Nu dröjer det...
...innan vi får träffa vår kära dotter igen.
Oj, det blev jobbigare än jag trott igår kväll efter att vi vinkat av Helena på stationen i Borlänge, för färd till Arlanda, övernattning bland stolar och bänkar där, flyg till Wien kl 7 i morse, byte till långflyg via Kuala Lumpur till Sidney. Just när jag skriver detta är hon drygt halvvägs på första halvan av denna tjugotimmarsflygning. Någonstans över Afghanistan, skulle jag tro. Det känns märkligt. Minst sagt.
Plötsligt blev det väldigt konkret att hon kommer att vara borta ett år. Och det blev väldigt tomt utan henne hemma. Varför ska kärleken till ens dotter blossa upp när man skiljs för lång tid, och få tårarna att rinna? Sentimentalt, kan man tycka, eller patetiskt rentav. Allt är ju faktiskt bra! Vi är inte osams, hon kommer att ha kul och lära sig massor, det blir spännande att höra henne berätta och se bilder. Kommunikationen är ju global och enkel numera.
Vi kommer förstås över det. Kanske är det så här det känns att "klippa banden". Nu ska hon klara sig själv. Och det kommer att gå utmärkt. Hon ligger inte i kuvösen längre!
Ryggsäck, väska med mp3-spelare och annat livsnödvändigt, och en liten bunt Aussie-dollar. Vad mer behövs för ett år på andra sidan jorden?
Det blev förstås extralånga kramar på stationen i går, innan hon klev på tåget.
Sen var det inte så uppåt hemma på kvällen. Den under-all-kritik-usla Melodifestivalen gjorde inte mycket för att muntra upp. Däremot kändes det bra att läsa det Helena skrev på Arlanda i sin blogg, och prata lite med henne i telefon. Klumpen i bröstet när jag vaknade i morse försvann när jag fick ett mess kl 10.12: "Är i Österrike nu. Allt har gått bra hittills. Mycket trevligt folk. Kram". Tack för det, gumman! Det lilla meddelandet betydde mer än du tror för oss.
Det är ett stort gäng, ca 30 personer från Sverige, som gör samma Work & Travel-resa som Helena till Australien. Hon kände ingen i förväg, men det är dom som är det "trevliga folket", och dom lär ju ha en del att prata om när alla ska göra samma grej.
Timjan, som låg på korsordet igår, hoppade upp till oss i soffan när vi satt och deppade. Han la sig emellan oss och spann allt vad han orkade, precis som om han ville trösta. Katter är speciella!
Detta understyks av att det första jag såg i morse var en enorm fjäderhög under matbordet. Inte från någon småfågel, precis. Det är lyckligtvis sällan katterna tar fåglar och bär in dom, men nu har det hänt ett par gånger, och det här såg ut att vara från en duva. Minst. Hur hittar dom fåglar på natten?
En något moloken (men humörtrenden är uppåtgående)
Peter
Oj, det blev jobbigare än jag trott igår kväll efter att vi vinkat av Helena på stationen i Borlänge, för färd till Arlanda, övernattning bland stolar och bänkar där, flyg till Wien kl 7 i morse, byte till långflyg via Kuala Lumpur till Sidney. Just när jag skriver detta är hon drygt halvvägs på första halvan av denna tjugotimmarsflygning. Någonstans över Afghanistan, skulle jag tro. Det känns märkligt. Minst sagt.
Plötsligt blev det väldigt konkret att hon kommer att vara borta ett år. Och det blev väldigt tomt utan henne hemma. Varför ska kärleken till ens dotter blossa upp när man skiljs för lång tid, och få tårarna att rinna? Sentimentalt, kan man tycka, eller patetiskt rentav. Allt är ju faktiskt bra! Vi är inte osams, hon kommer att ha kul och lära sig massor, det blir spännande att höra henne berätta och se bilder. Kommunikationen är ju global och enkel numera.
Vi kommer förstås över det. Kanske är det så här det känns att "klippa banden". Nu ska hon klara sig själv. Och det kommer att gå utmärkt. Hon ligger inte i kuvösen längre!
Ryggsäck, väska med mp3-spelare och annat livsnödvändigt, och en liten bunt Aussie-dollar. Vad mer behövs för ett år på andra sidan jorden?
Det blev förstås extralånga kramar på stationen i går, innan hon klev på tåget.
Sen var det inte så uppåt hemma på kvällen. Den under-all-kritik-usla Melodifestivalen gjorde inte mycket för att muntra upp. Däremot kändes det bra att läsa det Helena skrev på Arlanda i sin blogg, och prata lite med henne i telefon. Klumpen i bröstet när jag vaknade i morse försvann när jag fick ett mess kl 10.12: "Är i Österrike nu. Allt har gått bra hittills. Mycket trevligt folk. Kram". Tack för det, gumman! Det lilla meddelandet betydde mer än du tror för oss.
Det är ett stort gäng, ca 30 personer från Sverige, som gör samma Work & Travel-resa som Helena till Australien. Hon kände ingen i förväg, men det är dom som är det "trevliga folket", och dom lär ju ha en del att prata om när alla ska göra samma grej.
Timjan, som låg på korsordet igår, hoppade upp till oss i soffan när vi satt och deppade. Han la sig emellan oss och spann allt vad han orkade, precis som om han ville trösta. Katter är speciella!
Detta understyks av att det första jag såg i morse var en enorm fjäderhög under matbordet. Inte från någon småfågel, precis. Det är lyckligtvis sällan katterna tar fåglar och bär in dom, men nu har det hänt ett par gånger, och det här såg ut att vara från en duva. Minst. Hur hittar dom fåglar på natten?
En något moloken (men humörtrenden är uppåtgående)
Peter
Kommentarer
Trackback
