning i morgon. Det blir ju alltid värre framåt natten, särskilt förkylningar...
Eder hese
Peter
Vinterbesök
Vit, gnistrande snö som är oförstörd av tö, regn och blåst, och på den en vårvintersol som orkar börja värma så det märks mitt på dagen. Då är det lätt att älska denna årstid. Lättare än när det är gråblask, blåst och murr. Eller 25 grader kallt.
Agge ser inget försonande med vintern. Han tillbringar 23 timmar om dygnet i någon sorts hibernation i väntan på bättre tider, och den resterande timmen med att driva oss och övriga katter i huset till vanvett med sin rastlöshet. Han har det inte lätt, Agge. Han berättar säkert mer själv i sin egen blogg.
 | Vi har haft trevligt besök från Sundsvall i helgen av bror Jan med fru AnnSofi. Janne har köpt en bättre begagnad motorcykel, som står och väntar ikapp på våren med honom i ett garage en bit bort. Han var förstås dit fem gånger och klappade på den, och resten av tiden skulle han ha mig att förklara hur man kopplar ihop hans hjälm-intercom-apparatur med radio, mp3-spelare och GPS. Som om jag visste det... Jag ritade i alla fall ett kopplingsschema. Min käre bror hade också en idé om att han via sin avancerade hjälm och walkie-talkies skulle kunna kommunicera med, om än inte högre makter, så i alla fall Christer Fuglesang eller liknande. Jag var lite tveksam, och lämnade rummet efter några timmar. Vet inte om han lyckades få kontakt med någon. Han sa inget efteråt. |
Någon liten stund som blev över ägnade vi åt förväntansfullt prat om våra kommande italienresor.
Förresten åt vi gott också, Eva fyller år snart och vi firade lite i förtid med en hemtillverkad trerätters. Inte dumt alls.
Och mitt ambitiösa träningsprogram då? Jo, jag har vågat mig till Nautilus 2 gånger på egen hand och trampat och dragit mig igenom övningarna med en viss framgång. I morgon kväll ska det simmas en timme, är det tänkt. Fortsätter jag i den stilen bör jag kunna dra åt svångremmen lite snart.
Helena har bloggat en andra gång från Australien och säger att hon stortrivs i Sydney. Härligt! Och jag fick veta att pengarna jag skickade via vindlande vägar på Internet i onsdags fanns på hennes konto i lördags. Tur det.
Normalisering
Efter några lätt omtumlande dagar börjar bitarna falla på plats och vardagen kan fortsätta lite mer som den ska.
Helena har skaffat mobilnummer i Australien och vi har pratat med henne några gånger, vilket mildrar avståndskänslan väldigt bra. Bland de angelägnaste ämnena från hennes sida var, inte helt oväntat, att överföra pengar till hennes nya bankkonto därnere. Jag gjorde ett tappert försök via min Internetbank i morse och hoppas att pengarna inte försvinner ut i den s k cyberrymden och aldrig återfinns.
Det är riktigt spännande att se fram mot fortsatt Helenabloggning - nu utan åäö men i övrigt i samma glada berättarstil med mycket fokus på oväntade och roliga smådetaljer.
Själv ska jag göra ett nytt försök till aningen bättre levnadsvanor. I går var jag på Nautilus i Ludvika och hade en timmes samvaro med en mycket kunnig och professionellt vänlig instruktör som tålmodigt baxade mig igenom ett exklusivt litet urval bland den mäktiga djungeln av träningsmaskiner som uppfyllde ett helt stort rum. Som den som möjligen känner mig vet, är jag minst av allt någon träningsfantom och är högst ointresserad av sport i allmänhet (och fotboll i synnerhet!). Men sen ca 15 år bakåt har jag alltmer påtagligt blivit påmind om att man inte får behålla sin ungdomliga spänst (som jag i och för sig aldrig märkt mycket av) utan vidare, utan man måste röra lite på sig för att inte viktökningen ska accelerera förbi årtalsökningen helt okontrollerat.
Så är det. Icke förhandlingsbart.
Inte är det kul att motionera, men trösten är att man faktiskt mår lite bättre om man övervinner tendensen att alltid hitta på svepskäl för att slippa anstränga sig. Bättremåendet märks både i kropp och knopp. Så det gäller att hålla den lilla darriga motivationslågan vid liv och inte blåsa ut den genom att ta i för mycket så man ledsnar helt. Och inte för lite, för då tynar lågan lätt bort. Balans, är nyckelordet även i detta fall.
Jag har arbetskompisar som också går till Nautilus. Det kan skapa ett litet grupptryck som är till hjälp.
Nämen usch vad mycket text. Orkar knappt läsa den själv. In med en bild. Jag är svag för solnedgångar. Och soluppgångar på vintern (det är inte så tidigt då).
Katternas eskapader har de senaste dagarna begränsat sig till några låtsasslagsmål på fullt allvar (Agge och Timjan), kräkningar på matbordet (okänd) och kräkningar på golvet (Siri - bredvid mattan för en gångs skull). Alltså ganska normala aktiviteter så här års.
Jag ska ta och presentera dessa fyra kreatur lite närmare i denna blogg. Vi börjar med Siri, som är äldst.
Siri är född 1994 och blir snart 13 år. Hon har fräknar på nosen och är vår husfru, som alltid är med och har koll där det händer något i hemmet. Hon bidrar dock inte mycket med de praktiska, snarare tvärtom. Till exempel att göra saker i badkaret i stället för att gå ut och göra dom, eller göra andra saker på matbordet (som nämnts ovan).
Vår lilla husfru är också mamma till tre vuxna, hemmaboende söner, och det kan ni förstå hur fullkomligt odrägliga dom kan vara. Uppfostringen har pågått i snart 12 år. Kommer någon för nära blir det bakåtfällda öron, fräs och rallarsving med utfällda klor. Skulle någon av oss människor (som på nåder får vistas i huset för att passa upp på katterna) däremot drista oss till att med höjd röst framföra synpunkter på något som sönerna ställt till, kommer hon farande som en blixt med raggen på ända, redo att med stor frenesi försvara sin dyrbara avkomma mot otillbörliga tilltal och tilltag. Det är hon som ska uppfostra sina söner. Nåde oss om vi försöker.
Trots (eller tack vare?) sitt något koleriska temperament kvalificerade sig vår lilla kattfru en gång till den magnifika, årliga omröstningen till Årets Lussekatt i länsorganet FaluKuriren. Hon nådde inte ända fram till gräddtårtan (vinnarens lön, plus jätterosett och helsidesreportage i tidningen!), men fick ett diplom. Fint värre.
Siri är pratsam men har en begränsad vokabulär. Hon kommer ofta med inlägg och synpunkter på det vi gör och säger, men det låter ungefär likadant varje gång, och kan verka aningen negativt: "Njäee!"
Hon trivs bäst inomhus och går ytterst ogärna ut på vintern eller om det regnar. Vid fint sommarväder och om vi också är ute kan hon dock göra undantag, t ex för att ta sig en nypa gräs. Det befrämjar ju kräkandet.
Agge, äldste sonen (som egentligen heter Agaton), säger förresten att han vill ha en egen blogg. Jag får väl hjälpa honom om han skulle behöva in och hacka i HTML-koden, för det är han inte så van vid. I övrigt ska det nog gå bra. Vi får se om han förverkligar sina planer. Många gånger är det mycket (mj)ams och lite resultat från hans sida.
Trots allt, oerhört kattälskande
Peter
Helena har skaffat mobilnummer i Australien och vi har pratat med henne några gånger, vilket mildrar avståndskänslan väldigt bra. Bland de angelägnaste ämnena från hennes sida var, inte helt oväntat, att överföra pengar till hennes nya bankkonto därnere. Jag gjorde ett tappert försök via min Internetbank i morse och hoppas att pengarna inte försvinner ut i den s k cyberrymden och aldrig återfinns.
Det är riktigt spännande att se fram mot fortsatt Helenabloggning - nu utan åäö men i övrigt i samma glada berättarstil med mycket fokus på oväntade och roliga smådetaljer.
Själv ska jag göra ett nytt försök till aningen bättre levnadsvanor. I går var jag på Nautilus i Ludvika och hade en timmes samvaro med en mycket kunnig och professionellt vänlig instruktör som tålmodigt baxade mig igenom ett exklusivt litet urval bland den mäktiga djungeln av träningsmaskiner som uppfyllde ett helt stort rum. Som den som möjligen känner mig vet, är jag minst av allt någon träningsfantom och är högst ointresserad av sport i allmänhet (och fotboll i synnerhet!). Men sen ca 15 år bakåt har jag alltmer påtagligt blivit påmind om att man inte får behålla sin ungdomliga spänst (som jag i och för sig aldrig märkt mycket av) utan vidare, utan man måste röra lite på sig för att inte viktökningen ska accelerera förbi årtalsökningen helt okontrollerat.
Så är det. Icke förhandlingsbart.
Inte är det kul att motionera, men trösten är att man faktiskt mår lite bättre om man övervinner tendensen att alltid hitta på svepskäl för att slippa anstränga sig. Bättremåendet märks både i kropp och knopp. Så det gäller att hålla den lilla darriga motivationslågan vid liv och inte blåsa ut den genom att ta i för mycket så man ledsnar helt. Och inte för lite, för då tynar lågan lätt bort. Balans, är nyckelordet även i detta fall.
Jag har arbetskompisar som också går till Nautilus. Det kan skapa ett litet grupptryck som är till hjälp.
Nämen usch vad mycket text. Orkar knappt läsa den själv. In med en bild. Jag är svag för solnedgångar. Och soluppgångar på vintern (det är inte så tidigt då).
Katternas eskapader har de senaste dagarna begränsat sig till några låtsasslagsmål på fullt allvar (Agge och Timjan), kräkningar på matbordet (okänd) och kräkningar på golvet (Siri - bredvid mattan för en gångs skull). Alltså ganska normala aktiviteter så här års.
Jag ska ta och presentera dessa fyra kreatur lite närmare i denna blogg. Vi börjar med Siri, som är äldst.
Siri är född 1994 och blir snart 13 år. Hon har fräknar på nosen och är vår husfru, som alltid är med och har koll där det händer något i hemmet. Hon bidrar dock inte mycket med de praktiska, snarare tvärtom. Till exempel att göra saker i badkaret i stället för att gå ut och göra dom, eller göra andra saker på matbordet (som nämnts ovan).
Vår lilla husfru är också mamma till tre vuxna, hemmaboende söner, och det kan ni förstå hur fullkomligt odrägliga dom kan vara. Uppfostringen har pågått i snart 12 år. Kommer någon för nära blir det bakåtfällda öron, fräs och rallarsving med utfällda klor. Skulle någon av oss människor (som på nåder får vistas i huset för att passa upp på katterna) däremot drista oss till att med höjd röst framföra synpunkter på något som sönerna ställt till, kommer hon farande som en blixt med raggen på ända, redo att med stor frenesi försvara sin dyrbara avkomma mot otillbörliga tilltal och tilltag. Det är hon som ska uppfostra sina söner. Nåde oss om vi försöker.
Trots (eller tack vare?) sitt något koleriska temperament kvalificerade sig vår lilla kattfru en gång till den magnifika, årliga omröstningen till Årets Lussekatt i länsorganet FaluKuriren. Hon nådde inte ända fram till gräddtårtan (vinnarens lön, plus jätterosett och helsidesreportage i tidningen!), men fick ett diplom. Fint värre.
Siri är pratsam men har en begränsad vokabulär. Hon kommer ofta med inlägg och synpunkter på det vi gör och säger, men det låter ungefär likadant varje gång, och kan verka aningen negativt: "Njäee!"
Hon trivs bäst inomhus och går ytterst ogärna ut på vintern eller om det regnar. Vid fint sommarväder och om vi också är ute kan hon dock göra undantag, t ex för att ta sig en nypa gräs. Det befrämjar ju kräkandet.
Agge, äldste sonen (som egentligen heter Agaton), säger förresten att han vill ha en egen blogg. Jag får väl hjälpa honom om han skulle behöva in och hacka i HTML-koden, för det är han inte så van vid. I övrigt ska det nog gå bra. Vi får se om han förverkligar sina planer. Många gånger är det mycket (mj)ams och lite resultat från hans sida.
Trots allt, oerhört kattälskande
Peter
Framme!
Vilken lättnad att se följande på nätet strax efter sju i morse:
Och vid 10 ringde Helena från sitt Hostel och sa att allt var bra, resan funkat OK (om än lite jobbigt sista sega timmarna över hela Australien), att det var varmt och skönt och att dom nog skulle ut och kolla lite på puben runt hörnet nu.
Vilken härlig känsla att höra din röst igen, gumman!
En märkbart muntrare
Peter
Och vid 10 ringde Helena från sitt Hostel och sa att allt var bra, resan funkat OK (om än lite jobbigt sista sega timmarna över hela Australien), att det var varmt och skönt och att dom nog skulle ut och kolla lite på puben runt hörnet nu.
Vilken härlig känsla att höra din röst igen, gumman!
En märkbart muntrare
Peter
Nu dröjer det...
...innan vi får träffa vår kära dotter igen.
Oj, det blev jobbigare än jag trott igår kväll efter att vi vinkat av Helena på stationen i Borlänge, för färd till Arlanda, övernattning bland stolar och bänkar där, flyg till Wien kl 7 i morse, byte till långflyg via Kuala Lumpur till Sidney. Just när jag skriver detta är hon drygt halvvägs på första halvan av denna tjugotimmarsflygning. Någonstans över Afghanistan, skulle jag tro. Det känns märkligt. Minst sagt.
Plötsligt blev det väldigt konkret att hon kommer att vara borta ett år. Och det blev väldigt tomt utan henne hemma. Varför ska kärleken till ens dotter blossa upp när man skiljs för lång tid, och få tårarna att rinna? Sentimentalt, kan man tycka, eller patetiskt rentav. Allt är ju faktiskt bra! Vi är inte osams, hon kommer att ha kul och lära sig massor, det blir spännande att höra henne berätta och se bilder. Kommunikationen är ju global och enkel numera.
Vi kommer förstås över det. Kanske är det så här det känns att "klippa banden". Nu ska hon klara sig själv. Och det kommer att gå utmärkt. Hon ligger inte i kuvösen längre!
Ryggsäck, väska med mp3-spelare och annat livsnödvändigt, och en liten bunt Aussie-dollar. Vad mer behövs för ett år på andra sidan jorden?
Det blev förstås extralånga kramar på stationen i går, innan hon klev på tåget.
Sen var det inte så uppåt hemma på kvällen. Den under-all-kritik-usla Melodifestivalen gjorde inte mycket för att muntra upp. Däremot kändes det bra att läsa det Helena skrev på Arlanda i sin blogg, och prata lite med henne i telefon. Klumpen i bröstet när jag vaknade i morse försvann när jag fick ett mess kl 10.12: "Är i Österrike nu. Allt har gått bra hittills. Mycket trevligt folk. Kram". Tack för det, gumman! Det lilla meddelandet betydde mer än du tror för oss.
Det är ett stort gäng, ca 30 personer från Sverige, som gör samma Work & Travel-resa som Helena till Australien. Hon kände ingen i förväg, men det är dom som är det "trevliga folket", och dom lär ju ha en del att prata om när alla ska göra samma grej.
Timjan, som låg på korsordet igår, hoppade upp till oss i soffan när vi satt och deppade. Han la sig emellan oss och spann allt vad han orkade, precis som om han ville trösta. Katter är speciella!
Detta understyks av att det första jag såg i morse var en enorm fjäderhög under matbordet. Inte från någon småfågel, precis. Det är lyckligtvis sällan katterna tar fåglar och bär in dom, men nu har det hänt ett par gånger, och det här såg ut att vara från en duva. Minst. Hur hittar dom fåglar på natten?
En något moloken (men humörtrenden är uppåtgående)
Peter
Oj, det blev jobbigare än jag trott igår kväll efter att vi vinkat av Helena på stationen i Borlänge, för färd till Arlanda, övernattning bland stolar och bänkar där, flyg till Wien kl 7 i morse, byte till långflyg via Kuala Lumpur till Sidney. Just när jag skriver detta är hon drygt halvvägs på första halvan av denna tjugotimmarsflygning. Någonstans över Afghanistan, skulle jag tro. Det känns märkligt. Minst sagt.
Plötsligt blev det väldigt konkret att hon kommer att vara borta ett år. Och det blev väldigt tomt utan henne hemma. Varför ska kärleken till ens dotter blossa upp när man skiljs för lång tid, och få tårarna att rinna? Sentimentalt, kan man tycka, eller patetiskt rentav. Allt är ju faktiskt bra! Vi är inte osams, hon kommer att ha kul och lära sig massor, det blir spännande att höra henne berätta och se bilder. Kommunikationen är ju global och enkel numera.
Vi kommer förstås över det. Kanske är det så här det känns att "klippa banden". Nu ska hon klara sig själv. Och det kommer att gå utmärkt. Hon ligger inte i kuvösen längre!
Ryggsäck, väska med mp3-spelare och annat livsnödvändigt, och en liten bunt Aussie-dollar. Vad mer behövs för ett år på andra sidan jorden?
Det blev förstås extralånga kramar på stationen i går, innan hon klev på tåget.
Sen var det inte så uppåt hemma på kvällen. Den under-all-kritik-usla Melodifestivalen gjorde inte mycket för att muntra upp. Däremot kändes det bra att läsa det Helena skrev på Arlanda i sin blogg, och prata lite med henne i telefon. Klumpen i bröstet när jag vaknade i morse försvann när jag fick ett mess kl 10.12: "Är i Österrike nu. Allt har gått bra hittills. Mycket trevligt folk. Kram". Tack för det, gumman! Det lilla meddelandet betydde mer än du tror för oss.
Det är ett stort gäng, ca 30 personer från Sverige, som gör samma Work & Travel-resa som Helena till Australien. Hon kände ingen i förväg, men det är dom som är det "trevliga folket", och dom lär ju ha en del att prata om när alla ska göra samma grej.
Timjan, som låg på korsordet igår, hoppade upp till oss i soffan när vi satt och deppade. Han la sig emellan oss och spann allt vad han orkade, precis som om han ville trösta. Katter är speciella!
Detta understyks av att det första jag såg i morse var en enorm fjäderhög under matbordet. Inte från någon småfågel, precis. Det är lyckligtvis sällan katterna tar fåglar och bär in dom, men nu har det hänt ett par gånger, och det här såg ut att vara från en duva. Minst. Hur hittar dom fåglar på natten?
En något moloken (men humörtrenden är uppåtgående)
Peter
All vår början...
Att lägga upp det här var inte så svårt, utom att metropolen där jag bor inte fanns med i listan där man ska välja var man kommer ifrån. Vårt hem finns alltså i Mockfjärd, i Gagnefs kommun i Dalarna, en mil från orten Gagnef.
I huset finns också min fru Eva, min dotter Helena och fyra älskade katter som vintertid ibland driver oss till vansinne. En utekatt som inte gillar snö blir rastlös och far ibland runt som en tossing inomhus så trasmattorna flyger. Och vi har fyra såna. Katter, alltså. Mattorna har jag inte räknat.
Helena ska åka till Australien i morgon och vara borta ett år. Lite traumatiskt är det som förälder när ens enda barn plötsligt sticker iväg till andra sidan jorden på egen hand. Men spännande också! Eva och jag får allt pallra oss dit i höst och hälsa på henne. Och en kompis som bor i Melbourne och som vi inte sett på drygt 20 år.
Det, och mycket annat, är tänkt att hända under 2007. Kanske det är därför jag kom på att en egen blogg kan vara en bra idé. Ifall man inte skulle orka berätta allt för var och en var för sig...
I söndags gick Helena och jag en långpromenad i vacker Narniaskog, förbi ett gammalt järnbruk, Tanså Hytta. Men framför allt var skogen julkortsvacker, och Helena fick en rejäl dos snöpulsning innan hon drar söderöver.
Hyttan har rustats upp och blivit en lokal sevärdhet.
Och i Tansån som rinner förbi hyttan var det mycket vatten. Och is. Vackert!
Jag kan förresten rekommendera Helenas egen blogg som också finns under länkar till höger. Fyndig och underhållande (man får skryta om sina barn).
Det finns flera roliga resor bokade framöver. Eva och jag ska till Italien i slutet av april, på en veckas rundtur i Ligurien. Och i maj ska jag med jobbet på konferens till Las Vegas. Det ni! Därtill den omistliga veckan på Gotland i slutet av juli, inte att förglömma.
Som motvikt har vi en del husrenovering inplanerad också. Inte lika kul, förrän det är klart... Golv, väggar och tak i vardagsrummet ska vi fixa själva under mars är det tänkt, och i april ska badrummet helrenoveras. Men inte av oss, utan av svågrarna Dan & Dan, som har en byggfirma i närheten.
Att lösa korsord är kul. Intellektuellt stimulerande och så. Det svåraste med att lösa ett korsord brukar vara att en katt ligger på det. Som Timjan här.
I huset finns också min fru Eva, min dotter Helena och fyra älskade katter som vintertid ibland driver oss till vansinne. En utekatt som inte gillar snö blir rastlös och far ibland runt som en tossing inomhus så trasmattorna flyger. Och vi har fyra såna. Katter, alltså. Mattorna har jag inte räknat.
Helena ska åka till Australien i morgon och vara borta ett år. Lite traumatiskt är det som förälder när ens enda barn plötsligt sticker iväg till andra sidan jorden på egen hand. Men spännande också! Eva och jag får allt pallra oss dit i höst och hälsa på henne. Och en kompis som bor i Melbourne och som vi inte sett på drygt 20 år.
Det, och mycket annat, är tänkt att hända under 2007. Kanske det är därför jag kom på att en egen blogg kan vara en bra idé. Ifall man inte skulle orka berätta allt för var och en var för sig...
I söndags gick Helena och jag en långpromenad i vacker Narniaskog, förbi ett gammalt järnbruk, Tanså Hytta. Men framför allt var skogen julkortsvacker, och Helena fick en rejäl dos snöpulsning innan hon drar söderöver.
Hyttan har rustats upp och blivit en lokal sevärdhet.
Och i Tansån som rinner förbi hyttan var det mycket vatten. Och is. Vackert!
Jag kan förresten rekommendera Helenas egen blogg som också finns under länkar till höger. Fyndig och underhållande (man får skryta om sina barn).
Det finns flera roliga resor bokade framöver. Eva och jag ska till Italien i slutet av april, på en veckas rundtur i Ligurien. Och i maj ska jag med jobbet på konferens till Las Vegas. Det ni! Därtill den omistliga veckan på Gotland i slutet av juli, inte att förglömma.
Som motvikt har vi en del husrenovering inplanerad också. Inte lika kul, förrän det är klart... Golv, väggar och tak i vardagsrummet ska vi fixa själva under mars är det tänkt, och i april ska badrummet helrenoveras. Men inte av oss, utan av svågrarna Dan & Dan, som har en byggfirma i närheten.
Att lösa korsord är kul. Intellektuellt stimulerande och så. Det svåraste med att lösa ett korsord brukar vara att en katt ligger på det. Som Timjan här.
