Tack och adjö! Åtminstone på prov...
Vi får väl se hur det funkar. Jag bränner inga skepp ännu, så det är upp till bevis för norrmännen om jag blir kvar där.
Jag mötte tomten....
Rätt var det var visade sig en storvuxen gestalt, kraftfull om än något krum i ryggen. Det var en mansperson med färgstarka kläder och yvigt, grått skägg som löpte ned mot bröstet.
Vem kunde detta vara annat än vår efterlängtade jultomte? Men håll! Han såg inte munter ut, så som man kunde förvänta sig vid den här tiden på året.
Jag sporde vad som fattades honom. Han förtäljde mig då, att tiden måtte vara ur led. Snön lyser alltfort med sin frånvaro, fastän december månad har begynt och det lackar mot jul. Det bekymrade honom mycket, hurusom han skulle kunna färdas runt till byar och gårdar med barnens julklappar utan det duktiga slädföre, som annars alltid brukar förevara i god tid före julehögtiden. Hans släde kan då bliva så tung att dra för hans stackars renar, att de alls icke orka dra den fram genom skogen, och han fruktar rentav, att de kanske icke skola orka hela vägen. Ve, om några barn oförskyllt skulle förmenas sina julgåvor!
Den gamle tomten frynte åt en så förskräckelig tanke, och jag begynte söka muntra honom upp, på det att han inte redan måtte uppge alla anstängningar inför den högeligen viktiga uppgift som snart stundar. Jag förklarade att enligt SMHI:s senaste väderprognos på nätet ska det komma dryga 5 tum snö innan veckan är till ända.
Tomten betraktade mig eftertänksamt, och med tvivel i sin trötta blick, men skymtade jag icke också en strimma av hopp därinne? Jag sade honom, att vi alla skola önska och bedja, för allt vad vi förmå, att vädrets makter måtte stå honom bi, så att julen blir vit, och hans viktiga uppgift må bli möjlig att utföra. Han framsade ett uppriktigt tack för min omtanke, och lunkade tungt iväg över den frusna mossan och försvann bort i dunklet mellan granarna.
Så vad säger ni - visst håller vi alla tummarna för en vit jul?!
Årets björnparksbesök
Denna gång fick jag första gången någonsin se uvarna. Fyra av dem ville vara med på bild.
När man ska fotografera genom stängsel gäller det att använda lång brännvidd och ställa skärpan så att stängselmaskorna (nästan) suddas bort.
När uvarna flaxar iväg en bit inser man vilka stora fåglar det är.
Björnar finns det gott om här, men i år såg jag inte så många. En speglade sig i dammen.
Senaste tillskottet i faunan är persisk leopard, som har en fantastiskt vacker päls.
Ofattbart att kvinnlig fåfänga en gång lett till att såna vackra varelser dödats och fått skinnet avrivet. Dessvärre förekommer det väl fortfarande på vissa ställen.
Vackrast av alla är ändå tigrarna, och de sibiriska exemplaren som det nu finns sex av i parken är enorma. Världens största kattdjur! När en sådan majestätisk representant för denna utrotningshotade art befinner sig vid stängslet är man bara en dryg meter från den. Hur vackra de än är, och hur mycket jag än älskar katter, skulle jag inte vilja möta en sådan utan stängsel emellan...
Jag hade turen att få se tigrarna posera vid flera tillfällen, och som avslutning placerade sig två av dem uppe på en ås samtidigt som molnen försvann, och man kunde avnjuta dem mot en klarblå bakgrund.
Människan förmår mycket, både att konstruera komplicerade tekniska apparater och att döda för nöjes skull, men ingen mänsklig makt kan tillverka något så utomordentligt elegant och funktionellt designat som dessa djur.
Skogsutflykt
Det är ett stort myrområde som genomkorsas av vackra åsar med tallskog och fina gångstigar.
Detta blev en oväntad och oförglömlig naturupplevelse! Skön kväll, sol, vindstilla, fantastisk natur.
Här saknades inte fotomotiv...
Åter vid stugan gick solen just ned.
Fram dukades då en härlig utemiddag med marinerad kyckling som stektes i panna över öppen eld. Medan skymningen övergick i natt åt vi god mat och avnjöt vinet i skenet av stearinljus under bar himmel, omgivna av tallskogen.
En riktigt fin kväll! Tack Åsa och Lars!!
Snabbvisit i Norrland
Det gör sig inte att visa en jättebred panoramabild i den här bloggen, så jag plockar en bit av den och gör den klickbar för att få den lite större än spaltbredden.
Det var ett fint och trevligt dop. Efteråt bjöds på en maffig tårta på caféet intill.
Galtström är ett gammalt bruk som nu är ett spännande turistmål ca 2 mil sydöst om Sundsvall. Här finns en liten järnväg med ånglok, och en fin havsstrand med både sand och klippor.
Nästa dag åt vi en god fiskmiddag vid Juniskär, vid en havsvik lite närmare Sundsvall.
Och på hemvägen i måndags stannade vi - liksom för 14 dagar sen - vid den stora loppisen i Bricka norr om Delsbo.
Eva älskar loppisar, och den här är innehållsrik och välordnad. Jag är inte fullt lika förtjust och brukar avverka en sån här på några minuter. Sen sitter jag utanför i skuggan, äter glass, leker med min Galaxy S2 och hoppas att Eva ska bli klar nån gång...
Som tröst fick jag en god buffelunch på Stenegård i Järvsö.
Det här är ett spännande ställe med mycket hantverk och en vacker trädgård med café.
Det ligger vackert vid Ljusnan med den stora vita kyrkan på andra sidan älven.
Här finns också en teater i en träbyggnad där man ger föreställningar varje sommar. Vi såg en gång "Trollkarlen från Oz" här.
Sommarsolstånd
När jag sedan klippte gräset la elklipparen av och jag fick fortsätta med handjagaren. Svettigt.
På kvällen var det ABB-träff i Disponentparken i Grängesberg. Trädgården var en positiv överraskning med massor av spännande växter, stigar, skulpturer och en bokstavlig lövkoja under en lind. Dit vill man åka igen, på dagtid (mindre knott och öppet café) och gå runt och titta på allt i lugn och ro.
Det var alltså mina närmaste arbetskompisar på ABB som samlats för sommaravslutning. Jag blev avtackad som "wannabe-pensionär" med blommor, presentkort på Dala-Floda värdshus och sist men inte minst en vrålsnygg IT-slips som jag genast satte på mig trots min generella motvilja mot slipsar. Men den var full med datorprylar från åttiotalet så jag kunde bara inte låta bli.
Vid rundvandringen i trädgården stötte vi på Carl von Linné, skulpterad i tovad ull och i naturlig storlek. På bilden ser ni både honom, mig och min fina slips.
Detta lär vara världens största nåltovade föremål. Tack Therese som tog bilden!
Efter god mat och trevligt sällskap kom vi hem lagom till solnedgången, som alltså är den senaste på kvällen för i år. Jag tog mig med viss möda ner till älven (ett träd har fallit tvärs över stigen - något att såga upp till ved senare) och fick avnjuta en färgrik skymning efter att solen gått ner.
Nu vänder det, som man brukar säga. Normalt inte så kul, men i år blir det lägre varvtal på stressen eftersom jag ska fortsätta vara ledig när semestern tar slut. Känns utomordentligt bra.
Årets höjdpunkt blir ändå utan tvekan i övermorgon, när vi ska möta Helena på Arlanda, efter att inte ha träffat henne på elva månader. Gissa om vi längtar!
Perfect fit
Det här var nog "once in a lifetime". Har någon varit med om att golvelementens bredd gått så jämnt upp att man inte behöver såga sista raden på längden? Passade precis! Jag hade visserligen mätt innan och sett att det nog skulle bli så, men men det var ändå spännande på slutet. Statistiskt är chansen ca en på femtio eller nåt. Nu vinner jag väl inte på lotteri på ett bra tag...
Försökte skriva ett blogginlägg på min S2:a, men den kom inte riktigt överens med blogg.se:s editor. Det gick att ladda upp bilder, och att skriva, men inte både och.
Nåja, vad är det för fel på en hederlig gammal ångdator? Går väldigt mycket fortare att skriva på den också. Sen får Swyparna säga vad dom vill.
Härom kvällen dök en rejäl regnbåge upp rakt i synfältet från verandan på kvällen. Lite Photoshop gör den ännu rejälare.
Nu ska jag rensa kameran och backupa bilderna inför kommande utrikesresa. Kanske kan bli lite bloggande från sydosteuropa och t o m Asien, andra halvan av veckan som kommer.
När jag skriver detta lyssnar jag på Hammerfalls nya album Infected. Melodiös hårdrock precis i min smak. Också en perfect fit.
Insiderapport
Jag befinner mig sen sju timmar på avdelning 27 på Falu lasarett. En hjärtavdelning. Jag är inte här akut, utan det är planerat.
Den som läste det här för två och ett halvt år sen (huvudstoryn börjar under bilderna) vet lite bakgrund. Jag har vissa problem med hjärtat. Inget direkt farligt, men obehagligt, och måste hållas i schack. Senaste året har jag allt oftare känt störningar i hjärtrytmen. Så nu är det dags att prova en kraftigare medicin.
Det betyder också inläggning på sjukhus när man börjar ta den. Med ständig EKG-övervakning. Det vore ju synd om medicinen har för kraftig verkan...
Nog om själva skälet till att jag nu ska tillbringa ca tre dygn på sjukhus. Jag tror aldrig jag varit inlagd så länge förut. Inte är det kul att stänga in sig från en helg med fint vårväder, precis. Det är som ett fängelse, om än med vänliga vakter. Eller åtminstone elektronisk fotboja i form av begränsad räckvidd på EKG-sändaren.
Det är en egen liten värld, avskärmad från den verkliga världen utanför. Här gäller andra lagar och regler och rutiner. Man har inte mycket att säga till om. Rutinerna är oförutsägbara för en ovan patient. Tidvis är det ett väldigt spring med provtagning och mätningar. Sen blir det plötsligt lugnt och ingenting alls händer. Jo, nu är det mat! Den är hyfsat god men inte direkt spännande.
Jag verkar vara yngst här, bland ett antal rätt tuffliga farbröder och tanter, om uttrycket tillåts. Rullatorer och droppställningar. Vissa klarar att sjäva bära matbrickan till bordet. Jag också, faktiskt.
Lågmält prat. Mest berättar man för varandra om sina krämpor. Det är ju det man har gemensamt här. Främlingar som inte känner varandra. Men lite som i lumpen, man har olika bakgrund med föses ihop på samma premisser. Och ur det uppstår en sorts gemenskap, om än ytlig.
Det går inte att göra sjukhusmiljö trivsam. Jag är övertygad om att alla andra ocksä längtar hem. Hela tiden. Personalen gör vad dom kan, är rara och vänliga. Men det går inte att göra det mysigt och ombonat, trots enstaka landstingstavlor på väggarna. Det är naturligtvis viktigare att det är lät att hålla rent.
En liten tröst är ändå att här finns trådlöst nätverk som man som patient får använda. Man känner sig inte lika avskuren från verkliga livet. Och det går att kommunicera med personalen (till skillnad från i Italien)!
Räkning...
Tyvärr visar räknaren inte alla kvantiljoner gånger min världsberömda (åtminstone i den närmaste kretsen av familj och vänner) blogg redan har besökts under alla år jag hållit på...
Men bättre sent än aldrig.
Regnros
På jakt efter grönt
Här är några smakprov. Men jag har inte hittat den perfekta vårgröna bilden än.
En liten stund
Annars var det rätt tyst och lugnt, bara dom vanliga avlägsna ljuden av hundskall och hammarslag, och någon bil. Ett timmertåg dundrade förbi på framsidan, men det framhävde bara den låga ljudnivå som snart återkom igen. Vattenskotrarna har gudskelov inte vaknat för säsongen än.
Kvällssol som lyser genom vårgröna små blad - den färgen är svår att överträffa. Efter vintern är man svulten på grönt, och det känns som att dom här nyanserna laddar batterier som är nästan slut. En välbehövlig påfyllning av energi direkt från naturen. Gratis och nyttigt. Fungerar fast datorn är avstängd. Behöver ingen ström och har inte ideliga reklamavbrott.
Mycket behagligt.
Vår i Stockholm
Min svärmor Ingrid bor på Hantverkargatan, i vars förlängning man kan se Stadshuset, där Nobelfesten hålls en helt annan årstid.
Om man går söderut nerför backen tvåhundra meter kommer man till vattnet och strandpromenaden, livligt frekventerad en dag som denna. Inte att undra på. Även Stockholmare i sina sanslöst dyra lägenheter har väl behov att se något grönt strå ibland.
Rålambshovsparkens gräsmattor var i det närmaste fullbelagda av soltörstande storstadsmänniskor. Runtomkring var både hägg och andra träd översållade av blommor, och glassköerna ringlade långa.
Att strosa den lilla stigen alldeles vid vattnet lockar till många kameraavtryck. Tvärs över vattnet ser man Högalidskyrkan.
Efter träget köande efter glass (deras kassaapparat pajade alldeles innan det var vår tur, vilket inte precis gjorde tjejerna bakom disken mindre stressade och hanteringen snabbare), promenad i mycket lugn takt tillbaka uppför Polhemsgatan, och inmundigande av god hämtpizza från restaurang lilla Capri på hörnet, är det snart dags för Eva och mig att traska iväg till stationen och sätta oss på tåget mot Dalarna igen.
Stockholm i all ära, men det bästa med huvudstaden är allt när man får åka hem igen!
Sjöutsikt
Det är underhållande att stå på Görans balkong och se allt från finlandsfärjor till fullriggare glida förbi nere på vattnet.
Stockholm är som vackrast så här års. Och även när det mörknar är vyerna fina från Nacka Strand.
Det blev en trevlig kväll med jättegod mat inspirerad från Sydamerika, där Göran och Carlotta var på en rundresa i början av året. Vi fick bildbevis i form av hans film Carpe Diem IV.
Solen skiner idag också, så vi ska ta en promenad med svärmor ner till Kungsholms strand.
Det kan komma nån bild därifrån också senare...
En ny ursäkt
I morse upplevde jag en ny variant som jag inte tror dom har använt som förklaring till försening förut.
Glad och nöjd satt jag kvart över sju på Itinotåget från Mockfjärd till Borlänge. Glad för att tåget gick på rälsen och inte förvandlats till en landsvägsbuss, så som har skett många gånger under vintern.
Efter kanske fem minuters resa kom vi ut ur skogen, till en sträcka med öppna ytor på båda sidor. Tåget saktade in, tutade, bromsade sen rejält. Och stannade. Kröp fram några meter, småtutade lite. Någon meter till. Stopp igen.
På morgontåget från Västerdalarna är det en hel del folk som åker (ni skulle ha visat det i kväll, Gävle/Dalanytt, i stället för det helt tomma tåg som kom till Malung mitt på dagen, i reportaget om att persontrafiken på Västerdalsbanan nu är starkt hotad. Igen. Suck.)
Dessa människor, inkluderande mig, började sträcka på halsarna och titta ut för att se vad som stod på. Någon sa på skämt "Det kanske är en ko på spåret".
Jag såg att man öppnat en dörr, gick dit och tittade ut för att se bättre framåt.
Det VAR en ko på spåret!!!
Det var som sagt beteshagar på båda sidor, med elstängsel förstås. Kostackaren hade på något sätt tagit sig ut och var fångad på spåret mellan stängslen.
Nu visade tågvärd och förare prov på råd och dåd (det har jag sett Tågkompaniets personal göra några gånger tidigare, för att lösa oväntade problem). Tydligen hade föraren med sitt krypkörande och småtutande försiktigt föst kon framför sig, till ett parti av stängslet som gick att öppna.
När jag tittade ut genom dörren såg jag tågvärden stå och hålla isolerade handtag på en bit elstängsel som hon lossat och gått in en bit i hagen med. Snart kom kon lunkande genom öppningen, gissningsvis rätt förnärmad över detta angrepp på hennes personliga (koliga?) integritet (ungefär som Ferdinands mamma när speakern just sagt "fast hon bara var en ko").
Slutet gott, alltså. Stängslet kunde återställas och färden fortsättas i god ordning.
Jag får väl erkänna att det är mer Photoshop än sanning i den här bilden. Det är i alla fall ett Itinotåg och en ko, båda av ungefär den modell som fick närkontakt i någon grad med varandra i morse.
Men historien är helt sann! Det finns många vittnen, och alla hade nog ett leende på läpparna när vi fortsatte resan.
Och det verkar som att kofösarutbildning ingår i det Tågkompaniets personal får lära sig...
Milstolpe
Jag räknar ner. 23 arbetsdagar kvar att jobba, till och med torsdag 9 juni. Sen går jag på semester, hela sju veckor. Tar ut varenda dag jag hunnit jobba ihop.
Och från augusti blir jag pensionär!
Det ska bli riktigt, riktigt skönt att ett av de största tvång man haft över sig under nästan 40 år försvinner. Ofriheten att inte få bestämma själv vad jag vill göra, och när.
Låt mig genast säga att jag nästan hela livet har haft arbeten som jag trivts jättebra med. Att jobba med utveckling av datorstöd för människor i en stor, tekniskt kvalificerad organisation har varit spännande, intellektuellt utmanande och givande. (Naturligtvis har jag under åren lärt mig, och uppfunnit, en massa nya svordomar och kraftuttryck när allting bara jäklas, men så är det nog på alla jobb).
Utveckling av datorsystem är som ett hantverk. En snickare har en verktygslåda och ett kunnande och kan bygga olika konstruktioner med olika funktion. Det jag gör är egentligen samma sak. Man vet hur verktygen ska hanteras, men man måste vara kreativ och hitta på smarta lösningar - och framför allt ha förmågan att lyssna på och förstå kundens problem och önskemål. Att vara datautvecklare är faktiskt inte bara att sitta och knappa på ett tangentbord. Det allra viktigaste är nog att kunna kommunicera med uppdragsgivare och slutanvändare på ett sätt som leder till ömsesidig förståelse. Inte helt lätt alltid, men spännande.
Eftersom jag jobbat som konsult (ja, detta utskällda släkte som alla lokalrevyer driver med och insändare ondgör sig över) de senaste tio åren har jag haft två arbetsplatser. Sen fem år tillbaka är jag anställd på Loxodonta, ett litet framåt dataföretag i Ludvika med trettio anställda. Men jag arbetar fortfarande åt ABB, som jag före konsulttiden hann vara anställd på i precis tjugofem år.
På Loxodonta och ABB finns väldigt många trevliga människor som jag är glad att ha träffat och fått lära känna. Den sociala betydelsen av ett arbete ska man inte underskatta. Jag har aldrig varit ofrivilligt arbetslös, men jag inser att man verkligen inte kan njuta av sådan ledighet. Alla människor behöver bekräftelse, att få känna sig behövda, och då betyder ett jobb väldigt mycket. I synnerhet om man får positiv feedback från uppdragsgivaren, vilket jag haft glädjen att uppleva många gånger.
Jag har dessutom haft förmånen under många år att få disponera min arbetstid ganska fritt. Eftersom jag har fem mil kortaste vägen enkel resa mellan bostad och arbetsplats har jag sen åttiotalet - med teknikens hjälp - kunnat jobba någon dag i veckan hemma, för att minska lite på resandet. På senare år har jag mestadels åkt tåg eller buss i stället för bil. Det ger mig bara sex timmar i Ludvika, men med bärbar dator har det gått bra att jobba resterande två timmar på resorna. Framförallt när tågen går som de ska. På buss är det för trångt med dator i knät på de flesta platser, och man blir lätt åksjuk i alla rondeller i Borlänge.
Så jag har haft ett fritt jobb där jag har kunnat påverka väldigt mycket själv när och hur uppgifterna ska lösas. Frihet under ansvar. Trots denna frihet måste man leverera utlovade jobb på överenskommen tid. Men ingen lägger sig i hur man löser det.
Den största avigsidan med att vara konsult är den ständiga jakten på timmar att fakturera. Ett företag med tjänstekonsulter lever bokstavligen på att medarbetarna utför jobb som kan faktureras kunderna. Det blir väldigt tydligt. Man måste redovisa vad man gjort och hur många timmar man använt till det. På andra jobb där man har en vanlig månadslön syns det inte lika uppenbart om man någon gång inte orkar hålla tempot uppe. Åtminstone upplevde jag det som den stora skillnaden när jag efter en outsourcing övergick från att vara anställd vid ABB till att vara konsult åt ABB. Därmed inte sagt att alla som inte är konsulter alltid slöar på jobbet!!
Så det är med lite blandade känslor jag nu ser snårskogen av arbets-måsten glesna. Det finns ett litet inslag av vemod, dels för att lämna umgänget med många trevliga arbetskompisar, dels för att denna milstolpe också är ett ovedersägligt kvitto på att man börjar bli gammal på allvar.
Men den övervägande känslan är glädje över att få mycket större frihet att göra vad jag vill, att ta dagen som den kommer, att få tid med en massa saker som jag inte hunnit med tidigare (vad det är kommer jag nog att berätta mer om här allteftersom).
Nå, just motion står inte överst på min favoritlista...
Min frihetslängtan är så stark att den får mig att gå i pension tre år "för tidigt", när jag fyllt 62 i sommar. Det ger mig märkbart mindre per månad, men jag värdesätter friheten mer. Dessutom vet man inte hur länge man får vara någorlunda frisk. Småkrämporna kommer smygande en efter en. Bättre fattig och glad än rik och sjuk, eller vad det heter. Nå, vi klarar oss. Vårt icke lyxrenoverade hus är en bra pensionsförsäkring med sin låga månadskostnad.
För att lite grann äta kakan och ha den kvar har jag dessutom en överenskommelse med Loxodonta och ABB att även efter sommaren kunna jobba lite grann ibland, vid behov. Därmed klipper jag inte helt kontakten med Ludvikagänget. Det tror jag kan bli riktigt bra.
Det kommer många funderingar om livet när man blir äldre, både bakåt och framåt i tiden. Vissa visioner hoppas man väl inte blir sanna.
Det viktigaste är nog att - på känt Karin Wigert-manér - vara positiv, öppen för nya saker, och se möjligheter i stället för problem!
Att värma ett fadershjärta
Helena har också varit dålig på att skriva i sin blogg bra länge, men sen några veckor är det full fart där igen. Och i går kom ett inlägg som berörde mig väldigt mycket. Så nu kan jag inte hålla tyst här heller.
Hon har varit väldigt långt borta väldigt länge nu. I dagarna slås rekordet hur lång tid som gått sedan vi träffats. Över åtta månader. Och nästan tre månader till är det kvar innan hon kommer hem till midsommar. Men desto roligare blir det att träffas. Oj, vad vi längtar!
Att ha sitt enda barn på andra sidan jorden så länge är... ja, det är förstås jobbigt. Lite grann har man vant sig, och det betyder mycket att man enkelt kan prata med varann. Men ändå.
När det oväntat kommer ett sånt här inlägg blir man överraskad, glad, upplivad, styrkt och en massa andra positiva saker. Även som förälder och vuxen känns det väldigt bra att få bekräftelse och uppskattning. Det gäller nog alla människor.
Jag antar att kärleken till ens barn är genetiskt kodad. Den är stark, orubblig och livslång. Oavsett vad som händer så finns den där i botten, som en stabil och säker grund som båda kan stå på. Det känns tryggt och jag är lycklig över att du känner likadant, Helena.
Det värmer verkligen ett fadershjärta att höra dig säga det. Tekniken att skicka riktiga kramar via Internet finns inte ännu, men om den gjorde det skulle jag skicka världens största till dig, älskade dotter!!
På spåret
Sist jag skrev här var det semester. Faktum är att det är samma visa igen nu. Jag sitter på tåget från Borlänge, men för en gångs skull klev jag inte av i Ludvika för att jobba.
Nu är första delmålet Mjölby. Sen byte mot Köpenhamn. Sen nattåg till Basel. Därefter Berninaexpressen över alperna till Tirano i norra Italien. Och som slutkläm tåg till Desenzano vid Gardasjön på lördag eftermiddag. Drygt två dygns resa, alltså. Det ska bli intressant.
Jag återkommer under resans gång i mån av kontakt med Internet. Mitt mobila bredband verkar fungera bra på tåget i alla fall. Men utanför Sverige koster det skjortan, så där får man väl hitta andra vägar.
Just nu, i Örebro, har regnet lättat och solen tittar fram.
Sommarbetraktelser
Här har det varit stiltje bra länge nu. Maj går alltid fortare än man hinner med. I år var det likadant i juni. Mycket som skulle hinnas med.
Och allt snuttifierande på Facebook tar också sin tid. Det är ju så mycket lättare att kasta in en fyndig kommentar här och där än att samla sig till att skriva något sammanhängande. På gott och ont. Man får ibland känslan att dom flesta idag varken orkar läsa eller skriva annat än enstaka meningar. Och då ska dom vara korta.
Men nu har jag semester och har tid och ork att vara käringen mot strömmen och sammanfatta dom senaste månaderna i ord och bild.
När allt blivit ljusgrönt i maj känner man hur ögonen kopplar in sig på just den nyansen och laddar tömda förråd i kroppen. Man kan inte få nog av det, efter en lång och kall vinter.
Grannarna har tagit bort en massa träd i älvbacken och gett även oss en glugg med fin utsikt.
En av planerna när jag går i pension om ett år är att påbörja röjning även nedanför vår tomt så man ser mer av den fina utsikten.
Och i slutet av maj kommer äppelblommen. Man njuter ikapp med insekterna.
Liljekonvaljerna är på gång samtidigt och doftar inte dumt dom heller.
Så plötsligt är det sommarsolstånd och allt vänder. Såna tankar försöker man förskjuta några veckor i alla fall, tills det inte går att förneka att halvljusa nätter börjar bli mörka igen. Jag tog mig ner till vår brygga i solnedgången på årets längsta dag.
Dagen före midsommarafton var mycket efterlängtad. Helena kom hem på vinterlov från plugget i Melbourne. Med sig hade hon Adam, som hon varit ihop med snart ett halvår.
Adam fick rivstarta med svenska traditioner och konstruerade en mer än godkänd blomsterkrans på midsommarafton.
Kransarna var dom snyggaste av alla vid Stuggu i Gagnef. Tyckte pappa i alla fall.
Oförskräckt kastade dom sig ut i "Swedish tribal dances" som Små grodorna och Vi äro musikanter.
Ska man besöka Sverige för första gången är midsommartid ett bra tillfälle.
Utsikten från Gagnefs minnesstuga ner mot älven och flottbron går inte av för hackor.
På midsommardagen begav vi oss norrut och stannade för fika vid hembygsgården i Ljusdal.
Hos min bror utanför Sundsvall hade just en ny familjemedlem anlänt.
Det här lilla underverket ska heta Stella eftersom hon har en vit stjärna på bröstet. Det finns en liten film när hon leker med Tassa.
En brant promenad upp till den fina utsikten på Prästhusberget blev det. Dit var det bara Tassa av hundarna som kunde gå med.
Adam har oförskräckt provat den ena svenska maträtten efter den andra. Sill och nubbe på midsommarafton klarade han utmärkt, men nu var det dags för mästarprovet: Surströmming.
Brorsan, som är stor entusiast när det gäller denna rysliga produkt, förklarade och instruerade noggrant. Adam åt därefter en hel surströmmingsklämma! Det kan inte vara så många tasmanier som klarat det...
Vi åkte upp på Norra Stadsberget för lite sightseeing, och där finns en enorm Skvader. Den som inte vet vad en skvader är rekommenderas att Googla, så slipper jag förklara.
Hemkomna till Dalarna igen var det dags för nästa aktivitet: Cirkus Maximum. 
Vi blev bjudna av mitt jobb. Mycket trevligt. Det var längesen jag var på cirkus.
Några av dessa unga män var hyfsat vältränade, och man kunde höra vissa (kvinnliga) kommentarer om magrutor. Mina egna magrutor är omsorgsfullt emballerade för att jag ska slippa sådant.
Åter till naturen, där jag trivs allra bäst. På Älvudden i Djurås rinner Öster- och Västerdalälven ihop, och fortsätter bortåt i bild som Dalälven.
Och hemma i våra rabatter blommar nu riddarsporren. 
Tur att man har några växter som är högre än ogräset.
Dom första två semesterdagarna har jag provat ut ett välfungerande schema: Sen och lång frukost, sedan bok i hammock eller verandasoffa. Det blir man sömnig av, så en powernap sitter bra. Därefter upp och se om det finns något ät- eller drickbart. Åter till bok och horisontalläge. Efter en stund - ny powernap. Osv osv.
Igår kväll cyklade jag dock till Myrholn, en av Mockfjärds förorter. Där arrangerades för tionde året i rad en musikfest i en trädgård. En veranda hade gjorts om till scen genom att fönstren skruvats bort. Framför fanns ett stort partytält. 
Publiken medförde egna stolar, mat och dryck. Musikprogrammet var digert med ett lokalt jazzband, inhemska sångartister i olika åldrar och t o m ett elektrifierat bluesband från Borlänge som valt detta evenemang framför Peace and Love. Inte illa.
I morgon är första egentliga semesterdagen. Ska bli spännande att se om jag kommer att börja med den planerade källarröjningen, eller om jag håller fast vid min snabbt etablerade semesterrutin som beskrevs ovan.
Trevlig sommar på er!
Sommaren är här
I dag har varit första sommarvarma dagen här hemma. Det har känts rätt fuktigt också. Tittade på SMHI:s blixtkarta och jodå, det är i full gång.
Klockan är nu 19:20 och varje röd ring eller kryss är en blixt under den senaste timmen. Har dock inte märkt något här ännu. Det kom just en kraftig skur, men inget muller.
