Peters funderingar

Om man har ett enda barn, och barnet fyller tjugo, och bestämmer sig för att åka till Australien, och faktiskt gör det - då känner man som förälder att ett långt år ligger framför en.

Barnet är vuxet, åtminstone i legal mening, och bestämmer själv. Men tycker man någonsin som förälder att ens barn blir vuxna? Och kan ta vara på sig själv?

Ändå måste man låta dom. Navelsträngen måste klippas. Alla föräldrar går igenom detta.

Men Australien! Och ett helt år!! Så långt, både i tid och rum...

Då, i februari förra året, visste vi inte att året skulle bli 16 månader (och tur var väl det!). Vi visste inte heller att vi skulle hälsa på Helena i Australien efter halva tiden. Vårt livs resa!

I dag kom den (nästan) förlorade dottern hem igen. Efter 23 timmars resande klev hon ut ur ankomstporten på Arlanda. En obeskrivlig känsla att få krama om henne igen, på riktigt, i stället för att bara skriva kram under en kommentar i hennes blogg.

Helt underbart.

Helena själv befann sig i en overklighetsbubbla bestående av tårdrypande avsked från kompisar i Melbourne, jetlag, allmän sömnbrist och en hel del osäkerhet inför vad hon ska göra i framtiden.

Men Sverige hade anstängt sig att välkomna henne hem med fantastiskt väder och sin finaste försommargrönska. Och väl hemma bjöd vi på älsklingsmat, bl a innehållande bernaisesås (vilket är en bristvara i Australien). Helt enligt önskelistan.

En mycket trött ung dam har nu somnat i sin egen säng i sitt nyröjda rum, och både hon och vi vet att mycket kul väntar framöver.

Med anledning av kattdiskussionen i kommentarerna till mitt föregående inlägg kan jag inte undanhålla någon denna bild, som jag fick häromdagen med texten "Jag kan inte svara på mail, för musen saknas och något har kraschat på min dator".


Jag har inte tagit den själv, och det är inte min katt eller dator. Men ändå.

Den är söt.

Jag gick upp tidigare än planerat idag. Inte bara för att vädret var fint, och sommarmorgnar är underbara.

Nej, så här var det. En av våra katter, Agaton (Agge) hoppar kl 05:23 upp i vår säng, just inkommen via kattluckan, varvid min från Särna igår hemkomna kära hustru sömnigt men argt observerar att han är ännu lortigare än vanligt. Dammig, skräpig, och - hur det nu kan komma sig i torkan - lerig. 

Av outgrundlig anledning faller det på min lott att omedelbart göra något åt det. Katter går inte att tvätta, än mindre duscha, än mindre Agge (vi har försökt och belönats med en rik flora av klösmärken). Den näst bästa metoden är att blöta en handduk i varmt vatten och torka pälsen med den. Frottera bort smutsen, liksom. Det fungerar hjälpligt. En stund, tills Agge tappar tålamodet och beger sig utom räckhåll.

Nöjd med min insats lägger jag mig igen. Någon minut senare går larmet ånyo. Ulkningar från korridoren. Lotten visade sig vara en dubbellott. Jag störtar upp, lagom för att hitta en stor laddning halvsmält sork på golvet. Bara en mindre del kom på mattan. Alltid något att vara tacksam för. Hushållspapper för att ta upp den kroppsvarma geggan, ett blött hushållspapper för att snygga till mattkanten så gott det går.

Sängen igen, skönt. Agge gör mig sällskap, nu någorlunda ren. Och nykräkt.

Kort därefter går larmet en tredje gång. Agge har en mask i stjärten. Sorkätande katter får oundvikligt bandmask, och efter någon tid lossnar segment av dessa och kryper ut ur rumpan. Ser ut som små risgryn. Äckligt? Javisst. Precis vad man längtar efter i sängen på morgonen. Fick jag en trippellott (Triss?) eller? Rusar upp en tredje gång, hämtar toapapper och avlägsnar muttrande risgrynet.


Vi älskar våra katter, men det finns tillfällen då man älskar dom aningen mindre.

Nu är jag klarvaken och beslutar mig för att gå upp och börja städa.

????

Kära dottern Helena kommer hem i morgon, efter 16 månaders antipodisk vistelse, och hennes rum, som under bortvaron fungerat som skräpförråd i vårt i förhållande till ägodelsmängden alldeles för trånga hus, bör röjas så hon känner sig välkommen hem (du är väldigt välkommen hem, gumman!).

Och idag har SMHI hotat med årets varmaste dag, kanske över 30 grader.

Alltså, intalar jag mig, är det bättre att göra ett tidigt städryck innan det blir för varmt, och kompensera med en siesta i eftermiddagshettan. Sagt och gjort.

I alla fall sagt.

Ska bara kolla lite i datorn först. Helena har just skrivit sitt sista blogginlägg från Australien. Fröken Wallenberg har åstadkommit ett nytt häpnadsväckande avslöjande, nu om piloters kokkonst. En klockren förklaring till alla undringar man haft om denna yrkesgrupps dolda förehavanden!

Plötsligt har det gått över två timmar. Nåja, det är inte skönt att sitta vid datorn heller om det är för varmt. Bra att få det gjort åtminstone, före siestan.

Men nu ska jag ta och sopa av verandan i alla fall. På dagen i solgasset blir den som en bastu, så då är det omöjligt att vistas där. Sabla värme!  (För drygt 14 dagar sen snöade det. Men det vore ju tråkigt med samma väder jämt.)

Och en ny stor utmaning har tornat upp sig: Att ge Agge maskmedicin. Det är ett projekt av samma kaliber som att duscha honom. Wish us luck.

Eder välorganiserade och disciplinerade
Peter

P.S. Gäääsp....

Jag har nyss - därtill tvingad av blogg.se - utfört flytt av både min och Agges bloggar, och efter det är Agges blogg inte sig riktigt lik. Har felanmält det.

Redan lite tjatigt, men....   Man kan inte förbigå en tre meter hög och lika bred häck översållad av just utslagna syrener. Lika lite i år som förra året. (Och jordgubbar har jag ätit idag också. Goda! Dock inte svenska, men dom är i antågande, hade nått Ludvika i går såg jag).

Nå, syrenhäcken både syns och känns, det senare på doften.  När det inte blåser kan den nästan bli överväldigande. Kameran kan inte förmedla något till näsan, men väl till ögonen. Här kommer några närgångna studier.




Jag försökte fånga humlans flykt, men då ska man ha gott om tid och ta enorma mängder bilder.

Tid hade jag inte så mycket idag, eftersom jag jobbade. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån ibland, och vad gör väl en gräsänkling i det fina vädret då? Jo flyttar ut datorn (=arbetsplatsen) i skuggan nära ovannämnda häck och kombinerar nytta med nöje. Nästan uthärdligt, även om det kanske inte ser ut så (har lärt mig av Pappa C).


Idag får Lars-Erik och Kicki, min f d chef på firman, och hustru, efterlängtat besök av sin till Australien emigrerade son med fru och ettårig lillgrabb. Exakt när jag skriver detta ska planet ta mark på Arlanda. Jag vet att dom är väldigt glada. Med några av sina närmaste på andra sidan jorden känns det långt mellan gångerna man kan ses.

Och vi har fyra dagar kvar till vår Arlandatur. På lördag är det dagen H!

P.S. Agge har blivit kändis, skriver han i sin blogg!

Helgen som var, var jag en bit norrut. Cirka 25 mil hemifrån, uppe i nordvästra hörnet av Dalarna. Jag hälsade på min kära hustru som är på fyra veckors rehabilitering i Särna. Aktiviteterna där handlar om att lära sig leva och må bättre genom mindre oförnuftig mat och mera förnuftigt rörande på sig. Nu var det anhörighelg, så att vi också skulle få veta lite (hut).

Nå, det hela var trivsamt, avspänt och kändes mycket vettigt och nyttigt. Maten var godare än jag vågat hoppats, om än väldigt grönsaksinriktad. Och kalorisnål. Man blev inte övermätt, men behövde inte vara hungrig heller. Det är naturligtvis så här man ska leva. Och vädret var hur fint som helst även däruppe.

Innan jag åkte kunde jag förstås inte låta bli att försöka mig på lite äppelblomsfotografering hemma på gården. Same procedure every year.


Och katterna tog det lugnt i hammocken, som vanligt i fint väder. Dom behöver inte gå på kurs för att lära sig slappna av.


Timjan skulle behöva borsta tänderna, tror jag. Men vi har aldrig ens vågat tänka tanken att försöka.

Hursomhelst, jag tog försiktigtvis med min kära cykel till Särna för att kunna utforska omgivningarna på ett lagom ansträngande sätt.


Här vid Österdalälven var björkarna mycket mindre utspruckna än hemma. Lite repris på ljusgröna musöron.


Och att se solen dala över Dalälven kan jag naturligtvis inte motstå.


I går, på söndagen, åkte hela "Fat Camp" (som en av de lätt överviktiga deltagarna uttryckte det, kanske med ett stänk av ironi) på tur upp på Nipfjället, en mil ovanför (alltså norr om) Idre.


Där mötte vi skönhet i stort och smått.  Krypljung tror jag dom här rosalila miniatyrblommorna heter. Eller är det vanlig hederlig lingonblom?


Lyfte man blicken och kameran lite visade sig Städjan i överkanten av synfältet.

Idre är någon sorts sydgräns för renar, och här såg vi en hel del som ännu inte begett sig norrut och högre upp för sommaren.




Dom var ungefär halvskygga, och sprang undan om man kom för nära, men när jag stannade kom dom travande tillbaka förbi mig på rätt nära håll. Hornen är imponerande, men renar är snälla, har jag fått för mig.

Förresten, skrev inte Joel häromsistens nåt om att torka renar i rumpan? När han nu är på väg hem till Sverige öppnar sig en given praktikmöjlighet i norra Dalarna, som är Samiska Frontens sydligaste utpost.

Men det finns ju betydligt märkligare varelser än så här uppe. En sådan lyckades min hustru fånga i ett lyckoskott med kameran.


En livs levande yeti!? The abominable snowman?! Bigfoot?? Sasquatch!!? Alla fyra i en skön quadruppelkorsning???

Nädå. Det är bara Hr Fotografen himself, självsvåldigt utstyrd i den av den samfällda modetrendelitbloggförsamlingen utsedda outfit som bara är såååååååååå rätt på Nipfjällets sydsluttning, på 875,3 - 1089,8 meters höjd,  i början av juni (men absolut ingen annanstans, varken i tid eller rum) . Inte många som visste, va?

Bara jag. Vilket styrks av att jag inte såg någon mer däruppe som var klädd på detta viset.

Vi är inne på final countdown nu. På lördag kommer Helena!