Tack och adjö! Åtminstone på prov...
Nu flyttar jag den här skrivarstugan till vårt trevliga grannland i väster, av skäl som jag förklarar på mitt första inlägg där. Här är länk: Peters vidare funderingar
Vi får väl se hur det funkar. Jag bränner inga skepp ännu, så det är upp till bevis för norrmännen om jag blir kvar där.
Vi får väl se hur det funkar. Jag bränner inga skepp ännu, så det är upp till bevis för norrmännen om jag blir kvar där.
Stockholm tur och retur
Hmmm... det var ett tag sen jag skrev här. Tänk vad tiden går. Särskilt när man är pensionär och ledig.
Vi åkte ner till huvudstaden igår för att fira min svärmor som fyller 90 år. Samling hos min svåger Göran, där vi undfägnades med indisk mat, och film från deras resa där för några månader sen. Gott och trevligt.
Utsikten från deras balkong vid Nacka strand visade jag för ganska precis ett år sedan, men jag kan inte undanhålla läsarna ytterligare några skymningsbilder från Nacka strand mot stan, med Kaknästornet som dominerande del av skylinen.
När vi anlände i går gick vi som vanligt upp genom Cityterminalen för att ta buss 52 från Klarabergsviadukten till Kungsholmen. Efter en kvart kom bussen, vi baxade ombord bagaget och Eva räckte fram den biljettremsa vi köpte förra sommaren när vi senast var i Stockholm.
"Den är för gammal" meddelade den kvinnliga chauffören avmätt. Jaha, vad kostar det att åka då, frågade vi. "Det går inte att betala på bussen", snäste hon, nu helt på det klara med vilka korkade lantisar vi var. "Det finns kuponger att köpa där nere", avslutade hon med en obestämd handrörelse för att vifta bort oss.
Det var bara att kliva av. Vi gav upp försöken att åka med SL och promenerade i stället med rullväskan till Hantverkargatan. Ingen större skada skedd, utom en viss irritation.
Jag gick idag till SL på Centralen för att lösa in den remsa vi bara använt fyra kuponger på. "Det går inte när den har stämplar", fick jag veta. Alltså åkte Eva och jag EN resa med SL i somras för 110 kr. Då var vi lyckligt ovetande om det.
Det man lärt sig av detta är att SL:s kupongremsor har kort hållbarhetstid, tydligen bara till årets slut. Inte ett år från det man köpt den. Numera kan man köpa resan via SMS i stället, vilket inte är billigt.
Nå, jag har fått ytterligare vatten på min motviljekvarn för Stockholm. Jag har alltid tyckt SL varit bra. Men inte nu längre.
90-årsfesten var trevlig även om festförmålet själv blev mycket trött. I dag hittade vi ett gammalt kort hos svärmor. Det föreställer hennes mamma Helga som femåring, och Helgas mamma Hulda, som föddes 1866. Kortet är taget omkring 1907, alltså för 105 år sen. Hulda är min dotter Helenas mormors mormor.
Det finns en speciell stämning i såna här gamla uppstyltade ateljebilder, tycker jag, särskilt när de föreställer förfäder och -mödrar i rakt nedstigande led.
Nu är jag snart hemma och är glad för det, bonntölp som jag är! Dock har mobila bredbandet hackat och hostat längs järnvägen i Dalarna, så jag fick göra klart det när jag kom fram till stor dator med säkrare uppkoppling.
Jag mötte tomten....
Det var en sådan vacker vinterkväll trots att ingen snö ännu klätt in naturen i sitt vita mjuka täcke. Månen lyste klart på himlen, på väg mot sin fulla styrka. Jag gav mig ut på en kvällsvandring i den tysta och frostgnistrande skogen.
Rätt var det var visade sig en storvuxen gestalt, kraftfull om än något krum i ryggen. Det var en mansperson med färgstarka kläder och yvigt, grått skägg som löpte ned mot bröstet.
Vem kunde detta vara annat än vår efterlängtade jultomte? Men håll! Han såg inte munter ut, så som man kunde förvänta sig vid den här tiden på året.
Jag sporde vad som fattades honom. Han förtäljde mig då, att tiden måtte vara ur led. Snön lyser alltfort med sin frånvaro, fastän december månad har begynt och det lackar mot jul. Det bekymrade honom mycket, hurusom han skulle kunna färdas runt till byar och gårdar med barnens julklappar utan det duktiga slädföre, som annars alltid brukar förevara i god tid före julehögtiden. Hans släde kan då bliva så tung att dra för hans stackars renar, att de alls icke orka dra den fram genom skogen, och han fruktar rentav, att de kanske icke skola orka hela vägen. Ve, om några barn oförskyllt skulle förmenas sina julgåvor!
Den gamle tomten frynte åt en så förskräckelig tanke, och jag begynte söka muntra honom upp, på det att han inte redan måtte uppge alla anstängningar inför den högeligen viktiga uppgift som snart stundar. Jag förklarade att enligt SMHI:s senaste väderprognos på nätet ska det komma dryga 5 tum snö innan veckan är till ända.
Tomten betraktade mig eftertänksamt, och med tvivel i sin trötta blick, men skymtade jag icke också en strimma av hopp därinne? Jag sade honom, att vi alla skola önska och bedja, för allt vad vi förmå, att vädrets makter måtte stå honom bi, så att julen blir vit, och hans viktiga uppgift må bli möjlig att utföra. Han framsade ett uppriktigt tack för min omtanke, och lunkade tungt iväg över den frusna mossan och försvann bort i dunklet mellan granarna.
Så vad säger ni - visst håller vi alla tummarna för en vit jul?!
Rätt var det var visade sig en storvuxen gestalt, kraftfull om än något krum i ryggen. Det var en mansperson med färgstarka kläder och yvigt, grått skägg som löpte ned mot bröstet.
Vem kunde detta vara annat än vår efterlängtade jultomte? Men håll! Han såg inte munter ut, så som man kunde förvänta sig vid den här tiden på året.
Jag sporde vad som fattades honom. Han förtäljde mig då, att tiden måtte vara ur led. Snön lyser alltfort med sin frånvaro, fastän december månad har begynt och det lackar mot jul. Det bekymrade honom mycket, hurusom han skulle kunna färdas runt till byar och gårdar med barnens julklappar utan det duktiga slädföre, som annars alltid brukar förevara i god tid före julehögtiden. Hans släde kan då bliva så tung att dra för hans stackars renar, att de alls icke orka dra den fram genom skogen, och han fruktar rentav, att de kanske icke skola orka hela vägen. Ve, om några barn oförskyllt skulle förmenas sina julgåvor!
Den gamle tomten frynte åt en så förskräckelig tanke, och jag begynte söka muntra honom upp, på det att han inte redan måtte uppge alla anstängningar inför den högeligen viktiga uppgift som snart stundar. Jag förklarade att enligt SMHI:s senaste väderprognos på nätet ska det komma dryga 5 tum snö innan veckan är till ända.
Tomten betraktade mig eftertänksamt, och med tvivel i sin trötta blick, men skymtade jag icke också en strimma av hopp därinne? Jag sade honom, att vi alla skola önska och bedja, för allt vad vi förmå, att vädrets makter måtte stå honom bi, så att julen blir vit, och hans viktiga uppgift må bli möjlig att utföra. Han framsade ett uppriktigt tack för min omtanke, och lunkade tungt iväg över den frusna mossan och försvann bort i dunklet mellan granarna.
Så vad säger ni - visst håller vi alla tummarna för en vit jul?!
Sorg, saknad och fina minnen
Än en gång går vi igenom ett tungt avsnitt i livet. Än en gång har vi mist en älskad liten vän. Bara en katt, men kärleken är inte mindre för det.
Vår äldsta katt Siri, snart 18 år, har gett sig av över den regnbågsbro som många tröstar sig med när en liten kamrat måste dö. Och visst är tanken fin, ett paradis för djur, där det finns mat och kärlek i överflöd och alla är friska och glada.
Siri var pigg in i det sista, men har i flera år haft växande knölar på magen. Juvertumörer är vanliga hos honkatter, och katten brukar inte kunna leva så länge när sådana dyker upp. Vi upptäckte små knölar vid spenarna för snart fem år sen, var till veterinär och fick beskedet att det kunde gå något år om man hade tur. Operation var vansklig och kunde få cancern att sprida sig i kroppen. Så vi beslöt att helt enkelt låta henne vara tills vi märkte att hon började besväras av dom. Vi fick mycket mer än det år veterinären förutspådde.
Så det har gått bra ända till nu. Ett par knölar var till slut som stora köttbullar. Men Siri betedde sig precis som vanligt, verkade inte känna av dom alls, och vi har aldrig sett henne ens slicka på dom. Förrän nu. Sista veckorna har vi märkt små blodfläckar där hon legat. Och häromdagen var det mycket mer blod. Dessutom såg vi att hon tvekade varje gång hon skulle lägga sig. Det kanske gjorde ont i magen.
Veterinären tittade på det, och sa som väntat att det inte är rimligt att försöka operera. Så det var dags för det svåraste som finns - att bestämma att en levande varelse ska dö. Jag har gjort det flera gånger förut. På ett sätt var det här den allra svåraste gången, eftersom Siri fortfarande var så pigg. Alla föregående katter har varit märkbart dåliga eller sjuka när vi gjort deras sista resa.
Men Siri protesterade ljudligt under hela färden till djursjukhuset i Borlänge, och medan vi satt där och väntade. Försökte klösa sig ut ur buren. Det gjorde inte saken lättare. Veterinären tyckte hon var en ovanligt pigg och fräsch gammal dam. Men hon sa också att prognosen är mycket dyster, och att när man vet att katten blir oåterkalleligen sämre är det bättre att den får sluta innan den själv börjar få ont och må dåligt.
Hur ledsamt det än är, känner jag att jag måste hålla min älskade katt hennes sista minuter i livet. Jag hoppas att hon känner någon sorts trygghet i det. Siri fick en första injektion för att bara bli dåsig och somna, och jag tog henne i famnen och klappade och smekte henne dom få minuter det tog, med tårarna rinnande medan hon blev allt tröttare.
Efter den slutliga injektionen tar det bara några sekunder innan andningen upphör. Det hela är väldigt lugnt och odramatiskt. Men det är så oändligt sorgligt att se ett liv bokstavligen slockna. Och veta att det är absolut oåterkallerligt.
Vi har funderat och funderat om vi gjorde rätt. Kanske hade vi kunnat ha henne kvar ett tag till. Men det hade varit för vår skull, inte hennes. En katt vet inget om framtiden, oroar sig inte och vet inte vad som kommer att hända. Hon fick känna att hon somnade i min famn, och sen spelade det ingen roll för henne. Om hon nu har kommit till regnbågslandet har hon det säkert bra där och slipper knölar under magen.
Som vanligt är tomrummet förfärligt stort fast katten var liten. Men nu ska jag sluta vara sentimental och prillig. I stället vill jag berätta lite om hennes långa kattliv och hur mycket hon betytt för vår familj. Jag har presenterat Siri i början av den här bloggen, men här kommer mer.
Inte sedan Siri kom till oss har vi haft enbart en katt i huset. Nu finns endast en av hennes ungar, Agaton, kvar. När Siri kom hade vi Rasmus, en stor och snäll hankatt. Och innan dess hade vi haft Petter, som tyvärr bara blev åtta år på grund av diabetes.
Siri kom till oss 1994 från min bror i Sundsvall. Hon var tre månader gammal och pep hela den långa bilresan till Dalarna. Helena, som var åtta år, kallade henne för "pipifjatten". Fjatta är vårt hemgjorda ord för när kattungar far omkring som tosingar.
Hon och Rasmus kom bra överens från början. När Siri blev vuxen lät vi henne avsiktligt vara ute och slarva, och vi märkte snart att det skulle bli kattungar. Vi ville en gång i livet uppleva de små underverken.
Den 16 juni 1995 var vi på väg att åka till Borlänge, men Siri hindrade oss genom att jama enträget. Så vi stannade hemma, och hon födde fyra kattungar. Den fjärde var minst och verkade inte pigg, men Eva masserade den försiktigt och den började snart kvickna till.
Så den sommaren åkte vi ingenstans, utan följde fascinerat dag för dag hur dom ynkliga små knytena snart öppnade ögonen, blev större, nyfiknare och busigare. En fantastisk upplevelse!
Siri, som då var drygt ett år gammal, var en mycket duktig kattmamma som tog väl hand om sina små. Vi döpte ungarna till (från vänster) Miranda, Agaton, Timjan och Felix.
Här är Timjan ute på en av sina första, vingliga upptäcktsfärder. När det började bli dags att placera utt de små, kände vi att vi ville ha dom kvar. Miranda fick komma till Helenas kusin Annika i Stockholm, men dom tre killarna behöll vi.
Första julen bjöd vi alla fem katterna på jultallrik, vilket uppskattades.
Rasmus blev sjuk 2001, tolv år gammal, och vi fick ta avsked. Men Siri och hennes härliga kattkillar fick vi många fina år med. Själv tog hon plötsligt avstånd från dom när dom var tre månader gamla. Från att ha fått snutta när dom ville blev det plötsligt fräs när dom kom för nära. Så har det varit sen dess.
Men Siri var som sagt en oerhört ambitiös kattmamma. När ungarna fick börja våga sig ut i slutet av sommaren de föddes, var det en gång som Eva skulle ta fatt på Timjan som var på väg bort genom häcken mot grannen. Han pep klagande på ett speciellt sätt. "Mamma, HJÄÄLP!!!" Siri kom farande blixtsnabbt, som en furie, för att försvara sitt barn. Hon flög på Eva och bet henne i benet så det fick bli stelkrampsspruta och omplåstring.
En annan gång var en främmande, stor katt på gården när Siris ungar var ute. Hon flög på katten med sån frenesi att han välte omkull och sen skyndsamt drog sig tillbaka. Hon skydde ingenting när det gällde att försvara sina barn.
Flera gånger på senare år när vi fyat och bannat någon av kattkillarna som gjort något dumt, har hon kommit farande för att se vad som händer. Ingen annan än hon skulle uppfostra hennes barn!
Siri har varit en frivillig innekatt, kan man säga. Hon kunde liksom övriga katter gå ut och in helt fritt genom kattluckan, men hon gick bara ut när hon måste. Eller om vi var ute i trädgården. Då höll hon sig i närheten. Jag tror knappt hon lämnade vår tomt någon gång. Hon var oerhört social och alltid intresserad och nyfiken på vad vi höll på med. Hon deltog i allt hushållsarbete och kom ofta med kommentarer och synpunkter när vi pratade eller gjorde något. Vid vår fredagsbiff satt hon alltid nedanför bordet och väntade på små smakbitar. När hon var nöjd la hon sig i fåröljen bredvid braskaminen.
Siri var "slarvigt" tecknad, men söt med sina fräknar på nosen.
Helena och Siri fick en speciell relation. Siri sov oftast hos Helena när hon var hemma.
Vår lilla "husfru" deltog som sagt med stort intresse i alla köksgöromål.
Varorna vi köpt skulle inspekteras och godkännas.
När vårsäsongen startade och vi började vara på verandan var hon förstås med. Hon älskade att ligga där när solen värmde. Det var också där hon låg häromdagen när jag upptäckte att hon blödde kraftigt från knölarna på magen. Hon lät oss linda om henne ett provisoriskt bandage, men sådant går ju inte i längden.
Sista gången jag fotograferade Siri var för knappt tre veckor sedan. Då var hon fortfarande lika pigg som hon alltid varit. Jag låg och läste på soffan och hon hoppade upp på min mage, la sig och började spinna. Sådana stunder är ren lycka. Jag är glad att det blev många sådana med henne.
Denna älskade lilla katt har gett oss så mycket. Förutom sin egen personlighet och en päls som var bland det mjukaste jag känt, har hon skänkt oss tre härliga kattgossar som vi också älskat högt. Miranda i Stockholm finns inte kvar, och Felix och Timjan har vi mist.
Men Agaton äventyraren har en egen blogg (som han inte gitter skriva i särskilt ofta), är nu 16 år och har varvat ner en hel del. Han har nu över 2600 vänner på Facebook men ägnar sig mest åt sorkjakt när han inte sover.
Man förstår mer och mer hur viktigt det är att klappa och smeka en katt så fort den är inom räckhåll. Man vet inte hur länge man får ha den kvar.
Ljuset brinner för Siri i mörkret vid kanten av backen ner mot älven. Hon har haft ett bra kattliv och vi kommer att minnas henne resten av våra liv.
Vår äldsta katt Siri, snart 18 år, har gett sig av över den regnbågsbro som många tröstar sig med när en liten kamrat måste dö. Och visst är tanken fin, ett paradis för djur, där det finns mat och kärlek i överflöd och alla är friska och glada.
Siri var pigg in i det sista, men har i flera år haft växande knölar på magen. Juvertumörer är vanliga hos honkatter, och katten brukar inte kunna leva så länge när sådana dyker upp. Vi upptäckte små knölar vid spenarna för snart fem år sen, var till veterinär och fick beskedet att det kunde gå något år om man hade tur. Operation var vansklig och kunde få cancern att sprida sig i kroppen. Så vi beslöt att helt enkelt låta henne vara tills vi märkte att hon började besväras av dom. Vi fick mycket mer än det år veterinären förutspådde.
Så det har gått bra ända till nu. Ett par knölar var till slut som stora köttbullar. Men Siri betedde sig precis som vanligt, verkade inte känna av dom alls, och vi har aldrig sett henne ens slicka på dom. Förrän nu. Sista veckorna har vi märkt små blodfläckar där hon legat. Och häromdagen var det mycket mer blod. Dessutom såg vi att hon tvekade varje gång hon skulle lägga sig. Det kanske gjorde ont i magen.
Veterinären tittade på det, och sa som väntat att det inte är rimligt att försöka operera. Så det var dags för det svåraste som finns - att bestämma att en levande varelse ska dö. Jag har gjort det flera gånger förut. På ett sätt var det här den allra svåraste gången, eftersom Siri fortfarande var så pigg. Alla föregående katter har varit märkbart dåliga eller sjuka när vi gjort deras sista resa.
Men Siri protesterade ljudligt under hela färden till djursjukhuset i Borlänge, och medan vi satt där och väntade. Försökte klösa sig ut ur buren. Det gjorde inte saken lättare. Veterinären tyckte hon var en ovanligt pigg och fräsch gammal dam. Men hon sa också att prognosen är mycket dyster, och att när man vet att katten blir oåterkalleligen sämre är det bättre att den får sluta innan den själv börjar få ont och må dåligt.
Hur ledsamt det än är, känner jag att jag måste hålla min älskade katt hennes sista minuter i livet. Jag hoppas att hon känner någon sorts trygghet i det. Siri fick en första injektion för att bara bli dåsig och somna, och jag tog henne i famnen och klappade och smekte henne dom få minuter det tog, med tårarna rinnande medan hon blev allt tröttare.
Efter den slutliga injektionen tar det bara några sekunder innan andningen upphör. Det hela är väldigt lugnt och odramatiskt. Men det är så oändligt sorgligt att se ett liv bokstavligen slockna. Och veta att det är absolut oåterkallerligt.
Vi har funderat och funderat om vi gjorde rätt. Kanske hade vi kunnat ha henne kvar ett tag till. Men det hade varit för vår skull, inte hennes. En katt vet inget om framtiden, oroar sig inte och vet inte vad som kommer att hända. Hon fick känna att hon somnade i min famn, och sen spelade det ingen roll för henne. Om hon nu har kommit till regnbågslandet har hon det säkert bra där och slipper knölar under magen.
Som vanligt är tomrummet förfärligt stort fast katten var liten. Men nu ska jag sluta vara sentimental och prillig. I stället vill jag berätta lite om hennes långa kattliv och hur mycket hon betytt för vår familj. Jag har presenterat Siri i början av den här bloggen, men här kommer mer.
Inte sedan Siri kom till oss har vi haft enbart en katt i huset. Nu finns endast en av hennes ungar, Agaton, kvar. När Siri kom hade vi Rasmus, en stor och snäll hankatt. Och innan dess hade vi haft Petter, som tyvärr bara blev åtta år på grund av diabetes.
Siri kom till oss 1994 från min bror i Sundsvall. Hon var tre månader gammal och pep hela den långa bilresan till Dalarna. Helena, som var åtta år, kallade henne för "pipifjatten". Fjatta är vårt hemgjorda ord för när kattungar far omkring som tosingar.
Hon och Rasmus kom bra överens från början. När Siri blev vuxen lät vi henne avsiktligt vara ute och slarva, och vi märkte snart att det skulle bli kattungar. Vi ville en gång i livet uppleva de små underverken.
Den 16 juni 1995 var vi på väg att åka till Borlänge, men Siri hindrade oss genom att jama enträget. Så vi stannade hemma, och hon födde fyra kattungar. Den fjärde var minst och verkade inte pigg, men Eva masserade den försiktigt och den började snart kvickna till.
Så den sommaren åkte vi ingenstans, utan följde fascinerat dag för dag hur dom ynkliga små knytena snart öppnade ögonen, blev större, nyfiknare och busigare. En fantastisk upplevelse!
Siri, som då var drygt ett år gammal, var en mycket duktig kattmamma som tog väl hand om sina små. Vi döpte ungarna till (från vänster) Miranda, Agaton, Timjan och Felix.
Här är Timjan ute på en av sina första, vingliga upptäcktsfärder. När det började bli dags att placera utt de små, kände vi att vi ville ha dom kvar. Miranda fick komma till Helenas kusin Annika i Stockholm, men dom tre killarna behöll vi.
Första julen bjöd vi alla fem katterna på jultallrik, vilket uppskattades.
Rasmus blev sjuk 2001, tolv år gammal, och vi fick ta avsked. Men Siri och hennes härliga kattkillar fick vi många fina år med. Själv tog hon plötsligt avstånd från dom när dom var tre månader gamla. Från att ha fått snutta när dom ville blev det plötsligt fräs när dom kom för nära. Så har det varit sen dess.
Men Siri var som sagt en oerhört ambitiös kattmamma. När ungarna fick börja våga sig ut i slutet av sommaren de föddes, var det en gång som Eva skulle ta fatt på Timjan som var på väg bort genom häcken mot grannen. Han pep klagande på ett speciellt sätt. "Mamma, HJÄÄLP!!!" Siri kom farande blixtsnabbt, som en furie, för att försvara sitt barn. Hon flög på Eva och bet henne i benet så det fick bli stelkrampsspruta och omplåstring.
En annan gång var en främmande, stor katt på gården när Siris ungar var ute. Hon flög på katten med sån frenesi att han välte omkull och sen skyndsamt drog sig tillbaka. Hon skydde ingenting när det gällde att försvara sina barn.
Flera gånger på senare år när vi fyat och bannat någon av kattkillarna som gjort något dumt, har hon kommit farande för att se vad som händer. Ingen annan än hon skulle uppfostra hennes barn!
Siri har varit en frivillig innekatt, kan man säga. Hon kunde liksom övriga katter gå ut och in helt fritt genom kattluckan, men hon gick bara ut när hon måste. Eller om vi var ute i trädgården. Då höll hon sig i närheten. Jag tror knappt hon lämnade vår tomt någon gång. Hon var oerhört social och alltid intresserad och nyfiken på vad vi höll på med. Hon deltog i allt hushållsarbete och kom ofta med kommentarer och synpunkter när vi pratade eller gjorde något. Vid vår fredagsbiff satt hon alltid nedanför bordet och väntade på små smakbitar. När hon var nöjd la hon sig i fåröljen bredvid braskaminen.
Siri var "slarvigt" tecknad, men söt med sina fräknar på nosen.
Helena och Siri fick en speciell relation. Siri sov oftast hos Helena när hon var hemma.
Vår lilla "husfru" deltog som sagt med stort intresse i alla köksgöromål.
Varorna vi köpt skulle inspekteras och godkännas.
När vårsäsongen startade och vi började vara på verandan var hon förstås med. Hon älskade att ligga där när solen värmde. Det var också där hon låg häromdagen när jag upptäckte att hon blödde kraftigt från knölarna på magen. Hon lät oss linda om henne ett provisoriskt bandage, men sådant går ju inte i längden.
Sista gången jag fotograferade Siri var för knappt tre veckor sedan. Då var hon fortfarande lika pigg som hon alltid varit. Jag låg och läste på soffan och hon hoppade upp på min mage, la sig och började spinna. Sådana stunder är ren lycka. Jag är glad att det blev många sådana med henne.
Denna älskade lilla katt har gett oss så mycket. Förutom sin egen personlighet och en päls som var bland det mjukaste jag känt, har hon skänkt oss tre härliga kattgossar som vi också älskat högt. Miranda i Stockholm finns inte kvar, och Felix och Timjan har vi mist.
Men Agaton äventyraren har en egen blogg (som han inte gitter skriva i särskilt ofta), är nu 16 år och har varvat ner en hel del. Han har nu över 2600 vänner på Facebook men ägnar sig mest åt sorkjakt när han inte sover.
Man förstår mer och mer hur viktigt det är att klappa och smeka en katt så fort den är inom räckhåll. Man vet inte hur länge man får ha den kvar.
Ljuset brinner för Siri i mörkret vid kanten av backen ner mot älven. Hon har haft ett bra kattliv och vi kommer att minnas henne resten av våra liv.
Karpathos
Planet skulle avgå 06:35 från Arlanda. Eva och jag och våra vänner Åsa och Lars planerade att starta hemifrån runt ett på natten. Tre timmars körning plus lite marginal.
Dagen innan vi skulle åka kom ett SMS att planets avgång flyttats till 05:05, på grund av varslad flygledarstrejk i Grekland.
Lite tufft var det att försöka sova några timmar på kvällen, ha väckarklockan på 22:45 och sen ge sig iväg.
Rekordtidig incheckning strax före tre på natten.
Resan gick sedan bra, och efter lite trassel med den hyrbil vi beställt rullade vi ut på Karpatianska vägar.
Vid första mataffären botaniserade vi nyfiket bland produkter med svårtydd text.
Vi letade oss de ca tre milen åt nordväst till Lefkos och våra lägenheter, som låg alldeles vid en fin sandstrand.
Här fanns även klippor att utforska, vilket Lars och jag ivrigt gjorde på eftermiddagen.
En halvmil inåt ön ligger Karpathos högsta berg, drygt 1200 m, med ständiga moln runt toppen.
Dagen vi kom hade det regnat första gången på fem månader. Bra timat. Även nästa dag var det skurar på förmiddagen, så vi åkte över till östra sidan ön på upptäcktsfärd.
Vilken natur! Ön är bergig och vägarna branta. Den vanligaste växeln man kör på är tvåan. Ibland behövs ettan. Trean funkar här och där, och fyran och femman gick att använda på några få sträckor på öns södra del, som är flackare.
Lågväxlarna fick vi använding för ner till (och upp från) den fina sandstranden Kyra Panagia, längs en mycket smal och slingrig väg.
Nu var det sol igen och här fick vi bada i det varmaste havsvatten jag någonsin känt, säkert 28 grader!
På hemvägen passerade vi genom öns "huvudstad" Pigadia, som vid en första anblick inte verkade särskilt sevärd.
Men många hus hade jättelik bougainvillea, som ännu i slutet av september blommade för fullt.
Och en Mythos öl och en pita gyros satt bra.
Liksom i Italien fascinerades jag av de konstfärdiga elkopplingarna.
Fascinerande hantverk.
Hemma i lägenheten testade vi vårt nyköpta vin (med grekisk text på etiketten) på terrassen. Jag trodde jag köpt rödvin men det liknade mest sherry... Nåja, det smakade också gott.
Låt mig mellan matbilderna nämna en grekisk kuriositet vi snabbt blev varse. Vid alla toaletter satt skyltar med texten "Please don't throw paper in the toilet". Snart insåg vi att det avsåg toalettpapper, och inte var ett skämt utan blodigt allvar. När man använt toalettpapperet förväntades man lägga det i en liten butt som stod bredvid. Kändes inte helt fräscht för kräsmagade svenskar. Butten hade visserligen lock som skulle öppnas med pedal, men mekanismen funkade inte så man fick glänta på locket med handen och smyga ner sina papper. Städerskan bytte till ny plastpåse i butten varje dag. Men ändå...
Vi fick veta att grekisk avloppsrörsstandard föreskriver så smala rör att det lätt blir stopp om det kommer papper i dem. Inte helt smart, kan man tycka.
Åter till trevligare inslag. Nästa dag sken solen programenligt, och det fortsatte den med resten av vår tid. Det var uppåt 25 grader både i luften och vattnet, dag som natt. Det blåste dock mest hela tiden, såpass att man inte kunde sitta ute med plastmuggar. Ändå var temperaturen helt perfekt för oss.
Det såg inte ut att vara någon sjögång, men närmast stranden växte hela tiden meterhöga vågor upp och bröts. Vi hittade en liten skyddad bassäng bakom en av klippuddarna. Sandbotten och lugnvatten. Helt pefekt!
Vi provade också den omtalade stranden Apella på östra sidan. Även där gick en mycket smal och brant väg ner. Stranden var fin med möjlighet till skugga under pinjeträden, men här var botten stenig och inte så behaglig.
Så var det dags för vår utflykt till bergsbyn Olympos. Biluthyraren förbjöd oss att köra dit med vanlig bil, så vi bytte till en större med högre markfrigång. Min bror Jan med fru var på Karpathos samtidigt som vi, och de följde med oss denna dag.
Vägen till Olympos är 17 km lång. Den tar nästan en timme att åka. Man håller på att förbättra den, men halva sträckan är fortfarande grusväg, och någon kilometer är riktigt smal och gropig. Det är väl där folk har kört sönder sina hyrbilar på undersidan.
Den här bilden är från den sämsta biten av vägen. Man ser den fortsätta uppe till höger, och där stupar det brant ner på sidan. Berget ser inte särskilt stabilt ut heller, med mycket sten som rasat ner. Några vägräcken har man heller inte fått upp.
Jag som är höjdrädd vågade förstås inte köra här utan klamrade mig krampaktigt fast i sätet på de värsta partierna. Vi kom lyckligt fram till byn, och där var det bara att ställa ifrån sig bilen. I själva byn kan inga bilar ta sig fram.
Eva postade här ett vykort till sin mamma (vi läste sen att postgången är knackig, med rådet att skriva God Jul på vykorten!).
Man tar sig runt i denna märkliga by i sluttande gränder och i MÅNGA trappor.
Byn är gammal men nu finns här gott om turistshopar där folkdräktsklädda äldre damer säljer hantverk och kryddor. Genomgående var alla vänliga och kunde förvånansvärt bra engelska (till skillnad från Italien!).
Katter fanns det gott om även i Olympos.
De flesta var skygga men några lät sig kelas med. Och de flesta såg friska och inte alls undernärda ut. Jag har hört att katter på de grekiska öarna har det förhållandevis bra. Vi såg flera ställen där man lagt ut mat åt dem. Och de behöver knappast frysa på vintern.
Inte utomhusvattenmätaren heller!
Den vackra bougainvillean fanns förstås här också.
Och på många ställen öppnade sig spännande vyer.
Det sitter en katt därnere!
Även till maten gick det att få fin utsikt.
Olympos är ett mycket annorlunda ställe som är väl värt ett besök. Vill man inte ta sig dit på den hisnande vägen kan man åka båt från Pigadia och buss sista biten längs en bättre väg nerifrån vattnet.
Jag tog några morgonpromenader i Lefkos, på jakt efter nya vyer.
Vid klippstranden fanns ett förstenat sjödodjur!
Vi hälsade på Jan och Annsofi som bodde i Finiki, en bit söder om Lefkos. Där hittade jag ett annat sjöodjur.
Och ett tredje....
...eller haha, det var visst brorsan som tog ett kvällsdopp. Så rolig man kan vara...
Utsikten från deras veranda var inte heller oäven.
Och flera katter bodde runt deras lägenhet.
De fick förstås rikligt med mat denna vecka.
Här avnjöt vi en fin solnedgång, följt av god mat på en taverna nere vid hamnen.
Alla trevligheter har ett slut. Sista morgonen gick jag längs övriga sandstränder i Lefkos.
Sen gjorde vi en biltur genom några mer närbelägna bergsbyar. Här är utsikten från Othos ner mot Pigadia.
I Menetes finns ett monument över de öbor som gjorde uppror mot tyskar och italienare som behärskade ön under andra värdskriget.
Även här har man fin utsikt mot Pigadia.
Grekisk mat är ofta god och vi provade ett antal inhemska rätter. Stifado är grytor av olika slag. Jag åt en med kanin, kryddad med kanel. Annorlunda men gott. Sista lunchen beställde jag något jag tror heter pastichi, en sorts makaronlåda. Som serverades med pommes frites!!
Makaroner och pommes frites har jag inte ätit tillsammans förut, och kommer kanske inte att laga till hemma. Men själva makaronlådan var god.
Som en del kanske sett finns det fler och större bilder i mitt Picasa-album. Klicka på första bilden där, sen på knappen Helskärm, sen på F11 för att se bilderna så stora som möjligt. Det går att stoppa bildspelet nedtill, och bläddra manuellt.
Därmed får jag tacka er som tagit igenom allt detta för tålamodet, och känner att det här var första men definitivt inte sista gången jag åker till Grekland!
Dagen innan vi skulle åka kom ett SMS att planets avgång flyttats till 05:05, på grund av varslad flygledarstrejk i Grekland.
Lite tufft var det att försöka sova några timmar på kvällen, ha väckarklockan på 22:45 och sen ge sig iväg.
Rekordtidig incheckning strax före tre på natten.
Resan gick sedan bra, och efter lite trassel med den hyrbil vi beställt rullade vi ut på Karpatianska vägar.
Vid första mataffären botaniserade vi nyfiket bland produkter med svårtydd text.
Vi letade oss de ca tre milen åt nordväst till Lefkos och våra lägenheter, som låg alldeles vid en fin sandstrand.
Här fanns även klippor att utforska, vilket Lars och jag ivrigt gjorde på eftermiddagen.
En halvmil inåt ön ligger Karpathos högsta berg, drygt 1200 m, med ständiga moln runt toppen.
Dagen vi kom hade det regnat första gången på fem månader. Bra timat. Även nästa dag var det skurar på förmiddagen, så vi åkte över till östra sidan ön på upptäcktsfärd.
Vilken natur! Ön är bergig och vägarna branta. Den vanligaste växeln man kör på är tvåan. Ibland behövs ettan. Trean funkar här och där, och fyran och femman gick att använda på några få sträckor på öns södra del, som är flackare.
Lågväxlarna fick vi använding för ner till (och upp från) den fina sandstranden Kyra Panagia, längs en mycket smal och slingrig väg.
Nu var det sol igen och här fick vi bada i det varmaste havsvatten jag någonsin känt, säkert 28 grader!
På hemvägen passerade vi genom öns "huvudstad" Pigadia, som vid en första anblick inte verkade särskilt sevärd.
Men många hus hade jättelik bougainvillea, som ännu i slutet av september blommade för fullt.
Och en Mythos öl och en pita gyros satt bra.
Liksom i Italien fascinerades jag av de konstfärdiga elkopplingarna.
Fascinerande hantverk.
Hemma i lägenheten testade vi vårt nyköpta vin (med grekisk text på etiketten) på terrassen. Jag trodde jag köpt rödvin men det liknade mest sherry... Nåja, det smakade också gott.
Låt mig mellan matbilderna nämna en grekisk kuriositet vi snabbt blev varse. Vid alla toaletter satt skyltar med texten "Please don't throw paper in the toilet". Snart insåg vi att det avsåg toalettpapper, och inte var ett skämt utan blodigt allvar. När man använt toalettpapperet förväntades man lägga det i en liten butt som stod bredvid. Kändes inte helt fräscht för kräsmagade svenskar. Butten hade visserligen lock som skulle öppnas med pedal, men mekanismen funkade inte så man fick glänta på locket med handen och smyga ner sina papper. Städerskan bytte till ny plastpåse i butten varje dag. Men ändå...
Vi fick veta att grekisk avloppsrörsstandard föreskriver så smala rör att det lätt blir stopp om det kommer papper i dem. Inte helt smart, kan man tycka.
Åter till trevligare inslag. Nästa dag sken solen programenligt, och det fortsatte den med resten av vår tid. Det var uppåt 25 grader både i luften och vattnet, dag som natt. Det blåste dock mest hela tiden, såpass att man inte kunde sitta ute med plastmuggar. Ändå var temperaturen helt perfekt för oss.
Det såg inte ut att vara någon sjögång, men närmast stranden växte hela tiden meterhöga vågor upp och bröts. Vi hittade en liten skyddad bassäng bakom en av klippuddarna. Sandbotten och lugnvatten. Helt pefekt!
Vi provade också den omtalade stranden Apella på östra sidan. Även där gick en mycket smal och brant väg ner. Stranden var fin med möjlighet till skugga under pinjeträden, men här var botten stenig och inte så behaglig.
Så var det dags för vår utflykt till bergsbyn Olympos. Biluthyraren förbjöd oss att köra dit med vanlig bil, så vi bytte till en större med högre markfrigång. Min bror Jan med fru var på Karpathos samtidigt som vi, och de följde med oss denna dag.
Vägen till Olympos är 17 km lång. Den tar nästan en timme att åka. Man håller på att förbättra den, men halva sträckan är fortfarande grusväg, och någon kilometer är riktigt smal och gropig. Det är väl där folk har kört sönder sina hyrbilar på undersidan.
Den här bilden är från den sämsta biten av vägen. Man ser den fortsätta uppe till höger, och där stupar det brant ner på sidan. Berget ser inte särskilt stabilt ut heller, med mycket sten som rasat ner. Några vägräcken har man heller inte fått upp.
Jag som är höjdrädd vågade förstås inte köra här utan klamrade mig krampaktigt fast i sätet på de värsta partierna. Vi kom lyckligt fram till byn, och där var det bara att ställa ifrån sig bilen. I själva byn kan inga bilar ta sig fram.
Eva postade här ett vykort till sin mamma (vi läste sen att postgången är knackig, med rådet att skriva God Jul på vykorten!).
Man tar sig runt i denna märkliga by i sluttande gränder och i MÅNGA trappor.
Byn är gammal men nu finns här gott om turistshopar där folkdräktsklädda äldre damer säljer hantverk och kryddor. Genomgående var alla vänliga och kunde förvånansvärt bra engelska (till skillnad från Italien!).
Katter fanns det gott om även i Olympos.
De flesta var skygga men några lät sig kelas med. Och de flesta såg friska och inte alls undernärda ut. Jag har hört att katter på de grekiska öarna har det förhållandevis bra. Vi såg flera ställen där man lagt ut mat åt dem. Och de behöver knappast frysa på vintern.
Inte utomhusvattenmätaren heller!
Den vackra bougainvillean fanns förstås här också.
Och på många ställen öppnade sig spännande vyer.
Det sitter en katt därnere!
Även till maten gick det att få fin utsikt.
Olympos är ett mycket annorlunda ställe som är väl värt ett besök. Vill man inte ta sig dit på den hisnande vägen kan man åka båt från Pigadia och buss sista biten längs en bättre väg nerifrån vattnet.
Jag tog några morgonpromenader i Lefkos, på jakt efter nya vyer.
Vid klippstranden fanns ett förstenat sjödodjur!
Vi hälsade på Jan och Annsofi som bodde i Finiki, en bit söder om Lefkos. Där hittade jag ett annat sjöodjur.
Och ett tredje....
...eller haha, det var visst brorsan som tog ett kvällsdopp. Så rolig man kan vara...
Utsikten från deras veranda var inte heller oäven.
Och flera katter bodde runt deras lägenhet.
De fick förstås rikligt med mat denna vecka.
Här avnjöt vi en fin solnedgång, följt av god mat på en taverna nere vid hamnen.
Alla trevligheter har ett slut. Sista morgonen gick jag längs övriga sandstränder i Lefkos.
Sen gjorde vi en biltur genom några mer närbelägna bergsbyar. Här är utsikten från Othos ner mot Pigadia.
I Menetes finns ett monument över de öbor som gjorde uppror mot tyskar och italienare som behärskade ön under andra värdskriget.
Även här har man fin utsikt mot Pigadia.
Grekisk mat är ofta god och vi provade ett antal inhemska rätter. Stifado är grytor av olika slag. Jag åt en med kanin, kryddad med kanel. Annorlunda men gott. Sista lunchen beställde jag något jag tror heter pastichi, en sorts makaronlåda. Som serverades med pommes frites!!
Makaroner och pommes frites har jag inte ätit tillsammans förut, och kommer kanske inte att laga till hemma. Men själva makaronlådan var god.
Som en del kanske sett finns det fler och större bilder i mitt Picasa-album. Klicka på första bilden där, sen på knappen Helskärm, sen på F11 för att se bilderna så stora som möjligt. Det går att stoppa bildspelet nedtill, och bläddra manuellt.
Därmed får jag tacka er som tagit igenom allt detta för tålamodet, och känner att det här var första men definitivt inte sista gången jag åker till Grekland!
Årets björnparksbesök
Det är alltid lika spännande att åka till Orsa Grönklitt och gå in på denna stora anläggning. Man pustar uppför backarna i hopp om att få se så många djur som möjligt.
Denna gång fick jag första gången någonsin se uvarna. Fyra av dem ville vara med på bild.
När man ska fotografera genom stängsel gäller det att använda lång brännvidd och ställa skärpan så att stängselmaskorna (nästan) suddas bort.
När uvarna flaxar iväg en bit inser man vilka stora fåglar det är.
Björnar finns det gott om här, men i år såg jag inte så många. En speglade sig i dammen.
Senaste tillskottet i faunan är persisk leopard, som har en fantastiskt vacker päls.
Ofattbart att kvinnlig fåfänga en gång lett till att såna vackra varelser dödats och fått skinnet avrivet. Dessvärre förekommer det väl fortfarande på vissa ställen.
Vackrast av alla är ändå tigrarna, och de sibiriska exemplaren som det nu finns sex av i parken är enorma. Världens största kattdjur! När en sådan majestätisk representant för denna utrotningshotade art befinner sig vid stängslet är man bara en dryg meter från den. Hur vackra de än är, och hur mycket jag än älskar katter, skulle jag inte vilja möta en sådan utan stängsel emellan...
Jag hade turen att få se tigrarna posera vid flera tillfällen, och som avslutning placerade sig två av dem uppe på en ås samtidigt som molnen försvann, och man kunde avnjuta dem mot en klarblå bakgrund.
Människan förmår mycket, både att konstruera komplicerade tekniska apparater och att döda för nöjes skull, men ingen mänsklig makt kan tillverka något så utomordentligt elegant och funktionellt designat som dessa djur.
Denna gång fick jag första gången någonsin se uvarna. Fyra av dem ville vara med på bild.
När man ska fotografera genom stängsel gäller det att använda lång brännvidd och ställa skärpan så att stängselmaskorna (nästan) suddas bort.
När uvarna flaxar iväg en bit inser man vilka stora fåglar det är.
Björnar finns det gott om här, men i år såg jag inte så många. En speglade sig i dammen.
Senaste tillskottet i faunan är persisk leopard, som har en fantastiskt vacker päls.
Ofattbart att kvinnlig fåfänga en gång lett till att såna vackra varelser dödats och fått skinnet avrivet. Dessvärre förekommer det väl fortfarande på vissa ställen.
Vackrast av alla är ändå tigrarna, och de sibiriska exemplaren som det nu finns sex av i parken är enorma. Världens största kattdjur! När en sådan majestätisk representant för denna utrotningshotade art befinner sig vid stängslet är man bara en dryg meter från den. Hur vackra de än är, och hur mycket jag än älskar katter, skulle jag inte vilja möta en sådan utan stängsel emellan...
Jag hade turen att få se tigrarna posera vid flera tillfällen, och som avslutning placerade sig två av dem uppe på en ås samtidigt som molnen försvann, och man kunde avnjuta dem mot en klarblå bakgrund.
Människan förmår mycket, både att konstruera komplicerade tekniska apparater och att döda för nöjes skull, men ingen mänsklig makt kan tillverka något så utomordentligt elegant och funktionellt designat som dessa djur.
Skogsutflykt
Förra veckan hälsade vi på våra goda vänner Åsa och Lars i deras sommarstuga utanför Vansbro. De tog oss med på en kvällspromenad i Hästängsåsens naturreservat.
Det är ett stort myrområde som genomkorsas av vackra åsar med tallskog och fina gångstigar.
Detta blev en oväntad och oförglömlig naturupplevelse! Skön kväll, sol, vindstilla, fantastisk natur.
Här saknades inte fotomotiv...
Åter vid stugan gick solen just ned.
Fram dukades då en härlig utemiddag med marinerad kyckling som stektes i panna över öppen eld. Medan skymningen övergick i natt åt vi god mat och avnjöt vinet i skenet av stearinljus under bar himmel, omgivna av tallskogen.
En riktigt fin kväll! Tack Åsa och Lars!!
Det är ett stort myrområde som genomkorsas av vackra åsar med tallskog och fina gångstigar.
Detta blev en oväntad och oförglömlig naturupplevelse! Skön kväll, sol, vindstilla, fantastisk natur.
Här saknades inte fotomotiv...
Åter vid stugan gick solen just ned.
Fram dukades då en härlig utemiddag med marinerad kyckling som stektes i panna över öppen eld. Medan skymningen övergick i natt åt vi god mat och avnjöt vinet i skenet av stearinljus under bar himmel, omgivna av tallskogen.
En riktigt fin kväll! Tack Åsa och Lars!!
Kattvänner
Det är svårt att inte älska katter. Jag kan åtminstone inte låta bli, även om jag skulle vilja. Och jag vill inte låta bli att älska katter.
Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.
Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.
Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?
En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.
(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.
???
Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)
Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.
Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.
Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.
Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.
Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.
Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?
En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.
(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.
???
Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)
Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.
Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.
Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.
Solnedgång
Häromkvällen var det extra vackert över älven framåt elva på kvällen. Jag tycker detta sceneri är värt ett alldeles eget blogginkägg och det får i övrigt tala för sig själv.
Snabbvisit i Norrland
I lördags åkte Eva och jag till Galtström utanför Sundsvall. I det lilla kapellet, som ligger vackert vid en tjärn, var det dop för lilla Love, 5 månader. Han är min brors första barnbarn.
Det gör sig inte att visa en jättebred panoramabild i den här bloggen, så jag plockar en bit av den och gör den klickbar för att få den lite större än spaltbredden.
Det var ett fint och trevligt dop. Efteråt bjöds på en maffig tårta på caféet intill.
Galtström är ett gammalt bruk som nu är ett spännande turistmål ca 2 mil sydöst om Sundsvall. Här finns en liten järnväg med ånglok, och en fin havsstrand med både sand och klippor.
Nästa dag åt vi en god fiskmiddag vid Juniskär, vid en havsvik lite närmare Sundsvall.
Och på hemvägen i måndags stannade vi - liksom för 14 dagar sen - vid den stora loppisen i Bricka norr om Delsbo.
Eva älskar loppisar, och den här är innehållsrik och välordnad. Jag är inte fullt lika förtjust och brukar avverka en sån här på några minuter. Sen sitter jag utanför i skuggan, äter glass, leker med min Galaxy S2 och hoppas att Eva ska bli klar nån gång...
Som tröst fick jag en god buffelunch på Stenegård i Järvsö.
Det här är ett spännande ställe med mycket hantverk och en vacker trädgård med café.
Det ligger vackert vid Ljusnan med den stora vita kyrkan på andra sidan älven.
Här finns också en teater i en träbyggnad där man ger föreställningar varje sommar. Vi såg en gång "Trollkarlen från Oz" här.
Det gör sig inte att visa en jättebred panoramabild i den här bloggen, så jag plockar en bit av den och gör den klickbar för att få den lite större än spaltbredden.
Det var ett fint och trevligt dop. Efteråt bjöds på en maffig tårta på caféet intill.
Galtström är ett gammalt bruk som nu är ett spännande turistmål ca 2 mil sydöst om Sundsvall. Här finns en liten järnväg med ånglok, och en fin havsstrand med både sand och klippor.
Nästa dag åt vi en god fiskmiddag vid Juniskär, vid en havsvik lite närmare Sundsvall.
Och på hemvägen i måndags stannade vi - liksom för 14 dagar sen - vid den stora loppisen i Bricka norr om Delsbo.
Eva älskar loppisar, och den här är innehållsrik och välordnad. Jag är inte fullt lika förtjust och brukar avverka en sån här på några minuter. Sen sitter jag utanför i skuggan, äter glass, leker med min Galaxy S2 och hoppas att Eva ska bli klar nån gång...
Som tröst fick jag en god buffelunch på Stenegård i Järvsö.
Det här är ett spännande ställe med mycket hantverk och en vacker trädgård med café.
Det ligger vackert vid Ljusnan med den stora vita kyrkan på andra sidan älven.
Här finns också en teater i en träbyggnad där man ger föreställningar varje sommar. Vi såg en gång "Trollkarlen från Oz" här.
Mälaröar
Vi hade tänkt bete oss som tvättäkta turister och ta en båttur under Stockholms broar. Dock var vi inte ensamma om den tanken. Köerna var långa och solen gassade över de inglasade båtarna. Såg jobbigt ut.
Raskt utarbetade vi en alternativ strategi och tog den nya spårvagnslinjen 7 ut till Bellmansro på Djurgården. Efter en liten promenad till Rosendals trädgårdscafé ansåg vi oss värda fika. Morotskakan var helt fantastisk!
Samma spårvagn tog oss smidigt tillbaka till Kungsträdgården, och fortsatt färd med buss 62 till Kungsholmen, Hantverkargatan och svärmor. Helena och Ingrid tyckte det var kul att träffas efter nästan ett år.
Vi gick ner till Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand.
Där samlades så småningom Helenas hela sortiment av mostrar och morbröder. Vädret var fint och vi intog i lugn och ro en del gott drickbart och även enorma räkmackor.
Inte ofta jag råkar ut för att knappt orka äta upp alla räkor. Gott var det!
Paviljongen var dekorerad med allehanda växter i lila och limegrönt, bland annat dessa fingerborgsblommor.
Nästa dag ( i går) skildes vi tillfälligt från Helena, som tog tåget till Lund och sin kompis Felix. Eva och jag åkte ut till Svartsjölandet där hon bodde många år som barn. Först ett besök vid mormors och morfars grav vid Hilleshögs kyrka.
Evas mamma har numera svårt att ta sig dit och se till graven. Kyrkan är liten och ligger vackert omgiven av träd. Trakten var också vacker. Stora fält med blå linblommor.
Varmt var det, men vi hittade en fin plats i skuggan under en björk vid båt- och badplatsen i Karlsvik på nordöstra Svartsjölandet.
Här satt det bra med medhavd sallad, mackor och iskall kaffedryck.
På hemvägen stannade vi till vid Drottningholm. Solen stod fel för att fotografera det klassiska motivet på framsidan. På baksidan hittade jag en stackars högvakt i solgasset.
Den unge mannen såg dock glad ut och svarade vänligt på frågor om bössor, krig och död från några storögda småpojkar. Men någon kung såg vi inte till här heller, så det var bara att åka hem.
Idag blir det en välbehövlig vilopaus före nästa evenemang.
Raskt utarbetade vi en alternativ strategi och tog den nya spårvagnslinjen 7 ut till Bellmansro på Djurgården. Efter en liten promenad till Rosendals trädgårdscafé ansåg vi oss värda fika. Morotskakan var helt fantastisk!
Samma spårvagn tog oss smidigt tillbaka till Kungsträdgården, och fortsatt färd med buss 62 till Kungsholmen, Hantverkargatan och svärmor. Helena och Ingrid tyckte det var kul att träffas efter nästan ett år.
Vi gick ner till Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand.
Där samlades så småningom Helenas hela sortiment av mostrar och morbröder. Vädret var fint och vi intog i lugn och ro en del gott drickbart och även enorma räkmackor.
Inte ofta jag råkar ut för att knappt orka äta upp alla räkor. Gott var det!
Paviljongen var dekorerad med allehanda växter i lila och limegrönt, bland annat dessa fingerborgsblommor.
Nästa dag ( i går) skildes vi tillfälligt från Helena, som tog tåget till Lund och sin kompis Felix. Eva och jag åkte ut till Svartsjölandet där hon bodde många år som barn. Först ett besök vid mormors och morfars grav vid Hilleshögs kyrka.
Evas mamma har numera svårt att ta sig dit och se till graven. Kyrkan är liten och ligger vackert omgiven av träd. Trakten var också vacker. Stora fält med blå linblommor.
Varmt var det, men vi hittade en fin plats i skuggan under en björk vid båt- och badplatsen i Karlsvik på nordöstra Svartsjölandet.
Här satt det bra med medhavd sallad, mackor och iskall kaffedryck.
På hemvägen stannade vi till vid Drottningholm. Solen stod fel för att fotografera det klassiska motivet på framsidan. På baksidan hittade jag en stackars högvakt i solgasset.
Den unge mannen såg dock glad ut och svarade vänligt på frågor om bössor, krig och död från några storögda småpojkar. Men någon kung såg vi inte till här heller, så det var bara att åka hem.
Idag blir det en välbehövlig vilopaus före nästa evenemang.
Nostalgitripp igen
Vi har tagit oss till Stockholm för andra gången på kort tid. Nästan rekord. Vi är här dels för att Helena vill hälsa på sin mormor, dels för att vi ska besöka platser där Eva var som barn.
Därför har vi tagit in på ett hotell vid Brommaplan. Vi kom hit på eftermiddagen och Helena gjorde sig raskt i ordning för en träff med Olle Lindholm (inte kusin, utan studiekompis från Melbourne) och begav sig in till stan och Allsång på Skansen.
Den skarpögde kan faktiskt se henne på väg från hotellet till tunnelbanan. Till vänster om gatlyktstolpen.
Den här rondellen har, som Eva påpekade, också den egenskapen att kungen måste passera den på väg till och från stan.
Eva och jag promenerade runt i den fina om än något fuktvarma kvällen. Alldeles i närheten ligger skolan där hon gick på högstadiet för femtio år sen, fast det hette realskola då. Skolbyggnaden finns kvar men skolan har bytt namn.
På motsatta sidan Brommaplan ligger ett hotell där hon jobbade några år senare på sextiotalet. Då hette det hotell Bromma. Nu står det Scandic.
Efter detta slog vi oss ner på uteserveringen som skymtar på bilden. En oxfiletoast att skölja ner med kall stor stark satt fint.
I morgon blir det lite turistande i Stockholm och sen träffa släkten, och på torsdag ska vi ut på Mälaröarna till Evas barndomstrakter.
Och nej, vi har ännu inte sett kungen runda rondellen, trots ivrigt spanande.
Därför har vi tagit in på ett hotell vid Brommaplan. Vi kom hit på eftermiddagen och Helena gjorde sig raskt i ordning för en träff med Olle Lindholm (inte kusin, utan studiekompis från Melbourne) och begav sig in till stan och Allsång på Skansen.
Den skarpögde kan faktiskt se henne på väg från hotellet till tunnelbanan. Till vänster om gatlyktstolpen.
Den här rondellen har, som Eva påpekade, också den egenskapen att kungen måste passera den på väg till och från stan.
Eva och jag promenerade runt i den fina om än något fuktvarma kvällen. Alldeles i närheten ligger skolan där hon gick på högstadiet för femtio år sen, fast det hette realskola då. Skolbyggnaden finns kvar men skolan har bytt namn.
På motsatta sidan Brommaplan ligger ett hotell där hon jobbade några år senare på sextiotalet. Då hette det hotell Bromma. Nu står det Scandic.
Efter detta slog vi oss ner på uteserveringen som skymtar på bilden. En oxfiletoast att skölja ner med kall stor stark satt fint.
I morgon blir det lite turistande i Stockholm och sen träffa släkten, och på torsdag ska vi ut på Mälaröarna till Evas barndomstrakter.
Och nej, vi har ännu inte sett kungen runda rondellen, trots ivrigt spanande.
Sommarsolstånd
En innehållsrik dag blev det. Vi fick klart möbleringen i vårt nyrenoverade gästrum, "just in time" för vår första VIP-gäst.
När jag sedan klippte gräset la elklipparen av och jag fick fortsätta med handjagaren. Svettigt.
På kvällen var det ABB-träff i Disponentparken i Grängesberg. Trädgården var en positiv överraskning med massor av spännande växter, stigar, skulpturer och en bokstavlig lövkoja under en lind. Dit vill man åka igen, på dagtid (mindre knott och öppet café) och gå runt och titta på allt i lugn och ro.
Det var alltså mina närmaste arbetskompisar på ABB som samlats för sommaravslutning. Jag blev avtackad som "wannabe-pensionär" med blommor, presentkort på Dala-Floda värdshus och sist men inte minst en vrålsnygg IT-slips som jag genast satte på mig trots min generella motvilja mot slipsar. Men den var full med datorprylar från åttiotalet så jag kunde bara inte låta bli.
Vid rundvandringen i trädgården stötte vi på Carl von Linné, skulpterad i tovad ull och i naturlig storlek. På bilden ser ni både honom, mig och min fina slips.
Detta lär vara världens största nåltovade föremål. Tack Therese som tog bilden!
Efter god mat och trevligt sällskap kom vi hem lagom till solnedgången, som alltså är den senaste på kvällen för i år. Jag tog mig med viss möda ner till älven (ett träd har fallit tvärs över stigen - något att såga upp till ved senare) och fick avnjuta en färgrik skymning efter att solen gått ner.
Nu vänder det, som man brukar säga. Normalt inte så kul, men i år blir det lägre varvtal på stressen eftersom jag ska fortsätta vara ledig när semestern tar slut. Känns utomordentligt bra.
Årets höjdpunkt blir ändå utan tvekan i övermorgon, när vi ska möta Helena på Arlanda, efter att inte ha träffat henne på elva månader. Gissa om vi längtar!
När jag sedan klippte gräset la elklipparen av och jag fick fortsätta med handjagaren. Svettigt.
På kvällen var det ABB-träff i Disponentparken i Grängesberg. Trädgården var en positiv överraskning med massor av spännande växter, stigar, skulpturer och en bokstavlig lövkoja under en lind. Dit vill man åka igen, på dagtid (mindre knott och öppet café) och gå runt och titta på allt i lugn och ro.
Det var alltså mina närmaste arbetskompisar på ABB som samlats för sommaravslutning. Jag blev avtackad som "wannabe-pensionär" med blommor, presentkort på Dala-Floda värdshus och sist men inte minst en vrålsnygg IT-slips som jag genast satte på mig trots min generella motvilja mot slipsar. Men den var full med datorprylar från åttiotalet så jag kunde bara inte låta bli.
Vid rundvandringen i trädgården stötte vi på Carl von Linné, skulpterad i tovad ull och i naturlig storlek. På bilden ser ni både honom, mig och min fina slips.
Detta lär vara världens största nåltovade föremål. Tack Therese som tog bilden!
Efter god mat och trevligt sällskap kom vi hem lagom till solnedgången, som alltså är den senaste på kvällen för i år. Jag tog mig med viss möda ner till älven (ett träd har fallit tvärs över stigen - något att såga upp till ved senare) och fick avnjuta en färgrik skymning efter att solen gått ner.
Nu vänder det, som man brukar säga. Normalt inte så kul, men i år blir det lägre varvtal på stressen eftersom jag ska fortsätta vara ledig när semestern tar slut. Känns utomordentligt bra.
Årets höjdpunkt blir ändå utan tvekan i övermorgon, när vi ska möta Helena på Arlanda, efter att inte ha träffat henne på elva månader. Gissa om vi längtar!
I dag är första dagen av resten av mitt liv
Just idag har denna aforism en synnerligen bokstavlig innebörd för mig.
I går var ju min sista normala arbetsdag. Någonsin.
Att bli pensionär måste vara en av livets största vändpunkter. Jämförbart med att börja skolan. Efter sju års ålder är man inte helt fri mer än korta perioder. Sommarlov, och senare i livet semester. I övrigt finns alltid en rad måsten närvarande. Man måste gå upp på morgonen, måste iväg, måste det och det.
Det finns en del måsten och många borden kvar även när man slutat förvärvsarbeta. Men man kan mycket mer välja själv när man ska göra dom. Och OM man ska göra dom...
Det borde gå att utveckla uppskjutande till morgondagen till ädel konst.
Å andra sidan. Det är härligt att ha kommit så långt att jag blir helt ledig igen. MEN det är också en påminnelse om att jag uppnått en ålder en bit över tonåren. Och att jag inte har obegränsat med tid kvar (som man tyckte att man hade i tonåren. Fast då fasade man väl för att fylla 30, då livet i princip skulle vara slut. Det var det lyckligtvis inte, kan jag intyga för eventuella oroliga ungdomar).
Alltså. Konsten att uppskjuta behöver kombineras med konsten att välja bort. Dvs göra så lite saker som möjligt som jag ogillar, och så mycket som möjligt av det jag tycker är kul. Och den sistnämnda kategorin ska jag inte skjuta upp!
Nu kan jag ju inte längre skylla på att "jag hinner inte nu för jag måste jobba"...
I stället kan jag säga "jag har inte lust att göra det och det nu. Jag läser en bok i stället!"
Det finns många böcker som jag inte har läst. Man kan antagligen läsa under korkeken och lukta på blommor samtidigt.
Tack Loxodonta för jättefin bukett!
Perfect fit
En liten milstolpe passerades idag när jag kunde lägga ner sista golvplattan i vårt gästrum, som är under renovering sedan några månader. Metodiskt har jag (mycket långsamt) arbetat mig nedåt, från tak till golv. Och nu återstår bara lite lister...
Det här var nog "once in a lifetime". Har någon varit med om att golvelementens bredd gått så jämnt upp att man inte behöver såga sista raden på längden? Passade precis! Jag hade visserligen mätt innan och sett att det nog skulle bli så, men men det var ändå spännande på slutet. Statistiskt är chansen ca en på femtio eller nåt. Nu vinner jag väl inte på lotteri på ett bra tag...
Försökte skriva ett blogginlägg på min S2:a, men den kom inte riktigt överens med blogg.se:s editor. Det gick att ladda upp bilder, och att skriva, men inte både och.
Nåja, vad är det för fel på en hederlig gammal ångdator? Går väldigt mycket fortare att skriva på den också. Sen får Swyparna säga vad dom vill.
Härom kvällen dök en rejäl regnbåge upp rakt i synfältet från verandan på kvällen. Lite Photoshop gör den ännu rejälare.
Nu ska jag rensa kameran och backupa bilderna inför kommande utrikesresa. Kanske kan bli lite bloggande från sydosteuropa och t o m Asien, andra halvan av veckan som kommer.
När jag skriver detta lyssnar jag på Hammerfalls nya album Infected. Melodiös hårdrock precis i min smak. Också en perfect fit.
Det här var nog "once in a lifetime". Har någon varit med om att golvelementens bredd gått så jämnt upp att man inte behöver såga sista raden på längden? Passade precis! Jag hade visserligen mätt innan och sett att det nog skulle bli så, men men det var ändå spännande på slutet. Statistiskt är chansen ca en på femtio eller nåt. Nu vinner jag väl inte på lotteri på ett bra tag...
Försökte skriva ett blogginlägg på min S2:a, men den kom inte riktigt överens med blogg.se:s editor. Det gick att ladda upp bilder, och att skriva, men inte både och.
Nåja, vad är det för fel på en hederlig gammal ångdator? Går väldigt mycket fortare att skriva på den också. Sen får Swyparna säga vad dom vill.
Härom kvällen dök en rejäl regnbåge upp rakt i synfältet från verandan på kvällen. Lite Photoshop gör den ännu rejälare.
Nu ska jag rensa kameran och backupa bilderna inför kommande utrikesresa. Kanske kan bli lite bloggande från sydosteuropa och t o m Asien, andra halvan av veckan som kommer.
När jag skriver detta lyssnar jag på Hammerfalls nya album Infected. Melodiös hårdrock precis i min smak. Också en perfect fit.
