I stan och på landet
Nu har det gått några dagar och är redan lördag. En vecka sen vi gick ut genom dörren i vårt lilla hus i Mockfjärd och begav oss ut i den stora världen. Jag har haft svårt att komma åt fungerande Internet de senaste dagarna, och har inte heller haft tid att skriva, men nu ska det bli bättring både på nätet och mig. Jag har just fått igång min dator med en hyfsat snabb uppkoppling från ett hotellrum, och jag har hyrt den ett dygn.
Vi backar till onsdagen, då vi höll oss i stan och bestämde oss för ätt äta frukost i densamma i stället för på hotellet. Så vi vandrade iväg på förmiddagen, åter i soligt och skönt väder, till Chapel Street, där Helena sagt att det finns många små kaféer.
Vi kom in i stadsdelen Prahran. Så fort man kommer ut från själva stadskärnan ser Melbourne ut som en rätt amerikansk småstad.
Bagettfrukosten avåt vi tillsammans med en mängd duvor i en liten park. Helena gick tillbaka till hotellet för att sova ifatt det hon förlorat under åtta månader i Australien, och vi tog oss till centrum med pendeltåg. Melbourne har en bra kollektivtrafik med många förbindelser, mest spårbundna, men det är inte helt trivialt att förstå hur man ska inhandla och sen använda biljetterna.
Alla biljetter köper man i automater, antingen v i d tågstationen eller p å spårvagnen. Den sistnämnda tar bara mynt. Australiska mynt är inte helt lätta att lära sig vilka som är värda vad. Så man står där på den krängande spårvagnen och rotar bland mynt som man inte ser vad det står på, för att få ihop 3 dollar och 30 cent. Lyckas man få in rätt pengar i automaten kommer det ut en biljett som gäller två timmar. Varje gång man går på en ny spårvagn ska biljetten valideras, dvs stoppas i en annan automat och få nån sorts elektronisk stämpel. Ingen kollar normalt biljetten men kommer en kontrollant på och man har missat detta hotar enligt skyltar stora böter.
Nå, på tågen kan man alltså inte köpa biljetter utan där står automaten på stationen. Den tar dessutom sedlar. Bra, för då matar man bara in en tillräckligt stor sedel (där det går lättare att läsa valören) och får biljett och växelmynt tillbaka. Med denna metod blir plånboken med tiden tung. Man klarar inte i några lägen av att plocka ihop småbelopp med hjälp av mynt. Då får man räcka fram en näve slantar till kassörskan och be henne ta vad hon vill ha.
Hursomhelst, vi tog alltså glada i hågen ett pendeltåg till centrum med (för sedlar) nyinköpta biljetter. Då visade det sig att på stationen finns spärrar, och dessa kommer man inte ut igenom utan att mata in sin biljett. Som ska ha validerats. På stationen där man köpte den. Innan man gick på tåget.
När vi stått instängda en stund kom en australisk spärrvakt fram och undrade vad vi höll på med. Vi spelade (nåja, vi intalade oss att vi spelade) dumma turister och frågade honom hur vi skulle komma ut. Vi såg att han förstod att vi inte alls spelade dumma, utan var det. Han hotade med att som straff för underlåten validering ta av oss värdesaker, klockor, kameror etc men ångrade sig sedan och förklarade som för en femåring hur man måste stoppa in kortet i lilla springan på automaten i n n a n man går på tåget. Därefter gjorde han detta åt oss och lät oss gå.
När man kliver ut från stationen på Flinders Street har man hela samlingen skyskrapor framför sig. En och annan äldre byggnad finns inspängd, eller bevarad snarare, som St Pauls.
Vi letade upp varuhuset Myer på Bourke Street, och sökte igenom alla avdelningar tills vi kom till glassware, men något svenskt glas hittade vi inte. När jag frågade svarade expiditen att det finns en liten specialaffär för Kosta Boda och Orrefors, och var vänlig nog att rita en karta åt oss. Där köpte vi fyra skålar med fat, och en ljusstake. Vi vill gärna ge Shane och hans fru något för att vi får bo där, och hade vi köpt detta hemma hade det nog blivit övervikt på planet.
På kvällen åt vi middag på Bistro Vite vid Yarra River. Sen blev det ont om tid att ta oss till Princess Theatre, eftersom vi var osäkra på vilken spårvagn som gick förbi där. Så vi fick ta oss i allt snabbare takt till fots och i uppförsbacke längs Spring Street. Två minuter i sju flåsade vi in där.
The Phantom of the Opera var väldigt mycket opera, inte musikal som jag hade trott. Men den var suveränt framförd med fantastiskt fina kulisser och kläder, och sång av hög klass. Mycket sevärt.
På torsdagen checkade vi ut från hotellet och åt frukost nära St Kilda Road, med sanslöst god färskpressad apelsinjuice till sandwicharna och latten. Taxi med allt bagage till Southern Cross station, där vi använde väntrummet för gift wrapping, något som få butiker erbjuder.
Helena for nu till sin Rory i Warranbol, och Eva och jag tog pendeltåget österut till Lilydale, drygt en timmes resa. Där mötte Shane, och fraktade utan vidare spisning upp oss på Mount Dandenong, där man har många mils utsikt åt väster och svagt kan skönja Melbournes skyline i soldiset.
På väg ner stannade vi vid William Racketts Sanctuary, en säregen plats med sagolik skog och en massa lerskulpturer av människor som är hopvuxna med träd och klippor. Fascinerande.
Sen ut till Wandin East, där Shane har ett fint hus med veranda runt tre av sidorna, och en vidunderlig utsikt över nejden omkring, bortom sina körsbärsodlingar.
Vi fick god mat och Patty och Shane fick sina glasvaror, vilket de uppskattade (Shane läste dock en besvärjelse över varje paket. Ser det ut som). När vi lagt oss i den till en madrass på golvet utkastade dottern Megans säng, och släckt ljuset, tändes en underbar himmel av i taket klistrade självlysande små stjärnor över oss. Härligt!
Fortsättning följer. Det finns fortfarande några saker kvar vi inte gjort och sett i Australien!
Vi backar till onsdagen, då vi höll oss i stan och bestämde oss för ätt äta frukost i densamma i stället för på hotellet. Så vi vandrade iväg på förmiddagen, åter i soligt och skönt väder, till Chapel Street, där Helena sagt att det finns många små kaféer.
Vi kom in i stadsdelen Prahran. Så fort man kommer ut från själva stadskärnan ser Melbourne ut som en rätt amerikansk småstad.
Bagettfrukosten avåt vi tillsammans med en mängd duvor i en liten park. Helena gick tillbaka till hotellet för att sova ifatt det hon förlorat under åtta månader i Australien, och vi tog oss till centrum med pendeltåg. Melbourne har en bra kollektivtrafik med många förbindelser, mest spårbundna, men det är inte helt trivialt att förstå hur man ska inhandla och sen använda biljetterna.
Alla biljetter köper man i automater, antingen v i d tågstationen eller p å spårvagnen. Den sistnämnda tar bara mynt. Australiska mynt är inte helt lätta att lära sig vilka som är värda vad. Så man står där på den krängande spårvagnen och rotar bland mynt som man inte ser vad det står på, för att få ihop 3 dollar och 30 cent. Lyckas man få in rätt pengar i automaten kommer det ut en biljett som gäller två timmar. Varje gång man går på en ny spårvagn ska biljetten valideras, dvs stoppas i en annan automat och få nån sorts elektronisk stämpel. Ingen kollar normalt biljetten men kommer en kontrollant på och man har missat detta hotar enligt skyltar stora böter.
Nå, på tågen kan man alltså inte köpa biljetter utan där står automaten på stationen. Den tar dessutom sedlar. Bra, för då matar man bara in en tillräckligt stor sedel (där det går lättare att läsa valören) och får biljett och växelmynt tillbaka. Med denna metod blir plånboken med tiden tung. Man klarar inte i några lägen av att plocka ihop småbelopp med hjälp av mynt. Då får man räcka fram en näve slantar till kassörskan och be henne ta vad hon vill ha.
Hursomhelst, vi tog alltså glada i hågen ett pendeltåg till centrum med (för sedlar) nyinköpta biljetter. Då visade det sig att på stationen finns spärrar, och dessa kommer man inte ut igenom utan att mata in sin biljett. Som ska ha validerats. På stationen där man köpte den. Innan man gick på tåget.
När vi stått instängda en stund kom en australisk spärrvakt fram och undrade vad vi höll på med. Vi spelade (nåja, vi intalade oss att vi spelade) dumma turister och frågade honom hur vi skulle komma ut. Vi såg att han förstod att vi inte alls spelade dumma, utan var det. Han hotade med att som straff för underlåten validering ta av oss värdesaker, klockor, kameror etc men ångrade sig sedan och förklarade som för en femåring hur man måste stoppa in kortet i lilla springan på automaten i n n a n man går på tåget. Därefter gjorde han detta åt oss och lät oss gå.
När man kliver ut från stationen på Flinders Street har man hela samlingen skyskrapor framför sig. En och annan äldre byggnad finns inspängd, eller bevarad snarare, som St Pauls.
Vi letade upp varuhuset Myer på Bourke Street, och sökte igenom alla avdelningar tills vi kom till glassware, men något svenskt glas hittade vi inte. När jag frågade svarade expiditen att det finns en liten specialaffär för Kosta Boda och Orrefors, och var vänlig nog att rita en karta åt oss. Där köpte vi fyra skålar med fat, och en ljusstake. Vi vill gärna ge Shane och hans fru något för att vi får bo där, och hade vi köpt detta hemma hade det nog blivit övervikt på planet.
På kvällen åt vi middag på Bistro Vite vid Yarra River. Sen blev det ont om tid att ta oss till Princess Theatre, eftersom vi var osäkra på vilken spårvagn som gick förbi där. Så vi fick ta oss i allt snabbare takt till fots och i uppförsbacke längs Spring Street. Två minuter i sju flåsade vi in där.
The Phantom of the Opera var väldigt mycket opera, inte musikal som jag hade trott. Men den var suveränt framförd med fantastiskt fina kulisser och kläder, och sång av hög klass. Mycket sevärt.
På torsdagen checkade vi ut från hotellet och åt frukost nära St Kilda Road, med sanslöst god färskpressad apelsinjuice till sandwicharna och latten. Taxi med allt bagage till Southern Cross station, där vi använde väntrummet för gift wrapping, något som få butiker erbjuder.
Helena for nu till sin Rory i Warranbol, och Eva och jag tog pendeltåget österut till Lilydale, drygt en timmes resa. Där mötte Shane, och fraktade utan vidare spisning upp oss på Mount Dandenong, där man har många mils utsikt åt väster och svagt kan skönja Melbournes skyline i soldiset.
På väg ner stannade vi vid William Racketts Sanctuary, en säregen plats med sagolik skog och en massa lerskulpturer av människor som är hopvuxna med träd och klippor. Fascinerande.
Sen ut till Wandin East, där Shane har ett fint hus med veranda runt tre av sidorna, och en vidunderlig utsikt över nejden omkring, bortom sina körsbärsodlingar.
Vi fick god mat och Patty och Shane fick sina glasvaror, vilket de uppskattade (Shane läste dock en besvärjelse över varje paket. Ser det ut som). När vi lagt oss i den till en madrass på golvet utkastade dottern Megans säng, och släckt ljuset, tändes en underbar himmel av i taket klistrade självlysande små stjärnor över oss. Härligt!
Fortsättning följer. Det finns fortfarande några saker kvar vi inte gjort och sett i Australien!
Kommentarer
Trackback
