Vacklande spacklande
För någon månad sen röjde vi ur gästrummet för att renovera det från tak till golv. Däremellan sitter tapeterna.... nästan. Innan man kletar dit nya tapeter ska man ju, om man är en samvetsgrann händig herre, riva bort eventuella delar av den gamla tapeten som sitter löst.
Så man börjar försiktigt riva i nåt hörn eller nån kant där det ser ut att inte riktigt sitta fast. En lång remsa åker bort. Pill med kniven visar att det sitter löst här och var längs den rivna kanten. Och så vidare. Osv.
Osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
För att göra en lång historia kort så visade sig stora (men inte alla) delar av gamla tapeten sitta löst. Golvet täcktes av tapetflagor i olika format. Förmodligen skulle det gå att fortsätta detta hur länge som helst, men i går bestämde jag att det som sitter kvar får sitta kvar.
Mitt tålamod vid renovering är lika kort som min entusiasm är måttlig.
Att sopa upp röran går inte, eftersom den gamla plastmattan jag dragit bort lämnat efter sig ett lager strävt ludd. Man får skyffla med händerna och plocka upp småbitarna.
Nå, när detta nödtorftigt nu är gjort är det bara att börja spackla alla tusen miljarder skarvar. Den nya dyra tapeten får ju inte se skrynklig ut det första den gör när den kommer upp.
Som den prokrastineringens sannskyldige mästare jag är konstaterade jag dock för några timmar sen att
- det är lördagkväll
- serien Downton Abbey har slutat
- jag ändå inte har någon lust att börja spackla
- vad som helst alltså är roligare än det
Att utgjuta sig i bloggen passar som hand i handske in på punkt 4 ovan. Et voilà!
Får man dessutom så här bra hjälp vid datorn av vår gamla kattdam Siri är tveklöst lördagkvällen räddad.
Spackla kan man alltid göra i morgon!
Eller nån annan dag.
Så man börjar försiktigt riva i nåt hörn eller nån kant där det ser ut att inte riktigt sitta fast. En lång remsa åker bort. Pill med kniven visar att det sitter löst här och var längs den rivna kanten. Och så vidare. Osv.
Osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
För att göra en lång historia kort så visade sig stora (men inte alla) delar av gamla tapeten sitta löst. Golvet täcktes av tapetflagor i olika format. Förmodligen skulle det gå att fortsätta detta hur länge som helst, men i går bestämde jag att det som sitter kvar får sitta kvar.
Mitt tålamod vid renovering är lika kort som min entusiasm är måttlig.
Att sopa upp röran går inte, eftersom den gamla plastmattan jag dragit bort lämnat efter sig ett lager strävt ludd. Man får skyffla med händerna och plocka upp småbitarna.
Nå, när detta nödtorftigt nu är gjort är det bara att börja spackla alla tusen miljarder skarvar. Den nya dyra tapeten får ju inte se skrynklig ut det första den gör när den kommer upp.
Som den prokrastineringens sannskyldige mästare jag är konstaterade jag dock för några timmar sen att
- det är lördagkväll
- serien Downton Abbey har slutat
- jag ändå inte har någon lust att börja spackla
- vad som helst alltså är roligare än det
Att utgjuta sig i bloggen passar som hand i handske in på punkt 4 ovan. Et voilà!
Får man dessutom så här bra hjälp vid datorn av vår gamla kattdam Siri är tveklöst lördagkvällen räddad.
Spackla kan man alltid göra i morgon!
Eller nån annan dag.
Det går sakta fram
En viss sällanbloggare har klagat på att jag också är det, så jag gör väl ett litet ryck. Man har ju liksom annat för sig nuförtiden än att häcka vid datorn. Riva ner lister och tapeter i vardagsrummet, t ex, och sätta upp nya. Känns lite som ett i-landsfenomen. Men det är som sagt snart 29 år sen förra tapeterna kom upp, så ingen kan hävda att vi ängsligt följer trenderna och tapetserar om efter varje inredningdprogram i teve.
Tre kvällar har gått åt till Helenas bilder, som nyligen anlände i brevlådan på 3 CD och en DVD (med kompisars bilder). Hon har tagit lite över 1000 bilder själv på drygt en månad. Det var enormt kul att titta igenom dem, men tog hela första kvällen.
Av ren självbevarelsedrift både för henne, mig och eventuella andra tittare i hennes webbalbum gick jag sen igenom allihopa en gång till, roterade dem rätt, gallrade bort oskarpa, misslyckade, och uppenbara dubbletter, och krympte slutligen ner dem till 800 pixlars bredd, vilket reducerade filstorleken och därmed uppladdningstiden till ca 5 % av originalet. Genomgången tog två kvällar till.
Sen öste jag upp alltihopa till lagringsplatsen hos Telia, där Helena - när hon har någon minut, ork och lust över - kan skriva in förklarande bildtexter. Jag insåg också att man inte kan ha 1000 bilder i ett album på webben (det kan ju bli det tiodubbla innan Australienåret är slut!). Bara att rada upp thumbnails på skärmen skulle ta orimlig tid. Så jag portionerade ut dem i veckovisa kataloger, och tipsade Helena om att göra många små album i stället för ett stort.
För att inflika nåt annat vill jag visa en typisk vardagsscen från en familj med fler katter än människor. Rekvisitan är - kort och gott - kyckling till middag.
Jag måste också berätta om och visa en tråkig överraskning jag (och säkert många andra Mockfjärdsbor) fick häromdagen, när jag upptäckte att massor av björkar blivit fällda på byn.
Rena kalhygget vid Hedens skola! Och även vid pensionärsbostäderna längre bort. Jag fick förklaring från en representant för kommunen: Man var orolig för att träden, som blivit "för stora", ska blåsa omkull och orsaka skada vid deras byggnader, där de har ansvaret om en olycka skulle inträffa. Jag fick försäkringar att man ska plantera nya träd. Tja. Gjort är gjort, men inte är det vackert...
I går målade vi element och ventil, och i morgon ska vi börja tapetsera! Det är ju lite av en vändpunkt, när man börjar förfina i stället för att förfula rummet.
Lill-Timellen
Peter
Tre kvällar har gått åt till Helenas bilder, som nyligen anlände i brevlådan på 3 CD och en DVD (med kompisars bilder). Hon har tagit lite över 1000 bilder själv på drygt en månad. Det var enormt kul att titta igenom dem, men tog hela första kvällen.
Av ren självbevarelsedrift både för henne, mig och eventuella andra tittare i hennes webbalbum gick jag sen igenom allihopa en gång till, roterade dem rätt, gallrade bort oskarpa, misslyckade, och uppenbara dubbletter, och krympte slutligen ner dem till 800 pixlars bredd, vilket reducerade filstorleken och därmed uppladdningstiden till ca 5 % av originalet. Genomgången tog två kvällar till.
Sen öste jag upp alltihopa till lagringsplatsen hos Telia, där Helena - när hon har någon minut, ork och lust över - kan skriva in förklarande bildtexter. Jag insåg också att man inte kan ha 1000 bilder i ett album på webben (det kan ju bli det tiodubbla innan Australienåret är slut!). Bara att rada upp thumbnails på skärmen skulle ta orimlig tid. Så jag portionerade ut dem i veckovisa kataloger, och tipsade Helena om att göra många små album i stället för ett stort.
För att inflika nåt annat vill jag visa en typisk vardagsscen från en familj med fler katter än människor. Rekvisitan är - kort och gott - kyckling till middag.
Jag måste också berätta om och visa en tråkig överraskning jag (och säkert många andra Mockfjärdsbor) fick häromdagen, när jag upptäckte att massor av björkar blivit fällda på byn.
Rena kalhygget vid Hedens skola! Och även vid pensionärsbostäderna längre bort. Jag fick förklaring från en representant för kommunen: Man var orolig för att träden, som blivit "för stora", ska blåsa omkull och orsaka skada vid deras byggnader, där de har ansvaret om en olycka skulle inträffa. Jag fick försäkringar att man ska plantera nya träd. Tja. Gjort är gjort, men inte är det vackert...
| Åter till den rafflande berättelsen om vår påbörjade renovering härhemma. Det nya innertaket skulle skruvas upp, visade det sig. Och det var nog skönt att slippa slå i 260 spikar underifrån. 52 plattor behövdes. Ytterraderna sågade jag av på längden (tidsödande!) för att de skulle bli lika breda vid takkanterna. Nåja, ungefär. Rummet var 2 cm bredare på ena än på andra sidan. Taket saggade ner lite i mitten också. Ingenting är riktigt rakt eller vinkelrätt i ett gammalt hus. Kanske inte i ett nytt heller, förresten. Snedcentimetrarna ser man i alla fall inte med blotta ögat. Hursomhelst, taket kom upp och det ser snyggt och fräscht ut, med lite struktur på ytan. Annat än den gamla vitslammade pappen, som var original från 1939 (men tänk om jag begått våld på något som borde ha k-märkts?!) Vad härnäst? Jo, riva loss lösa tapetbitar, vilket blev bortåt halva väggytan. Gick att dra loss i stora sjok. |  |
 | Konstigt att de inte ramlat ner av sig själva. Sen räckte förstås inte min nyinköpta spackeltub långt, utan det blev akutsöndagsfärd till Clas Ohlson för att köpa tre till. Att få bort golvsocklarna blev också ett något större projekt än jag trott. Socklarna är spikade i väggen, och ligger an mot det ursprungliga trägolvet. Därefter har man lagt in en linoleummatta, som ligger mot socklarnas utsida och inte under. Försvårande lossbräckandet en smula, inte minst nedanför elementet där man inte kommer åt att bända alls. Med viss kvantitet svett och svordomar förvandlades socklarna i alla fall till en hög spikbemängda, långa, taggiga jätteträflisor. Tur att vi inte tänkt återanvända dem... I dag åkte tapetrester och före detta tak- och golvlister till återvinningsstationen, på väg till Borlänge där vi inhandlade en trave nya. |
I går målade vi element och ventil, och i morgon ska vi börja tapetsera! Det är ju lite av en vändpunkt, när man börjar förfina i stället för att förfula rummet.
Lill-Timellen
Peter
Förnyelsens tidevarv
Det där med hostandet och hackandet blev både långvarigare och mer omfattande än jag hade hoppats. Både Eva och jag var rätt däckade nästan en vecka. Nu är vi på benen men hostan ger sig bara långsamt. Men vi är inte ensamma, visst.
Jag kan inte låta bli att skriva om Äventyret Västerdalbanan, som inte blir något äventyr alls på drygt en månad nu, eftersom Tåg i Bergslagen och Tågkompaniet har gett upp sin ojämna kamp mot undermålig gammal och ny teknik och helt sonika ställt in samtliga persontåg fram till 15 april. Det blir landsvägsbuss i stället. Som extra krydda på moset (eller vad det heter) har man flyttat ersättningsbussens angöringspunkt i Mockfjärd från järnvägsstationen till riksväg 71, detta för att spara tid. Bussar har i allmänhet svårt att klara tågtiderna. Jag sparar ingen tid, tvärtom. Nu får jag gå 2 km i vardera riktningen till och från bussen i stället för 100 m till och från tåget.
I och för sig välbehövlig motion, men det är det där med tiden, den ständiga bristvaran...
Alltså: De två hypermoderna Itinotåg som sattes i trafik för några år sedan på Västerdalsbanan har bromsar som slutar fungera om de utsätts för snö. Vilket risken är stor för på vintern. En sån överraskning! Både förra vintern och den här har "tillverkaren gjort förbättringar och tester". Än har det inte gett några som helst resultat.
4 januari 2006 åkte jag Itinotåg både till och från Malung, vilket nedanstående bild till vänster bevisar. Men det var innan tågets bromsar upptäckt att de inte gillade snö.
De gamla rälsbussarna man försökt köra i stället klarar visserligen snön, men är tydligen fallfärdiga i hela sitt maskineri för det är ett lotteri varje gång de försöker starta. Inte har det hjälpt att låna in likadana rälsbussar med Inlandsbanan tjusigt påmålat. Rälsbusstypens bäst före-datum verkar ohjälpligt passerat.
Jag är själv ingenjör och kan förundras en smula att det är tekniskt möjligt att få upp en svensk i rymden, men inte att konstruera tåg som fungerar om det har snöat. Jag vet en person som jublar - Christer Gruhs, som energiskt på bästa ledarplats i FaluKuriren ivrar för landsvägstrafikens förträfflighet och propagerar för järnvägens snara nedläggning. Tur att det finns goda motkrafter som Leif Lindström, som tappert kämpar för utveckling av Västerdalsbanan i stället för nedläggning! Han är värd allt stöd, för jag håller helt med honom. Och jag åker mycket hellre tåg än bil!!!
Arbetspendling med tåg innebär för mig att jag bara får sex timmars arbetstid i Ludvika. Därför behöver jag jobba en timme på resan i vardera riktningen. Det går alldeles utmärkt. På tåg alltså. På buss går det avsevärt mindre utmärkt, särskilt om man inte lyckas knipa någon av de mycket få platser där man har utrymme att fälla ut datorskärmen utan att den hindras av framförvarande ryggstöd. Morgontåget mot Borlänge brukar vara nästan fullsatt, och det är inte direkt fler sittplatser på en buss.
Så det får bli kära 56:an, som troget gått i alla år, via järnvägsstationen. Det blir 1 1/2 timme längre hemifrån varje dag, men vad gör man....
Tänk vad inspirerande det är att gnälla! Jag häpnar över hur mycket jag skrivit, jag som bara skulle nämna att det är problem med tågen...
Eftersom Eva och jag börjar känna oss någorlunda i form igen finns inte längre någon ursäkt att uppskjuta vår planerade renovering av vardagsrummet. Jag slänger förstås in en "före"-bild här. Lägg särskilt märke till den vackert kommunalgrå tapeten som vi köpte på rea och satte upp när vi flyttade in för 28 år sen. Det är nog inte många som har en sån!
Detta stora projekt inleddes i helgen med utgallring av diverse böcker, för att få plats för andra böcker som nu står i hyllor i vardagsrummet. Som ju måste tömmas. Minst 100 ton fotoalbum är mödosamt nedburna till det nyligen urröjda gamla skåpet i källaren.
Planen nu är att åka och köpa takplattor på fredag och spika upp dem i helgen (tapeter har vi redan köpt - i annan färg än grå). Jag har aldrig spikat upp takplattor, men hur svårt kan det vara? Säkert blir det jättekrångligare och jättejobbigare än jag vågat mardrömma om, men jag är ju ingrodd pessimist när det gäller renoveringsarbeten. Det som verkar lätt blir alltid svårt, och tar mycket längre tid än man trott. Fördelen med att vara pessimist är att verkligheten knappast kan bli värre än man föreställt sig. Eller, jo kanske, när det gäller något så trist som renovering...
I alla fall läste jag Clive Cusslers "Odysseus skatt", just inköpt på bokrea, i helgen. Man måste göra något kul också. Eftersom jag gillar katastrofthrillers är han en favoritförfattare.
Eder don't-wannabe hemmapulare
Peter
Jag kan inte låta bli att skriva om Äventyret Västerdalbanan, som inte blir något äventyr alls på drygt en månad nu, eftersom Tåg i Bergslagen och Tågkompaniet har gett upp sin ojämna kamp mot undermålig gammal och ny teknik och helt sonika ställt in samtliga persontåg fram till 15 april. Det blir landsvägsbuss i stället. Som extra krydda på moset (eller vad det heter) har man flyttat ersättningsbussens angöringspunkt i Mockfjärd från järnvägsstationen till riksväg 71, detta för att spara tid. Bussar har i allmänhet svårt att klara tågtiderna. Jag sparar ingen tid, tvärtom. Nu får jag gå 2 km i vardera riktningen till och från bussen i stället för 100 m till och från tåget.
I och för sig välbehövlig motion, men det är det där med tiden, den ständiga bristvaran...
Alltså: De två hypermoderna Itinotåg som sattes i trafik för några år sedan på Västerdalsbanan har bromsar som slutar fungera om de utsätts för snö. Vilket risken är stor för på vintern. En sån överraskning! Både förra vintern och den här har "tillverkaren gjort förbättringar och tester". Än har det inte gett några som helst resultat.
4 januari 2006 åkte jag Itinotåg både till och från Malung, vilket nedanstående bild till vänster bevisar. Men det var innan tågets bromsar upptäckt att de inte gillade snö.
 |  |
Jag är själv ingenjör och kan förundras en smula att det är tekniskt möjligt att få upp en svensk i rymden, men inte att konstruera tåg som fungerar om det har snöat. Jag vet en person som jublar - Christer Gruhs, som energiskt på bästa ledarplats i FaluKuriren ivrar för landsvägstrafikens förträfflighet och propagerar för järnvägens snara nedläggning. Tur att det finns goda motkrafter som Leif Lindström, som tappert kämpar för utveckling av Västerdalsbanan i stället för nedläggning! Han är värd allt stöd, för jag håller helt med honom. Och jag åker mycket hellre tåg än bil!!!
Arbetspendling med tåg innebär för mig att jag bara får sex timmars arbetstid i Ludvika. Därför behöver jag jobba en timme på resan i vardera riktningen. Det går alldeles utmärkt. På tåg alltså. På buss går det avsevärt mindre utmärkt, särskilt om man inte lyckas knipa någon av de mycket få platser där man har utrymme att fälla ut datorskärmen utan att den hindras av framförvarande ryggstöd. Morgontåget mot Borlänge brukar vara nästan fullsatt, och det är inte direkt fler sittplatser på en buss.
Så det får bli kära 56:an, som troget gått i alla år, via järnvägsstationen. Det blir 1 1/2 timme längre hemifrån varje dag, men vad gör man....
Tänk vad inspirerande det är att gnälla! Jag häpnar över hur mycket jag skrivit, jag som bara skulle nämna att det är problem med tågen...
Eftersom Eva och jag börjar känna oss någorlunda i form igen finns inte längre någon ursäkt att uppskjuta vår planerade renovering av vardagsrummet. Jag slänger förstås in en "före"-bild här. Lägg särskilt märke till den vackert kommunalgrå tapeten som vi köpte på rea och satte upp när vi flyttade in för 28 år sen. Det är nog inte många som har en sån!
Detta stora projekt inleddes i helgen med utgallring av diverse böcker, för att få plats för andra böcker som nu står i hyllor i vardagsrummet. Som ju måste tömmas. Minst 100 ton fotoalbum är mödosamt nedburna till det nyligen urröjda gamla skåpet i källaren.
Planen nu är att åka och köpa takplattor på fredag och spika upp dem i helgen (tapeter har vi redan köpt - i annan färg än grå). Jag har aldrig spikat upp takplattor, men hur svårt kan det vara? Säkert blir det jättekrångligare och jättejobbigare än jag vågat mardrömma om, men jag är ju ingrodd pessimist när det gäller renoveringsarbeten. Det som verkar lätt blir alltid svårt, och tar mycket längre tid än man trott. Fördelen med att vara pessimist är att verkligheten knappast kan bli värre än man föreställt sig. Eller, jo kanske, när det gäller något så trist som renovering...
I alla fall läste jag Clive Cusslers "Odysseus skatt", just inköpt på bokrea, i helgen. Man måste göra något kul också. Eftersom jag gillar katastrofthrillers är han en favoritförfattare.
Eder don't-wannabe hemmapulare
Peter
