Malcesine
Detta samhälle ligger sex kilometer norr om Assenza där vi bor, vid östra stranden av Gardasjön. Namnet uttalas lite oväntat med betoning på mittersta e:et.
Hans och Marianne var spänstiga nog att promenera dit. Eva och jag gick ner till busshållplatsen för att prova detta fortskaffningsmedel, men när vi väntade kom färjan och vi hoppade på den i stället. En sjötur är alltid en sjötur, även om den tar bara tio minuter.
Syftet med dagens utflykt var att ta den omtalade linbanan upp till toppen av Monte Baldo.
Marianne tycker inte om höjder och stannade på sjönivå för att utforska byn. Jag är också höjdrädd, men linbana brukar gå mycket bättre än utsiktstorn. 
Den såg inte ut att gå särskilt högt över marken. Jag överlevde ju Skyway i Blue Mountains utanför Sydney, och där var det högt.
Den här linbanan, som kallas Funivia, består av två delar. Tillsammans har de en stigning på 1650 meter. Korgarna i undre delen tar drygt trettio personer. 
Efter omlastning på mellanstationen San Michele pressar personalen in runt 70 personer i varje gondol. 
Lite som packade sillar blir det. Denna större gondol har i mitten en förare som stoltserar framför en imponerande kontrollpanel med massor av instrument, knappar och blinkande displayer. Passagerardelen runt honom roterar sakta under uppfärden, medan utsikten blir allt mer överväldigande.
Det är bra fart upp längs linan; korgarna skulle utan vidare köra ifrån en gammaldags moppe, även om den orkade uppför backen.
Toppstationen ligger alldeles ovanför trädgränsen. Solen strålade och österut öppnade sig vackra scenerier. Själva Gardasjön var nästan försvunnen i soldis, men här kommer ändå några smakprov.
Det var härligt häruppe! Förvånansvärt varmt, men oerhört frisk luft. Vi tog oss lite lunch och avnjöt den på uteserveringens terrass. Där spelades dock disko-umpaumpa på hög volym, sannolikt önskad av ett gäng rätt dragna tyskar som firade något genom att halsa ur vinflaskor. Vi hade hellre avnjutit platsen och maten under tystnad, men tyskarna verkade trivas. Och de var ju i majoritet. Jaja, man kan inte få allt.
Efter en timmes linbaneköande kunde vi ta oss tillbaka ner till byn och Marianne, och vi hann precis ombord på kvällsfärjan tillbaka.
Detta var vår sista dag i Assenza, och vi åt avskedsmiddag på restaurang Caprice nere vid vattnet. God pizza, precis som i måndags. Några äldre lokala italienska herrar åt sig igenom en komplett italiensk middag (antipasti, primo piatto, secondo piatto osv) vid bordet bredvid. En av herrarna var linbaneföraren som med skickliga knapptryckningar tog oss både upp och ner tidigare.
Till vår förvåning kände han igen oss och delade ut underlägg med reklam för linbanan. Han försökte prata tyska med oss men Hans upplyste tjänstvilligt att "siamo svedeze". Alla herrarna såg plötsligt trettio år yngre ut, sken upp och utbrast glatt "Svenska! Svenska FLICKA!!!".
Vi kanske skulle ha låtit dem tro att vi var tyskar ändå...
Italienare skäms aldrig för sig, en italienare är ändå alltid en italienare, hur gammal han än är och en svensk flicka är ändå alltid en svensk flicka hur gammal hon än är.
