Peters funderingar

Nåja, inte riktigt kanske. Jag gick en runda på byn i eftermiddags. Hörde en motorsågs ettriga knattrande från en tomt. Där stod en kille och jobbade. Och vad sågade han?

Han klippte häcken.

Inte längs med rotknölarna, utan toppskotten i brösthöjd. Max 5 mm grova. Sånt som går utmärkt att ta med manuell häcksax, eller möjligen eldriven om man är lat.

Men det är förstås manligare att dra på sig orange skyddsoverall, hjälm och hörselkåpor och ljudligt gå lös på häcken. Och det krävs mycket muskler att hålla den tunga motorsågen lyft i brösthöjd i flera minuter (häcken var ca 2 m lång).

Man kan inte annat än bli imponerad.

Ganska programenligt kom den första snön idag. Nu på kvällen har det kommit omkring 5 cm och bildat ett vackert vinterlandskap.

            

Det blaskar nog bort i morgon, som det ser ut. Men det kommer väl mera...

Stefan Demert sjöng för snart 40 år sen "Jag har en faster på nittio bast...".

Jag har faktiskt en faster på hundra bast. Om ett par veckor fyller hon 101. Det är nästan ofattbart. Hon heter Elsa och är helt pigg i huvudet. Hör lite dåligt, ser dåligt, och har svaga ben, men annars är hon sig alldeles lik i sättet som jag minns henne när jag var barn och bodde i Uppsala. Hon bodde också där med sin familj. Hennes yngsta son Hans bor i Gagnef. Han är jämnårig med mig och en av de kusiner jag träffar oftast.

Elsa har bott i sitt hus och klarat sig i stort sett själv till för två år sedan, då hon flyttade till ett serviceboende. Hon är en fantastisk människa som alltid verkar vara på gott humör. Bror min och jag hälsade på henne häromdagen, och hade med oss en tårta eftersom hon hade namnsdag. Det blev hon glad över.

Jag tror att hennes goda humör och positiva livssyn har hjälpt henne att nå denna aktningsvärda ålder. Hennes mamma, min farmor, blev nittiosex, så det kanske finns en del bra gener med. Det är bara att hoppas att man själv fått några såna i arvsanlagen också.

Janne var och hälsade på oss över helgen, med unghunden Max, knappt ett år gammal. Max behövde komma ifrån sin käresta Tassa hemma i Sundsvall några dagar. Hon löper och Max var väldigt förälskad. Så pass att han hade ätit upp hennes tikskydd. Det mådde han inte särskilt bra av. Som tur var kom det upp i ograverat skick igen.

Max är en mycket fin ung hundkille, men han har haft en lite jobbig första tid innan Jan och Pia tog hand om honom i somras. Han kräver mycket tid och kärlek.

Första november inleder ju årets tråkigaste månad. Eller...   det kan vara rätt fint ändå. I dag var en sån där vindstilla, lugn höstdag när allt tycks hålla andan. Jag gick längs älven, som var spegelblank. Meditativt.

Men nu är det oåterkalleligen söndagkväll och det gäller att komma i säng och sova i tid. Tyvärr har jag börjat läsa (om) en Dan Brown-bok, och den är inte så lätt att lägga ifrån sig...