Solnedgångsfrossa och regnkatastrof
Det blev varannandagsväder på Fårö. På nordvästra hörnet finns det mest kända raukområdet, vid Langhammars. Det här var första gången jag var där i regn. Bra, för det kryllade inte av såna där... turister...
Åker man söderut längs den ödsliga stranden kommer man till Helgumannen, en plötslig ansamling av gamla små fiskebodar som kurar ihop sig alldeles vid vattnet.
Nere i Burgsvik blev vädret riktigt fint och varmt. En cykeltur förbi Valar mot stranden vid Grumpvik med Jan är ett måste! Det är bara så vackert...
Blåelden blommade flitigt men var lågväxt i år.
Eva och jag åt en bra middag på Majstergården nere vid Hoburgen. Väldigt fint med solen som sjönk mot havet...
...och gav kvällsljus på klintarna.
Därmed är vi inne på solnedgångsfrossan. Håll i er nu - kvällsturen hem längs kustvägen upp från Hoburgen gav outtömliga fotomotiv ut över havet. 
Och här kommer, medan jag håller på, en kvällsbild nerifrån vår egen brygga vid älven i Mockfjärd, en vecka senare.
Åter i vardagen. Slut på semestern. Inte så kul. Åter bland alla måsten och borden. I alla fall, matrumsrenoveringen är så gott som klar, och badrummet ska bli klart under nästa vecka är det tänkt. Återkommer med bilder i nästa reportage.
Dessförinnan var jag tvungen att gräva fram manluckan till oljetanken. Kommunen kräver att den rengörs och plomberas när jag inte ska använda den mer. Håhåjaja... Eller kanske... visst, självklart, vad bra, bort med gamla miljöhot på bakgården. Man har väl varit miljöpartist. Bara att hugga i med spaden och se glad ut...
Efter sol kommer regn. I går åkte jag (i fint väder - sagda regn kom för tio år sen!) 25 mil upp till Fulufjällets nationalpark i norra Dalarna. Där ordnade föreningen Väderbitarna en träff med anledning av att det om några dagar är 10 år sen det värsta kända skyfallet i Sverige inträffade. Efter den varmaste augustimånad som uppmätts krockade varm och fuktig luft med en kallfront och det hela stannade upp ett dygn över Fulufjället och gav ifrån sig uppemot 400 mm regn på östra fjällsluttningen.
Vattenmassorna bröt fram nerför branterna och tog med sig både stock och sten i ett fullständigt kaos på sina ställen. Man beräknar att den lilla Göljån när det var som värst hade lika stor vattenföring som hela Dalälven vid utloppet i havet. Läs mer om regnkatastrofen här.
Det åskade förstås ofantligt också. 700 registrerade blixtnedslag i området under kvällen. Vi pratade med en kvinna som befunnit sig i en stuga i trakten, själv åskrädd och med två åskrädda hundar. Eftermiddagen före ovädret beskrev hon som kuslig - absolut vindstilla, kvalmigt, alla fåglar tystnade. Sen brakade det lös. Det blixtrade och mullrade hej vilt i flera timmar utan minsta uppehåll. Den kvällen glömmer hon aldrig...
Och uppe på fjället befann sig två skolklasser, förmodligen för en trevlig terminsupptakt med teambuilding och allt det där. Dom fick antagligen ett minne för livet. Ingen människa skadades av ovädret, men det var nog mer tur än skicklighet. Två familjer fanns i husvagnar några hundra meter från Göljåns hunddrafalt utvidgade strömfåra, och dom har beskrivit att oljudet bara av regnet gjorde att man fick skrika i öronen på varann för att höra vad man sa. Ändå hörde dom, över oväsendet av regn och åska, när stormfloden kom vräkande fram genom skogen i närheten. Man kan gissa att dom kände sig rätt små då...
En bilväg gick tidigare där nedanstående bild är tagen. Tur man inte åkte där den natten...
Området ligger i kanten av Fulufjällets nationalpark och man har lämnat förödelsen som den var. Den "motorväg" som vattenmassorna röjde upp i skogen har börjat växa igen, men man ser fortfarande tydliga spår av vad som hände.
Vi hade sakkunskap med oss i form av en meteorolog från SMHI, en geolog, en naturvårdare och en kartograf. Alla hade besökt området strax efter katastrofen, och flera gånger därefter för att följa vad som sker. Dom hade mycket att berätta om vad som hände under och efter ovädret. Oerhört intressant!
Räcken och vägtrumma blev kvar, men själva vägen över Göljån försvann helt.
Några dagar efter katastrofen blev älven nedanför oss alldeles rödbrun. Det var jord och slam som sköljts ut uppe i Fuluälven, som följde med strömmen längs hela Dalälven ut i Östersjön.
Fulufjället är absolut värt att åka till några dagar! Här finns också Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall.
Men det får bli ett annat år. Nu är det söndagskväll, dags att sova så man orkar med alla måsten i morgon....
