Vår i Stockholm
Ja, visst är det fint när knoppar brister, som Karin Boye inte riktigt skrev. Det gäller i alla fall en dag med strålande sol när man promenerar längs Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm.
Min svärmor Ingrid bor på Hantverkargatan, i vars förlängning man kan se Stadshuset, där Nobelfesten hålls en helt annan årstid.
Om man går söderut nerför backen tvåhundra meter kommer man till vattnet och strandpromenaden, livligt frekventerad en dag som denna. Inte att undra på. Även Stockholmare i sina sanslöst dyra lägenheter har väl behov att se något grönt strå ibland.
Rålambshovsparkens gräsmattor var i det närmaste fullbelagda av soltörstande storstadsmänniskor. Runtomkring var både hägg och andra träd översållade av blommor, och glassköerna ringlade långa.
Att strosa den lilla stigen alldeles vid vattnet lockar till många kameraavtryck. Tvärs över vattnet ser man Högalidskyrkan.
Efter träget köande efter glass (deras kassaapparat pajade alldeles innan det var vår tur, vilket inte precis gjorde tjejerna bakom disken mindre stressade och hanteringen snabbare), promenad i mycket lugn takt tillbaka uppför Polhemsgatan, och inmundigande av god hämtpizza från restaurang lilla Capri på hörnet, är det snart dags för Eva och mig att traska iväg till stationen och sätta oss på tåget mot Dalarna igen.
Stockholm i all ära, men det bästa med huvudstaden är allt när man får åka hem igen!
Min svärmor Ingrid bor på Hantverkargatan, i vars förlängning man kan se Stadshuset, där Nobelfesten hålls en helt annan årstid.
Om man går söderut nerför backen tvåhundra meter kommer man till vattnet och strandpromenaden, livligt frekventerad en dag som denna. Inte att undra på. Även Stockholmare i sina sanslöst dyra lägenheter har väl behov att se något grönt strå ibland.
Rålambshovsparkens gräsmattor var i det närmaste fullbelagda av soltörstande storstadsmänniskor. Runtomkring var både hägg och andra träd översållade av blommor, och glassköerna ringlade långa.
Att strosa den lilla stigen alldeles vid vattnet lockar till många kameraavtryck. Tvärs över vattnet ser man Högalidskyrkan.
Efter träget köande efter glass (deras kassaapparat pajade alldeles innan det var vår tur, vilket inte precis gjorde tjejerna bakom disken mindre stressade och hanteringen snabbare), promenad i mycket lugn takt tillbaka uppför Polhemsgatan, och inmundigande av god hämtpizza från restaurang lilla Capri på hörnet, är det snart dags för Eva och mig att traska iväg till stationen och sätta oss på tåget mot Dalarna igen.
Stockholm i all ära, men det bästa med huvudstaden är allt när man får åka hem igen!
Kommentarer
Trackback
