Peters funderingar

En vecka har gått utan Felix. Ledsenheten kommer över oss ibland, inte minst i kväll när det var precis en vecka sen olyckan. Jag tänker mycket på honom, har svårt att inte känna skuld. Kunde jag ha gjort något för honom?

Men det är inte till någon nytta. Jag försöker tänka på honom som han var, med sin obeskrivligt mjuka mage som han vände upp för att bli smekt på när han kom och la sig bredvid datorn, eller i soffan. Det räckte ibland att man gick förbi där han låg, så jamade han uppfordrande och la sig på rygg. Då var det bara att släppa det man hade för händer och ta en gosestund. Det blev många sådana, och det var tur det. Man ska aldrig hoppa över små ögonblick av lycka.

Jag hann inte presentera Felix i min blogg medan han levde, som jag gjort med dom andra (ja, Agge har ju presenterat sig själv i sin egen blogg), så jag sätter in en av dom finaste bilder jag har på honom, en ungdomsbild när han var tre år och skulle vara med i FaluKurirens lussekattävling.


Livet går som sagt vidare. Utanför Sundsvall, hos Jan och AnnSofie, där vi hälsade på i helgen, finns andra katter. Jag skrev om dom i våras. Kvar i huset av kattungarna finns Tiramisu, ett veritabelt busfrö, och Rosso, som sina åtta månader till trots är stor som en fullvuxen katt, lugn och cool med bärnstensögon och välkomnande till alla som vill umgås med honom.


Det syns förstås ännu i vissa vinklar att han inte är mycket mer än en kattunge.


Motljussolen gör den röda pälsen gyllene. Och ur annan vinkel ser man ett blivande, magnifikt litet lejon.


Den katten älskar jag redan. Det finns plats för många katter i mitt hjärta!