Vårvinter och sorgligheter
Jag fick idag en (muntlig) kommentar om att det var längesen jag skrev här. Men det gäller ju att ha något värt att skriva om.
Hursomhelst, det has fyllts år i huset rätt nyligen. Det var inte jag, och Eva vägrade vara med på bild, så vi får nöja oss med ett porträtt av den traditionella frukostmackan som numera hör till vår firartradition.
Firandet i övrigt handlade mest om skrapning av ett antal lotter som ingick i presentfloran. Ett antal småvinster löste vi in igår mot nya lotter, vilket renderade nya småvinster. Som vi väl tar nya lotter för. Beloppet tenderar dock att krympa successivt när man håller på så. Men man hoppas ju på lite grövre vinster.
Själva vintern fortsätter som om inget har hänt, men solen orkar allt värma när den behagar visa sig mitt på dagen. Jag såg ett intressant naturfenomen på ett litet uthus idag.
Fascinerande hur ett drygt decimetertjockt snölager kan glida ner över kanten, sakta, sakta, men hänga kvar utan att lossna. Att bygga en sån snökonstruktion själv vore nog inte lätt.
Det är sällan jag är upprörd, allraminst i den här bloggen, men två saker har hänt i veckan som gör mig arg respektive vanmäktigt illamående.
Coop ska gå in i ett nytt avtal med Arla och slänga ut Milko. Milko är en regional mjölkproducent som Dalarnas med omgivningar mjölkbönder levererar till. Dessa ska nu av allt att döma kastas ut från Konsumbutikerna till förmån för mejerijätten Arla, under förebärande av att Arla har ett så brett sortiment och man har fått så bra avtal.
Som gammal miljöpartist tycker jag instinktivt illa om stordrift, långa transporter och utkonkurrerande av små, lokala företag. Jag vet inte om det hjälper, men jag ska skicka ett argt mail till Coop och säga att jag tänker bojkotta Arlas produkter där om Milkos produkter försvinner. Och uppmana alla jag känner att göra likadant. Så känn dig härmed manad, om du bor i mina trakter! Tidningarna här är i alla fall redan fulla av upprörda insändare om detta.
Om du är djurvän i allmänhet och kattvän i synnerhet vill jag avråda från att läsa det jag tänker skriva nu.
Tidningen rapporterade i förrgår om ett tillslag på en gård i Västerdalarna med ett stort antal fruktansvärt vanvårdade djur. Flertalet fick avlivas direkt på plats. Bland annat var 19 katter instängda i ett badrum, i ofattbar smuts och stank. Två katter låg döda, varav en sedan länge fasttorkad på golvet. På gården fanns också hundar och större djur, alla i mycket dålig kondition. Jag mår fysiskt illa av tanken på detta.
Men ännu värre kändes det idag när jag läste om att veterinären som avlivade katterna hade blivit anfallen av en katt, som envist bitit sig fast i handen och inte gick att få loss förrän efter åtskilliga minuter. Förstod denna stackars katt att den snart skulle bli dödad, och kämpade desperat för sitt liv? Kunde man verkligen inte ha försökt omhänderta åtminstone några av katterna och hjälpa dem till ett bättre liv? Föreningen Djurhjälpen i Vaxholm, som jag är medlem hos, berättar hur de ibland får hand om katter i ytterst dåligt skick, men ändå försöker rädda tillbaka till livet, och många gånger lyckas.
Det här berör mig så fruktansvärt illa att jag knappt förmår skriva om det. Det är hemskt när människor och i synnerhet barn drabbas av ondska i alla dess former, men för mig känns det ännu värre när djur utsätts för elaka, själviska och oförstående människors grymma handlingar. Och några straff får förövarna knappast.
Djur har låg status i vårt fina samhälle.
Hursomhelst, det has fyllts år i huset rätt nyligen. Det var inte jag, och Eva vägrade vara med på bild, så vi får nöja oss med ett porträtt av den traditionella frukostmackan som numera hör till vår firartradition.
Firandet i övrigt handlade mest om skrapning av ett antal lotter som ingick i presentfloran. Ett antal småvinster löste vi in igår mot nya lotter, vilket renderade nya småvinster. Som vi väl tar nya lotter för. Beloppet tenderar dock att krympa successivt när man håller på så. Men man hoppas ju på lite grövre vinster.
Själva vintern fortsätter som om inget har hänt, men solen orkar allt värma när den behagar visa sig mitt på dagen. Jag såg ett intressant naturfenomen på ett litet uthus idag.
Fascinerande hur ett drygt decimetertjockt snölager kan glida ner över kanten, sakta, sakta, men hänga kvar utan att lossna. Att bygga en sån snökonstruktion själv vore nog inte lätt.
Det är sällan jag är upprörd, allraminst i den här bloggen, men två saker har hänt i veckan som gör mig arg respektive vanmäktigt illamående.
Coop ska gå in i ett nytt avtal med Arla och slänga ut Milko. Milko är en regional mjölkproducent som Dalarnas med omgivningar mjölkbönder levererar till. Dessa ska nu av allt att döma kastas ut från Konsumbutikerna till förmån för mejerijätten Arla, under förebärande av att Arla har ett så brett sortiment och man har fått så bra avtal.
Som gammal miljöpartist tycker jag instinktivt illa om stordrift, långa transporter och utkonkurrerande av små, lokala företag. Jag vet inte om det hjälper, men jag ska skicka ett argt mail till Coop och säga att jag tänker bojkotta Arlas produkter där om Milkos produkter försvinner. Och uppmana alla jag känner att göra likadant. Så känn dig härmed manad, om du bor i mina trakter! Tidningarna här är i alla fall redan fulla av upprörda insändare om detta.
Om du är djurvän i allmänhet och kattvän i synnerhet vill jag avråda från att läsa det jag tänker skriva nu.
Tidningen rapporterade i förrgår om ett tillslag på en gård i Västerdalarna med ett stort antal fruktansvärt vanvårdade djur. Flertalet fick avlivas direkt på plats. Bland annat var 19 katter instängda i ett badrum, i ofattbar smuts och stank. Två katter låg döda, varav en sedan länge fasttorkad på golvet. På gården fanns också hundar och större djur, alla i mycket dålig kondition. Jag mår fysiskt illa av tanken på detta.
Men ännu värre kändes det idag när jag läste om att veterinären som avlivade katterna hade blivit anfallen av en katt, som envist bitit sig fast i handen och inte gick att få loss förrän efter åtskilliga minuter. Förstod denna stackars katt att den snart skulle bli dödad, och kämpade desperat för sitt liv? Kunde man verkligen inte ha försökt omhänderta åtminstone några av katterna och hjälpa dem till ett bättre liv? Föreningen Djurhjälpen i Vaxholm, som jag är medlem hos, berättar hur de ibland får hand om katter i ytterst dåligt skick, men ändå försöker rädda tillbaka till livet, och många gånger lyckas.
Det här berör mig så fruktansvärt illa att jag knappt förmår skriva om det. Det är hemskt när människor och i synnerhet barn drabbas av ondska i alla dess former, men för mig känns det ännu värre när djur utsätts för elaka, själviska och oförstående människors grymma handlingar. Och några straff får förövarna knappast.
Djur har låg status i vårt fina samhälle.
Tvååringen
För några dagar sen blev min blogg biannuell, om man nu kan säga så. Tiden går.
In på tredje året i bloggvärlden. Undrar om det är en övergående fluga. Om innefolket är på väg vidare på jakt efter nya "senaste"-grejor. Det finns tecken på det. I våras hittade jag några flitiga, egensinniga och underhållande bloggare som jag ofta läste. Endast två av dem är fortfarande igång: Frau N och Joel. Befriande fria från mode och annat trams, men med många personliga vinklingar på tillvaron. Hoppas ni fortsätter!
In på tredje året i bloggvärlden. Undrar om det är en övergående fluga. Om innefolket är på väg vidare på jakt efter nya "senaste"-grejor. Det finns tecken på det. I våras hittade jag några flitiga, egensinniga och underhållande bloggare som jag ofta läste. Endast två av dem är fortfarande igång: Frau N och Joel. Befriande fria från mode och annat trams, men med många personliga vinklingar på tillvaron. Hoppas ni fortsätter!
