Peters funderingar

Efter några lätt omtumlande dagar börjar bitarna falla på plats och vardagen kan fortsätta lite mer som den ska.

Helena har skaffat mobilnummer i Australien och vi har pratat med henne några gånger, vilket mildrar avståndskänslan väldigt bra. Bland de angelägnaste ämnena från hennes sida var, inte helt oväntat, att överföra pengar till hennes nya bankkonto därnere. Jag gjorde ett tappert försök via min Internetbank i morse och hoppas att pengarna inte försvinner ut i den s k cyberrymden och aldrig återfinns.

Det är riktigt spännande att se fram mot fortsatt Helenabloggning - nu utan åäö men i övrigt i samma glada berättarstil med mycket fokus på oväntade och roliga smådetaljer.

Själv ska jag göra ett nytt försök till aningen bättre levnadsvanor. I går var jag på Nautilus i Ludvika och hade en timmes samvaro med en mycket kunnig och professionellt vänlig instruktör som tålmodigt baxade mig igenom ett exklusivt litet urval bland den mäktiga djungeln av träningsmaskiner som uppfyllde ett helt stort rum. Som den som möjligen känner mig vet, är jag minst av allt någon träningsfantom och är högst ointresserad av sport i allmänhet (och fotboll i synnerhet!). Men sen ca 15 år bakåt har jag alltmer påtagligt blivit påmind om att man inte får behålla sin ungdomliga spänst (som jag i och för sig aldrig märkt mycket av) utan vidare, utan man måste röra lite på sig för att inte viktökningen ska accelerera förbi årtalsökningen helt okontrollerat.

Så är det. Icke förhandlingsbart.

Inte är det kul att motionera, men trösten är att man faktiskt mår lite bättre om man övervinner tendensen att alltid hitta på svepskäl för att slippa anstränga sig. Bättremåendet märks både i kropp och knopp. Så det gäller att hålla den lilla darriga motivationslågan vid liv och inte blåsa ut den genom att ta i för mycket så man ledsnar helt. Och inte för lite, för då tynar lågan lätt bort. Balans, är nyckelordet även i detta fall.

Jag har arbetskompisar som också går till Nautilus. Det kan skapa ett litet grupptryck som är till hjälp.

Nämen usch vad mycket text. Orkar knappt läsa den själv. In med en bild. Jag är svag för solnedgångar. Och soluppgångar på vintern (det är inte så tidigt då).



Katternas eskapader har de senaste dagarna begränsat sig till några låtsasslagsmål på fullt allvar (Agge och Timjan), kräkningar på matbordet (okänd) och kräkningar på golvet (Siri - bredvid mattan för en gångs skull). Alltså ganska normala aktiviteter så här års.

Jag ska ta och presentera dessa fyra kreatur lite närmare i denna blogg. Vi börjar med Siri, som är äldst.



Siri är född 1994 och blir snart 13 år. Hon har fräknar på nosen och är vår husfru, som alltid är med och har koll där det händer något i hemmet. Hon bidrar dock inte mycket med de praktiska, snarare tvärtom. Till exempel att göra saker i badkaret i stället för att gå ut och göra dom, eller göra andra saker på matbordet (som nämnts ovan).

Vår lilla husfru är också mamma till tre vuxna, hemmaboende söner, och det kan ni förstå hur fullkomligt odrägliga dom kan vara. Uppfostringen har pågått i snart 12 år. Kommer någon för nära blir det bakåtfällda öron, fräs och rallarsving med utfällda klor. Skulle någon av oss människor (som på nåder får vistas i huset för att passa upp på katterna) däremot drista oss till att med höjd röst framföra synpunkter på något som sönerna ställt till, kommer hon farande som en blixt med raggen på ända, redo att med stor frenesi försvara sin dyrbara avkomma mot otillbörliga tilltal och tilltag. Det är hon som ska uppfostra sina söner. Nåde oss om vi försöker.

Trots (eller tack vare?) sitt något koleriska temperament kvalificerade sig vår lilla kattfru en gång till den magnifika, årliga omröstningen till Årets Lussekatt i länsorganet FaluKuriren. Hon nådde inte ända fram till gräddtårtan (vinnarens lön, plus jätterosett och helsidesreportage i tidningen!), men fick ett diplom. Fint värre.


Siri är pratsam men har en begränsad vokabulär. Hon kommer ofta med inlägg och synpunkter på det vi gör och säger, men det låter ungefär likadant varje gång, och kan verka aningen negativt: "Njäee!"

Hon trivs bäst inomhus och går ytterst ogärna ut på vintern eller om det regnar. Vid fint sommarväder och om vi också är ute kan hon dock göra undantag, t ex för att ta sig en nypa gräs. Det befrämjar ju kräkandet.



Agge, äldste sonen (som egentligen heter Agaton), säger förresten att han vill ha en egen blogg. Jag får väl hjälpa honom om han skulle behöva in och hacka i HTML-koden, för det är han inte så van vid. I övrigt ska det nog gå bra. Vi får se om han förverkligar sina planer. Många gånger är det mycket (mj)ams och lite resultat från hans sida. 

Trots allt, oerhört kattälskande
Peter