Peters funderingar

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Att bli sjuk är inget som ingår i planerna. Nån sorts maginfluensa har halvt däckat mig dom senaste dagarna.

Nå, jag och Eva promenerade i alla fall i lugnt tempo runt i förrgår och tog lite stadsbilder. Från Largo Viletta har man den mest typiska utsikten i Tropea, över det lilla berget med kyrkan Santa Maria dell Isola.


Några hundra meter bort, i ett annat hörn av staden, har man utsikt mot öster över småbåtshamnen.

Staden är full med trånga, eller ännu trängre, gränder. Det finns några bredare gator också, med turistbutiker. Mycket krams och en del fint hantverk. Det finns mycket att se, stort och smått.


Lösspringande hundar och katter finns det rätt gott om. Dom flesta ser lyckligtvis ut att vara vid rätt god vigör.


På murarna pilar underbart vackra små ödlor.


Italienska elinstallationer är ett kapitel för sig.

På kvällen samlades hela familjen för en gemensam födelsedagsmiddag på Don Rocco.


Gott och trevligt, även om jag inte var riktigt i form för att uppskatta maten.

I går tog jag det extremt lugnt, vilade hela dagen. Trist, men vad gör man. I skymningen tornade en del moln upp sig.

Detta efterföljdes mycket riktigt av sex timmars åskande över havet. Praktfullt. Fast lite svårt att sova i dundrandet.

Efter en solig förmiddag i dag drog det ihop igen sig runt lunch. Inte så mycket åska, men otroliga färgskiftningar över havet. Den turkosa färgen när solen lyser ner i vattnet på sandbottnen liknar inget annat.

Nu gäller det att ladda upp inför hemresan, som enligt planerna ska gå till på följande sätt: Tåg kvart i elva i kväll till Lamezia. Byte till snabbare tåg som ska anlända Rom runt 6 i morgon bitti. Ryanairs plan lyfter kl 10 och vi kommer till Skavsta vid ett. Sen buss till Stockholm, och tåg mot Dalarna framåt sex. Hem ska vi komma klockan nio lördag kväll.
Puh. Hoppas det funkar. Jag är inte i form för krångel.

--------------

Fram hit hade jag precis tänkt publicera i fredags 3.10, den dag vi skulle åka hem. Men då blev det betydligt värre streck i räkningen. Fortsättningen av detta inlägg, som är långt,  kommer att handla om en lätt halsbrytande sejour i den italienska sjukvården. Inga bilder, bara text. Nu är ni förvarnade.

Men jag kan ta sens moralen på en gång: Se till att du kan italienska innan du hamnar på sjukhus i Italien!

---------------

Nej, att jag inte är i form för denna krångliga resa blir uppenbart när jag på fredag eftermiddag plötsligt får förmaksflimmer. Hjärtat rumlar och spritter oupphörligt i bröstet. Det är inte akut farligt, och gör inte ont, men är förfärligt obehagligt. Och det ska behandlas. Minst av allt ska man ge sig ut på en dygnslång resa. Jag har råkat ut för detta en enda gång tidigare, för sju år sedan, så jag vet vad som gäller.

Alltså. Taxi till Tropeas sjukhus' akutmottagning. Ingen kö, lyckligtvis. En burdus läkare ryter DOLORE!? gång på gång. Jag tror det betyder smärta. Det har jag inte. EKG kopplas. Jag rullas upp på ett rum. Dropp kopplas, jag får diverse sprutor. På Falu akut för sju år sedan tog det ca fyra timmar att få stopp på flimret.

En febril aktivitet utbryter i vårt resesällskap. Det blir snabbt uppenbart att jag inte kan åka hem i kväll. Helena och AnnSofi stannar. AnnSofi är den enda av oss som kan hygglig italienska. Helena är ett bra stöd för mig och henne, och kan fixa med Internet för att ändra biljettbokningar etc.

Pako, den vänlige lägenhetsagenten, erbjuder dem att bo kvar. Toaletten på sjukhuset saknar ring, toapapper, tvål och handdukar. Jag är fortfarande dålig i magen. Detta är första gången på sjukhus jag enbart kan kommunicera med hjälp av ordbok. Tur att jag har mitt ficklexikon. Jag frågar efter carta igienica, och får en rulle med några varv papper. Det akuta problemet är löst, men varje gång jag behöver dit måste jag säga vorrei usare il bagno, och dom måste koppla loss dropp och EKG-sladdar. Lite omständligt.

En butter kvinnlig läkare står långa stunder och stirrar på mitt EKG, som om hon kunde frambesvärja att kurvan ska bli normal. Hon kan inte ett ord engelska. Det kan ingen annan personal heller.

Plötsligt kommer en munk i full mundering in. Kåpa, rep om midjan, hela kitet. En sekund tror jag att det är dags för sista smörjelsen. Men han är bara ute för att trösta patienterna och önska god bättring. När jag säger sono suedese skiner han upp och säger jak tala svenska. På italienska förklarar han sen för AnnSofi att det var så längesen att han glömt alltihopa. Men han är go och rar och en riktig solglimt i eländet.

Den italienska kokkonstens fulla kapacitet har inte nått innanför sjukhusets väggar. Jag serveras vattnig buljong med kokta rissgryn, tomatsallad och en mozarellaost. Alla tre dessa förpackade så jag nätt och jämt lyckas hacka mig igenom med plastkniven. Den medföljande paninin tillför ingen som helst smak.

AnnSofi och Helena åker tillbaka och jag är ensam med mitt ficklexikon. Som tur är får man använda mobiltelefon på italienska sjukhus. Vid nio ringer Helena och hälsar från alla, som snart ska åka.

Kvart över nio upphör flimret lika plötsligt som det började.

Oerhört skönt, vilken lättnad. Efter ett tag slipper jag EKG och dropp. Nu gäller det att försöka sova. Det är varmt i rummet. När jag öppnar fönstret blåser det rakt in. Dörren smäller igen och det piper och viner i springorna. Det funkar inte.

Jag har alltid svårt att sova borta, i synnerhet på sjukhus. Det blir en lång natt. Ibland är det väsen i korridoren. Stundtals hörs avlägsna, klagande röster. Jag föreställer mig andra gubbar som inte heller kan sova och som hasar omkring i tofflor och delger varandra sina olyckliga öden.

På något sätt blir det morgon, och jag har nog sovit ett par timmar. Klockan sex kommer en vänlig manlig nattsköterska in och tar massor av blodprover. När ronden kommer med en myndig il professore dottore (minst), har man lyckligtvis letat upp en i personalen som talar bra engelska. Vilken lättnad.

Jag får klart för mig att dom vill behålla mig 48 timmar för observation. Det vill inte jag. Jag är ju bra nu! Jag vill hem!! Jag får skriva på ett papper där jag fritar dem från allt ansvar.

Jag får papper med italienska ordinationer som halvt om halvt är begripliga. Inga recept. All medicin kan köpas utan recept på apotek. Jag frågar om dom har medicin på sjukhuset som jag kan få med mig. Javisst. Dom rotar fram ett antal piller, som dock heter annorlunda. Så det blir en handskriven översättningstabell.

I taxin tillbaka till stan känns det bra. Mitt supportteam har bokat nya biljetter, så vi kan göra samma hemresa, fast ett dygn senare. Jag äter och vilar under dagen. Vi plockar med packningen, väger och byter grejor. Helena flög Sterling hit och hade 18 kilo. Nu får hon ha 15. Någonstans i röran slarvar jag bort en av medicinerna jag fått på sjukhuset. Helenas nyfunne killkompis Lillo skjutsar oss tre med allt bagage i sin lilla Fiat till stationen. Obegripligt, men han lyckas få in allt och alla.

Tåget kommer, bara tjugo minuter sent. Mina tjejer envisas med att jag inte ska lyfta, utan baxar ombord även mitt bagage. Var och en av oss har en resväska på 14,9 kg och ett handbagage på 9,9 kg. Ungefär. Undrar vad folk ska tro om min gentlemannamässighet.

Efter en timme ska vi byta till ett snabbare tåg i Lamezia. Det går bra, efter ytterligare bagagebaxande. Vi har inte tänkt på att det finns sovvagnar på detta tåg, utan köpt vanliga biljetter i sittkupé. Ingen lysande idé. I vår kupé har två unga män brett ut sig. Dom kommer från Sicilien och motsvarar utseende- och beteendemässigt alla fördomar om mafioso-yngel.

En italiensk personvagnskupe har sex säten, med sittdyna och nackstöd, men tomt bakom ryggen. Extremt obekvämt. Det går att fälla ner sätena ytterligare så att det blir en något planare yta. Där kan man teoretiskt ligga, om man gör det skafföttes och packar sig som sillar. Nu är vi fem och inte sex personer, men det blir ändå rätt sillaktigt. Mafiosona erbjuder gentilt Helena två säten så hon kan ligga skapligt. AnnSofi och jag halvsitter mittemot varandra. Extremt obekvämt, som sagt.

Om jag sover? Inte en blund. Tåget rusar fram i natten med hisnande fart. Kan man köra så fort med ett vanligt persontåg? Värre än X2000, men utan specialfjädring och ljuddämpning och kurvlutning.

Tåget stannar bara på två stationer. Vid den andra, Sorrento, går jag upp en stund och står i det öppna fönstret i korridoren. Svalt och skönt. Det är rökförbud i tåget men mafiosona röker ogenerat i korridoren och askar och fimpar på golvet.

Tåget ska anlända till Rom 06:15.

04:45 börjar mitt förmaksflimmer igen.

I detta ögonblick känns tillvaron motig, milt uttryckt. Efter ett tag väcker jag stackars AnnSofi, som lyckats somna. Det känns inte kul att väcka henne, men en ny fälttågsplan behöver utarbetas. Den utmynnar i att vi ska ta en taxi direkt från stationen till närmaste akutsjukhus. I Rom ska det väl finnas resurser.

Sista timmen på tåget sniglar sig bokstavligen fram. Mafiosona är vänliga nog att hjälpa till att lyfta ner några av väskorna.

När taxin svänger in på entren till akutmottagningen upphör flimret.

Vi kan ju inte annat än gå in ändå. Klockan är halv sju på morgonen. Ingen kö. Receptionen befolkas av den mest sega blasédonna jag någonsin sett. Efter upprepade begäranden från AnnSofi visar hon svaga livstecken och hasar sig in och kopplar ett EKG på mig. Det ser naturligtvis helt OK ut. Jag får dock nådigt komma in till nästa instans, som är själva akutrummet. Här härskar en alert drake till översköterska som i skarpa italienska ordalag fördömer att jag lämnat sjukhuset i Tropea för tidigt (tror jag).

Jag får ligga kvar under förmiddagen för observation. En defibrillator rullas fram och jag blir livrädd. Inte behöver jag väl elkonverteras? Jag har ju inte ens nåt flimmer nu? Sköterskan kan några ord engelska. Den ska bara användas för övervakning. Jag blir inkopplad och varje pulsslag ger ett pip, som på sjukhus i film. Jämn och fin rytm.

Här är inga enskilda undersökningsrum. Patienterna radas upp i en stor sal. Här ligger jämrande gubbar, och ynglingar med dropp, som verkar ha fått för mycket eller för lite av någonting. Toaletten har ingen ring men väl toapapper. Medicinen mot magen jag fick i Tropea verkar i alla fall börja hjälpa.

Vid lunch får jag gå, och får papper med en massa italienska provresultat. Allt är bra. Glada i hågen ska vi först gå till ett närbeläget fik för att få något i oss.

Då börjar flimret igen.

Nu börjar det verkligen kännas motigt. In med alla väskor igen på akutmottagningen, som nu är överfull av folk och väntande patienter på sängar överallt.

Till min lycka får jag nästan på en gång komma in i akutsalen igen. Kanske för att jag var där nyss. Nu piper monitorn oregelbundet så ingen ska tvivla på att jag har hjärtproblem.

En grönklädd läkare närmar sig och frågar på utmärkt engelska hur jag mår. Och hur mycket jag väger. Han kommer tillbaka med en sköterska, som på hans kommando ger en injektion i små doser i kanylen på handen. Det känns kallt och det liksom svoschar till i huvudet.

Flimret upphör nästan direkt.

Jag är imponerad av denna dunderkur och tackar honom. Han säger att jag måste ligga kvar några timmar för observation. Jag känner ingenting av hjärtat alls, det slår med exakt regelbundenhet.

Efter två och en halv timme slår hjärtat oväntat tre riktiga saltomortaler i bröstet. Fem minuter senare är flimret igång igen. Tillbaka till ruta ett.

Jag körs upp på en hjärtavdelning och säger åt AnnSofi och Helena att åka till hotellet som brorsan bokat åt dem hemifrån via Internet. Dom är helt slut, efter natten på tåget och sen 10 timmar i akutmottagningens väntrum.

Jag får traditionell behandling och flimret upphör efter några timmar. På salen finns tre äldre farbröder. En av dom försöker konversera men ger snabbt upp efter mitt purtroppo, non capisco. Middagen är aningen bättre än i Tropea, men bara aningen.

Lite senare kommer den engelsktalande doktorn och säger att jag får åka i morgon, och ska få medicin med mig. Jag frågar om han jobbar i morgon. Nej, säger han, och går.

Min värld rasar samman. Han var mitt halmstrå för att kommunicera. Jag har många frågor inför flygresan. Det känns som om en hand kramar åt runt hjärtat, som börjar rusa. Inte flimra, det slår normalt, men fort, fort. Pulsen är säkert 200. Det här har jag aldrig varit med om. Det känns som om jag har en vibrator i bröstet. Klarar ett hjärta att slå så fort?

Jag har en trådlös EKG-apparat kopplad, men ingen personal verkar titta på monitorn. Dom sitter väl och pratar strunt. Jag går upp och försöker förklara att jag inte mår bra. Det tycker dom visst att jag gör, och viftar otåligt mot monitorn. Då får dom se att den är fylld av orimligt täta lodräta streck. Jag får en tablett.

Pulsen lugnar sig successivt lite, men är snabb och väldigt ojämn. Nu återstår att försöka sova. Jag borde vara fullkomligt utpumpad efter tre timmars sömn på två nätter. Men jag är klarvaken. Uppskruvad. Full av stresshormoner. Det är varmt i rummet. Jag säger ho caldo åt en sköterska, som öppnar fönstret. Skönt.

Efter några timmar börjar jag varva ner och känna mig en aning sömnig. Men då...

PANG!!! Något törnar emot min säng så jag studsar upp. En ny patient är på väg in och dom råkar krocka med min säng. Klarvaken igen. Den nya farbrorn har en monitor med sängen. Den piper för hans pulsslag. Rätt snabba. Han fryser tydligen, för en sköterska stänger fönstret. Han pruttar försynt ibland, men det hörs bra.

Åter känns allt lite motigt. Eller väldigt, snarare. Tji sova. Ändå måtte jag ha slumrat till någon timme på efternatten.

Helena ringer svenska ambassaden på morgonen för att höra om det går att få tolkhjälp. Jag får kontakt med en väldigt vänlig dam, berättar situationen och hon lovar hjälpa till så gott hon kan via telefon.

Men lyckligtvis, lyckligtvis, kan den nya doktorn vid ronden någorlunda engelska. Jag får lämna sjukhuset med recept på hjärtmedicin och lugnande (vilket jag begärt). Bådadera är bara att köpa på apoteket.

Att komma till vårt hotell, duscha och krypa ner och somna omedelbart är alldeles, alldeles underbart. Vi går ut på Bobos (samma som vår första kväll i Rom) och jag äter en himmelsk lasagne. Sen sova igen.

Resan hem från Rom i förrgår förlöpte helt perfekt, utan minsta krångel, varken med fortskaffningsmedel eller hjärta. Och hotellsängen överträffades tiofalt av min egen.

Så långt allting bra. Dundermedicinen jag äter verkar hålla hjärtat helt lugnt. Jag ska till doktorn i morgon så får vi se hur det ska fortsätta.

Därmed nog om mina bekymmer. Ingen kan rimligtvis tycka det är kul att läsa om andras krämpor. Men kanske om hur det är att bli sjuk i Italien.

Jag kan inte nog tacka min dotter Helena och min svägerska AnnSofi! Ni ställde upp för mig på ett helt fantastiskt sätt!!

Och tack för ditt tålamod, käre läsare som möjligen orkat ända hit. För att få en lite roligare avslutning lägger jag in några bilder till från Tropea, i större format. Bara att klicka på.

Att göra Rom på en dag kräver sin man. Och kvinna. Vi är bra trötta i benen nu, efter 12 timmar på stan.

På morgonen hördes käcka tutanden nerifrån gränden utanför hotellet, och vi fick ett levande bevis på den parkeringsanarki som  råder i italienska huvudstaden.


Efter en kontinental hotellfrukost som höll mer än den lovade tog vi oss via en stadsbuss tillbaka till centralstationen Roma Termini, inhandlade tågbiljetter till i morgon och ett endagskort för turistrundtur.

Denna skedde i en dubbeldäckare utan tak, vilket passade utmärkt i det strålande sommarvädret, helt av god svensk klass med ca 24 grader på eftermiddagen.

Bussen tog oss först till Colosseum, där vi hakade på en guide som tog oss förbi köerna på en vandring i detta märkliga och mäktiga monument från svunna tider.

Mycket sevärt. En eller annan övervintrad legionär kunde ses vandra omkring utanför till turisternas förtjusning. Och när jag videofilmade med stativ kom en annan turist fram och frågade vad det kostade att få ett kort taget. Roligt att man ser professionell ut...

Under vår vidare färd passerade vi en annan buss som stod stilla i den täta trafiken. Satt föraren och svor och tutade? Nej, han löste korsord.


Nästa anhalt var Vatikanstaten. Där var inte mycket till gränskontroll, men kön in till Peterskyrkan var lång pga av säkerhetskontroll. Vet inte vad dom letade efter. Vapen att skjuta påven med, kanske.

Det var förresten en likadan säkerhetskontroll för att komma in på Colosseum också. Där är det svårare att förstå vad dom var ute efter. Caesar själv är ju mördad för längesen. Sprayburkar, föreslog Helena.

Nå, det fanns också upprepade skyltar som förkunnade hur lite man minst måste vara påklädd för att släppas in. Bikinibrudar göre sig ej besvär. Inte enbenta brudar heller, enligt denna skylt.


Katolska kyrkan har nog en rätt förlegad kvinnosyn när allt kommer omkring.

Peterskyrkan är verkligen imponerande stor. En intressant detalj var en kö av folk som gick förbi en jesusstaty och lät sig fotograferas när dom tog honom på fötterna. Jag förstår inte riktigt denna rit.

Eva och jag var nu rejält trötta i fötterna, så vi hittade en plats i skuggan utanför kyrkan medan Helena piggt knatade uppför en extremt trång spiraltrappa till tornet på kyrkan.

Dagen avslutades med en del irrande i centrala Rom på jakt efter Spanska trappan och Fontana di Trevi. Trappan hittade vi och den var...  ja, en stor trappa. Anita Ekbergs fontän var svårare att finna, och sista biten dit gick motströms genom hela italienska cykelfrämjandet som kom vällande i gränden, alla på mountainbike och i moderiktiga cykeldressar.

Själva fontänen var nästan lika tjusig som något liknande jag såg i Las Vegas förra året. Undrar vem som apat efter vem...

Efter en utemiddag som var mer dyr än god blev det taxi hem till hotellet. Jag angav att och vart vi ville åka på italienska som var tillräckligt bra för att inbilla chauffören att jag kunde språket, så han började prata långa haranger och jag fick skamset klämma fram ett "non capisco".

I morgon blir det 70 mils tågresa till syditalien!