Nere på jorden igen
Igår kl 11 på f m anlände vi till Loxodontas kontor med buss från Arlanda, och satte omedelbart igång att jobba som om inget hade hänt. Är man konsult så får inga fakturerbara timmar förspillas i onödan... I sanningens namn var väl vissa ögonlock aningen tunga framför datorn på eftermiddagen. Man hoppar ju liksom över en hel natt när man flyger hem från USA.
Men låt mig berätta lite om sista delen av Las Vegas-vistelsen. Efter den skumpiga flygturen hem från Grand Canyon, när alla som inte mådde så bra hämtat sig, tog några av oss en limousin till HardRock Cafe. Att "ta en limousin" var inte så enkelt som man kan tro. Efter ett antal duster med otjänstvilliga representanter för Ceasar Palaces personal tog Håkan saken i egna händer, gick ut till raden av köande långbilar, snackade in sig hos en chaufför och fixade så vi fick åka direkt.
Notera bardisken längs bilinteriörens högra sida! Det finns bilder på oss utanför limon också, ska sätta hit när jag kommer över en sådan.
På HardRock Cafe spelades - just det - mer eller mindre hård rock med ganska hög volym, vilket inte var direkt välgörande för mina stackars hesa stämband när man skulle prata. Hamburgaren jag beställt var stabil, om man säger, gick knappast att lyfta. Men sagolikt god med massor av kryddor och smak!
Sagolika kunde man också tycka fyra unga damer var, som kom in och placerade sig bakom Pson och Håkan, vilket grämde dem enormt. Men mitt i mitt synfält, vilket inte direkt försämrade totalupplevelsen av detta restaurangbesök.
När det visade sig att den mest Dolly Parton-wannabe-iga av dessa töser fyllde år och hela restaurangen hurrade, kändes det legalt att ta en bild. Lite tröst, kanske, Pson...?
Efter detta styrdes kosan (nu i vanlig taxi - här går man inte en meter i onödan!) till hotell Paris, där vi under pimplande av whisky och liknande avnjöt ett inte alls oävet liveband, och såg en lätt bedagad kvinna i grön blus och shorts röra sig till musiken, svängandes ett vinglas och ömsom sjungandes, ömsom pratandes i sin mobil.
Det hela föreföll tragiskt, tills Kicki senare mötte henne och en annan, lätt överviktig dam (som otympligt vaggat på dansgolvet, på ett annat ställe), men nu snyggt klädda och uppförande sig helt normalt. Tydligen var de skådespelare som hörde till föreställningen. Kan det ha varit för att ingjuta mod i andra människor med måhända dålig självkänsla att våga dansa? Ingen vet.
Efter detta åsåg vi ett magnifikt fontänskådespel i den stora bassängen utanför hotell Bellagio. Riktigt tjusigt!
Det finns även ett Eiffeltorn i Las Vegas, nattetid aningen upplyst.
Di kan då hitta på, di där jänkarna. Vi bonnläppar står och gapar bara.
På lördag fick vi sova så länge vi ville! Lyx och lycka! Många drog iväg (i taxi förstås!) till ett shoppingcenter utanför centrum, med billiga märkeskläder och annat. Jag är ingen shoppare så jag strosade runt lite på egen hand och studerade gatu- och folkliv.
I denna sol och värme gick det förstås inte att vara ute länge. Inne på lyxgallerian Forum finns svängda rulltrappor, vilket fascinerade mig. Hur kommer trappstegen tillbaka upp när dom går svängt?
På eftermiddagen gick alla till poolen igen. För att sola. Det var + 44 grader. I skuggan!
Vattnet svalkade dock skapligt, och t o m jag provade på detta annorlunda sätt att att utsätta sig för sol, vind och vatten. Vinden kändes som när man öppnar ugnsluckan hemma och står för nära med ansiktet ovanför.
Kvällens middag intogs på restaurangen Cheesecake Factory, längst bort i Forum. I fonden står där en klunga statyer, som på jämna klockslag sjunker ner och ersätts av andra, rörliga statyer, som med dundrande röster drar något mytologiskt epos till eld, rök och vatten. Pampigt.
Denna restaurang, som är kombinerad med bageri, var minsann inte illa den heller. Här åt vi om möjligt ännu godare än tidigare kvällar.
Vi skramlade till champagne för att skåla med Larsons för att de ordnat denna fantastiska resa och vistelse. Sen åt vi kanonfint. Som namnet antyder finns även cheesecake på menyn, ca 50 sorter. Jag valde en med chokladmousse, och det var minsann en rekorderlig efterrätt som man stod sig ett tag på!!
Mycket mätta och belåtna vandrade så hela sällskapet till Colosseum, för konsert med Celine Dion. Den spelas nu på femte året, tror jag, och är utsåld varenda kväll. Inpassagen skedde gonom något som liknade en säkerhetskontroll på flygplatsen, med metalldetektorer och uniformerade vakter som tog av oss alla kameror mot ett litet kvitto så vi skulle kunna hämta ut dem efter föreställningen.
Visst var det bra! Celine Dion är en fullkomligt fantastisk sångerska, och showen var storslagen och påkostad. Ändå satt jag och flera av oss och höll på att nicka till ibland. Kanske var vi för trötta och mätta, och musiken för vacker. Torsdagens framförande av Love med Cirque du Soleil tog ändå priset genom sin totalupplevelse, om man ska jämföra dessa två.
Det sägs att vissa (eller kanske alla) gick ut och partade efter Celine Dion. Det gjorde inte jag, trött och hes. På söndagen skulle vi äta frukost 6 för att hinna med bussen till flyget. Det gick bra, och på flygplatsen provade jag en enarmad bandit. Första grejen jag spelade på i Las Vegas. Jag matade in en tjugodollarssedel och höll på att förgås av tristess i försöken att få slut på den.
Ungefär halvvägs hände något och saldot snurrade upp till 22,50 USD. Då kvitterade jag ut det beloppet, och kan således skryta med att jag vunnit 18 kr på mitt spelande i Las Vegas!
United-planet till Chicago hade aningen mindre buttra flygvärdinnor än åt andra hållet, men lika frugal undfägnad - en mycket liten påse torkade brödtärningar och ett glas juice. Därtill kunde man köpa kartonger med mera snacks, vilket jag gjorde, mest för att ha något att göra. Den innehöll några chips, några andra chips, en burk äppelmos (!), en ostskiva 2 x 4 cm, en kubikcentimeter jordgubbsmarmelad, en något större pyts med jordnötssmör. Och en miniatyrkaramell. Kul pyssel, men troligen inget jag kommer att köpa igen.
I Chicago gick det förvånansvärt snabbt och smidigt genom säkerhetskontrollen, vilket var tur eftersom vi bara hade en och en halv timme på oss. Det hela höll på att stupa i Dutyfree-butiken i stället. Där hade datasystemet pajat, och personalen skrev mödosamt - för hand - omständliga kvitton med förteckning över varje flaska.
Alla hann med planet i alla fall, och SAS-personalens service var lika utmärkt som på utresan. Det är här man hoppar över en natt. Man sätter sig på planet vid halv fem på eftermiddagen, och kliver av åtta timmar senare. Men då är klockan halv åtta nästa morgon. Men det gör inte så mycket, eftersom det ändå är så svårt att sitta och sova. Och nog var dom flesta rejält trötta, både i går och idag....
Hursomhelst, det har varit en resa fylld med roliga och spännande upplevelser. Lars-Erik och övriga Larsons ska ha jättestort heder och tack för att ha ordnat detta, som vi sent ska glömma!!
Några avslutande reflexioner:
- Amerikansk frukost med bordsplacering, menyer och oätliga matberg vill man helst slippa
- Telefon vid toaletten kan vara praktiskt i vissa lägen
- Las Vegas är inget för småbarn eller tonåringar. Såg knappt en enda under tjugo på hela tiden.
- Flyg inte till och från Grand Canyon när det är för varmt! Det är skumpigt!!
- Sittplatser finns bara vid spelbord och på restauranger
- Man behöver aldrig vara finklädd när man är ledig i USA, inte ens på konserter med världsartister
- Kolla, dubbelkolla och trippelkolla alla bokningar i god tid. Amerikaner är inte att lita på i det fallet!
- Amerikansk middag på restaurang med bordsplacering, menyer etc kan vara hur god som helst
- Det går att köpa Margheritas metervis
- En kopp med drygt 1 dl chokladglass i Forum kostar 100 kr. Den var god, men...
- Var inte hes när du är ute och reser. Man behöver faktiskt kunna säga saker ibland.
- Las Vegas kommer jag inte att återvända till. Jag är mer än nöjd att ha varit där en gång.
- Grand Canyon däremot skulle jag gärna se mera av
Tillbaka i vardagen (och det är rätt skönt det med!)
Peter
Men låt mig berätta lite om sista delen av Las Vegas-vistelsen. Efter den skumpiga flygturen hem från Grand Canyon, när alla som inte mådde så bra hämtat sig, tog några av oss en limousin till HardRock Cafe. Att "ta en limousin" var inte så enkelt som man kan tro. Efter ett antal duster med otjänstvilliga representanter för Ceasar Palaces personal tog Håkan saken i egna händer, gick ut till raden av köande långbilar, snackade in sig hos en chaufför och fixade så vi fick åka direkt.
Notera bardisken längs bilinteriörens högra sida! Det finns bilder på oss utanför limon också, ska sätta hit när jag kommer över en sådan.
På HardRock Cafe spelades - just det - mer eller mindre hård rock med ganska hög volym, vilket inte var direkt välgörande för mina stackars hesa stämband när man skulle prata. Hamburgaren jag beställt var stabil, om man säger, gick knappast att lyfta. Men sagolikt god med massor av kryddor och smak!
Sagolika kunde man också tycka fyra unga damer var, som kom in och placerade sig bakom Pson och Håkan, vilket grämde dem enormt. Men mitt i mitt synfält, vilket inte direkt försämrade totalupplevelsen av detta restaurangbesök.
När det visade sig att den mest Dolly Parton-wannabe-iga av dessa töser fyllde år och hela restaurangen hurrade, kändes det legalt att ta en bild. Lite tröst, kanske, Pson...?
Efter detta styrdes kosan (nu i vanlig taxi - här går man inte en meter i onödan!) till hotell Paris, där vi under pimplande av whisky och liknande avnjöt ett inte alls oävet liveband, och såg en lätt bedagad kvinna i grön blus och shorts röra sig till musiken, svängandes ett vinglas och ömsom sjungandes, ömsom pratandes i sin mobil.
Det hela föreföll tragiskt, tills Kicki senare mötte henne och en annan, lätt överviktig dam (som otympligt vaggat på dansgolvet, på ett annat ställe), men nu snyggt klädda och uppförande sig helt normalt. Tydligen var de skådespelare som hörde till föreställningen. Kan det ha varit för att ingjuta mod i andra människor med måhända dålig självkänsla att våga dansa? Ingen vet.
Efter detta åsåg vi ett magnifikt fontänskådespel i den stora bassängen utanför hotell Bellagio. Riktigt tjusigt!
Det finns även ett Eiffeltorn i Las Vegas, nattetid aningen upplyst.
Di kan då hitta på, di där jänkarna. Vi bonnläppar står och gapar bara.
På lördag fick vi sova så länge vi ville! Lyx och lycka! Många drog iväg (i taxi förstås!) till ett shoppingcenter utanför centrum, med billiga märkeskläder och annat. Jag är ingen shoppare så jag strosade runt lite på egen hand och studerade gatu- och folkliv.
I denna sol och värme gick det förstås inte att vara ute länge. Inne på lyxgallerian Forum finns svängda rulltrappor, vilket fascinerade mig. Hur kommer trappstegen tillbaka upp när dom går svängt?
På eftermiddagen gick alla till poolen igen. För att sola. Det var + 44 grader. I skuggan!
Vattnet svalkade dock skapligt, och t o m jag provade på detta annorlunda sätt att att utsätta sig för sol, vind och vatten. Vinden kändes som när man öppnar ugnsluckan hemma och står för nära med ansiktet ovanför.
Kvällens middag intogs på restaurangen Cheesecake Factory, längst bort i Forum. I fonden står där en klunga statyer, som på jämna klockslag sjunker ner och ersätts av andra, rörliga statyer, som med dundrande röster drar något mytologiskt epos till eld, rök och vatten. Pampigt.
Denna restaurang, som är kombinerad med bageri, var minsann inte illa den heller. Här åt vi om möjligt ännu godare än tidigare kvällar.
Vi skramlade till champagne för att skåla med Larsons för att de ordnat denna fantastiska resa och vistelse. Sen åt vi kanonfint. Som namnet antyder finns även cheesecake på menyn, ca 50 sorter. Jag valde en med chokladmousse, och det var minsann en rekorderlig efterrätt som man stod sig ett tag på!!
Mycket mätta och belåtna vandrade så hela sällskapet till Colosseum, för konsert med Celine Dion. Den spelas nu på femte året, tror jag, och är utsåld varenda kväll. Inpassagen skedde gonom något som liknade en säkerhetskontroll på flygplatsen, med metalldetektorer och uniformerade vakter som tog av oss alla kameror mot ett litet kvitto så vi skulle kunna hämta ut dem efter föreställningen.
Visst var det bra! Celine Dion är en fullkomligt fantastisk sångerska, och showen var storslagen och påkostad. Ändå satt jag och flera av oss och höll på att nicka till ibland. Kanske var vi för trötta och mätta, och musiken för vacker. Torsdagens framförande av Love med Cirque du Soleil tog ändå priset genom sin totalupplevelse, om man ska jämföra dessa två.
Det sägs att vissa (eller kanske alla) gick ut och partade efter Celine Dion. Det gjorde inte jag, trött och hes. På söndagen skulle vi äta frukost 6 för att hinna med bussen till flyget. Det gick bra, och på flygplatsen provade jag en enarmad bandit. Första grejen jag spelade på i Las Vegas. Jag matade in en tjugodollarssedel och höll på att förgås av tristess i försöken att få slut på den.
Ungefär halvvägs hände något och saldot snurrade upp till 22,50 USD. Då kvitterade jag ut det beloppet, och kan således skryta med att jag vunnit 18 kr på mitt spelande i Las Vegas!
United-planet till Chicago hade aningen mindre buttra flygvärdinnor än åt andra hållet, men lika frugal undfägnad - en mycket liten påse torkade brödtärningar och ett glas juice. Därtill kunde man köpa kartonger med mera snacks, vilket jag gjorde, mest för att ha något att göra. Den innehöll några chips, några andra chips, en burk äppelmos (!), en ostskiva 2 x 4 cm, en kubikcentimeter jordgubbsmarmelad, en något större pyts med jordnötssmör. Och en miniatyrkaramell. Kul pyssel, men troligen inget jag kommer att köpa igen.
I Chicago gick det förvånansvärt snabbt och smidigt genom säkerhetskontrollen, vilket var tur eftersom vi bara hade en och en halv timme på oss. Det hela höll på att stupa i Dutyfree-butiken i stället. Där hade datasystemet pajat, och personalen skrev mödosamt - för hand - omständliga kvitton med förteckning över varje flaska.
Alla hann med planet i alla fall, och SAS-personalens service var lika utmärkt som på utresan. Det är här man hoppar över en natt. Man sätter sig på planet vid halv fem på eftermiddagen, och kliver av åtta timmar senare. Men då är klockan halv åtta nästa morgon. Men det gör inte så mycket, eftersom det ändå är så svårt att sitta och sova. Och nog var dom flesta rejält trötta, både i går och idag....
Hursomhelst, det har varit en resa fylld med roliga och spännande upplevelser. Lars-Erik och övriga Larsons ska ha jättestort heder och tack för att ha ordnat detta, som vi sent ska glömma!!
Några avslutande reflexioner:
- Amerikansk frukost med bordsplacering, menyer och oätliga matberg vill man helst slippa
- Telefon vid toaletten kan vara praktiskt i vissa lägen
- Las Vegas är inget för småbarn eller tonåringar. Såg knappt en enda under tjugo på hela tiden.
- Flyg inte till och från Grand Canyon när det är för varmt! Det är skumpigt!!
- Sittplatser finns bara vid spelbord och på restauranger
- Man behöver aldrig vara finklädd när man är ledig i USA, inte ens på konserter med världsartister
- Kolla, dubbelkolla och trippelkolla alla bokningar i god tid. Amerikaner är inte att lita på i det fallet!
- Amerikansk middag på restaurang med bordsplacering, menyer etc kan vara hur god som helst
- Det går att köpa Margheritas metervis
- En kopp med drygt 1 dl chokladglass i Forum kostar 100 kr. Den var god, men...
- Var inte hes när du är ute och reser. Man behöver faktiskt kunna säga saker ibland.
- Las Vegas kommer jag inte att återvända till. Jag är mer än nöjd att ha varit där en gång.
- Grand Canyon däremot skulle jag gärna se mera av
Tillbaka i vardagen (och det är rätt skönt det med!)
Peter
Den stora dalgången
Upp fem var det. Lite före till och med, för att försöka hinna få frukost trots den omständliga restaurangen. Sen buss ett par mil utanför Las Vegas, till ett litet flygfält med en firma som tydligen flyger turister i Grand Canyon-området.
Vi fick väga oss vid incheckningen, och fast planet rymmer 19 personer fick bara 17 åka med. Undrar vad det beror på. De två som blev över fick använda plan 2, som lyfte några minuter efter vårt.
Vi flög österut på en trevlig höjd av ca 1000 m, vilket gör att man både har överblick och ser detaljer. Strax passerade vi den berömda Hooverdammen, som byggdes på 1930-talet och då var världens största.
Planet var trångt men hade stora fönster, så man såg neråt väldigt bra. Jag satt längst fram, alldeles bakom piloterna.
Och nej, propellern har inte stannat. I starkt ljus blilr kamerans slutartid väldigt kort.
Efter landningen på ett litet flygfält på högplatån bredvid Grand Canyon, forslades vi med buss till en IMax-biograf och fick se filmen om Grand Canyon. IMax är vad de har på Cosmonova i Stockholm, alltså en jättelik filmduk som täcker hela synfältet. Den här var inte lika stor som Cosmonovas, men räckte mer än väl. Jag har sett filmen förut, och fick ägna stor energi åt att bekämpa en fruktansvärd rethosta som satte igång under filmen. Förstås - när annars?
Så kom vi till den första av två utsiktspunkter. Det är hiskerligt stort! Och djupt... Jag vågade förstås inte gå för nära branterna, men det räckte bra ändå.
Här cirklade två kondorer (tror vi!) och jag lyckades fånga dem med mitt goda teleobjektiv.
Vi for till en annan berömd utsiktspunkt, där man fick gå några minuter från bussen. Men här var det behagligt varmt, ca 25 grader.
Trots att man inte lyckats köpa det öl man törstade efter är minerna glada. Och nya scenerier bredde ut sig.
Naturligtvis var en timme vid varje utsiktspunkt alldeles för kort tid. Området är svårfotograferat, alltså nästan omöjligt att fånga storslagenheten på bild. Och ljuset har stor betydelse och kan förändra landskapet helt. Jag köpte en bunt vykort som visar detta.
Flygturen tillbaka blev bitvis ordentligt skumpig eftersom solen värmt igång termiken. Några av spypåsarna kom faktiskt till användning.
Och i Las Vegas stod det vid hotellet att lufttemperaturen är 44 grader... Jag har satt mig i ett luftkonditionerat rum och skrivit det här. Nu ska jag vila lite, och sen hänga på resten av gänget för middag. Jag är handikappad av att ibland inte kunna prata - rösten sviker helt och det blir bara kraxande eller matta väsningar. Så jag får mest sitta tyst och se glad ut så gott det går. I morgon ska det shoppas, är det tänkt. VI har bara inplanerat middag och en till liten konsert på kvällen. Och sovmorgon blir det!
Vi fick väga oss vid incheckningen, och fast planet rymmer 19 personer fick bara 17 åka med. Undrar vad det beror på. De två som blev över fick använda plan 2, som lyfte några minuter efter vårt.
Vi flög österut på en trevlig höjd av ca 1000 m, vilket gör att man både har överblick och ser detaljer. Strax passerade vi den berömda Hooverdammen, som byggdes på 1930-talet och då var världens största.
Planet var trångt men hade stora fönster, så man såg neråt väldigt bra. Jag satt längst fram, alldeles bakom piloterna.
Och nej, propellern har inte stannat. I starkt ljus blilr kamerans slutartid väldigt kort.
Efter landningen på ett litet flygfält på högplatån bredvid Grand Canyon, forslades vi med buss till en IMax-biograf och fick se filmen om Grand Canyon. IMax är vad de har på Cosmonova i Stockholm, alltså en jättelik filmduk som täcker hela synfältet. Den här var inte lika stor som Cosmonovas, men räckte mer än väl. Jag har sett filmen förut, och fick ägna stor energi åt att bekämpa en fruktansvärd rethosta som satte igång under filmen. Förstås - när annars?
Så kom vi till den första av två utsiktspunkter. Det är hiskerligt stort! Och djupt... Jag vågade förstås inte gå för nära branterna, men det räckte bra ändå.
Här cirklade två kondorer (tror vi!) och jag lyckades fånga dem med mitt goda teleobjektiv.
Vi for till en annan berömd utsiktspunkt, där man fick gå några minuter från bussen. Men här var det behagligt varmt, ca 25 grader.
Trots att man inte lyckats köpa det öl man törstade efter är minerna glada. Och nya scenerier bredde ut sig.
Naturligtvis var en timme vid varje utsiktspunkt alldeles för kort tid. Området är svårfotograferat, alltså nästan omöjligt att fånga storslagenheten på bild. Och ljuset har stor betydelse och kan förändra landskapet helt. Jag köpte en bunt vykort som visar detta.
Flygturen tillbaka blev bitvis ordentligt skumpig eftersom solen värmt igång termiken. Några av spypåsarna kom faktiskt till användning.
Och i Las Vegas stod det vid hotellet att lufttemperaturen är 44 grader... Jag har satt mig i ett luftkonditionerat rum och skrivit det här. Nu ska jag vila lite, och sen hänga på resten av gänget för middag. Jag är handikappad av att ibland inte kunna prata - rösten sviker helt och det blir bara kraxande eller matta väsningar. Så jag får mest sitta tyst och se glad ut så gott det går. I morgon ska det shoppas, är det tänkt. VI har bara inplanerat middag och en till liten konsert på kvällen. Och sovmorgon blir det!
Las Vegas here we come
Nu är vår lilla familj spridd över tre världsdelar, och jag är längre hemifrån än jag någonsin varit. Drygt 1000 mil, tror jag.
Det blev en lång resdag i går. Upp 3 på morgonen, hämtade Anders och Johannes i Borlänge kl 4. Buss från Ludvika kl 5. På Arlanda förevisade Fredrik stolt sitt dollarinnehav.
SAS-planet lyfte från Arlanda 10:25. Flygningen till Chicago tog 8,5 timmar, men det gick bättre än jag trott tack var en del aktiviteter, som trerätters lunch, videoskärm i stolsryggen framför, och en del enkäter och liknande med arbetskompisarna.
I Chicago var det tur vi hade tid på oss till nästa plan. Det är inte enkelt att komma som utlänning till USA. Först inresekontroll med långa köer. Varje person ska lämna fingeravtryck och fotograferas, och frågas varför man kommer till USA. Har man inget bra skäl blir man förmodligen inte insläppt.
Efter det fick vi hämta ut vårt incheckade bagage, ta det genom tullen, och lämna in det igen. Mattias P åkte in på noggrann genomgåäng och utfrågning, eftersom dom tyckte han hade för stor väska för att resa ensam.
Som kronan på verket ny säkerhetskontroll. Av igen med bälte, klocka, plånbok, telefon och t o m skor. Alltihopa tog två timmar, inklusive köande. Flyget från Chicago till Las Vegas var trist. Usel service, ingen mat ens att köpa ombord (vi var rejält hungriga), och den biten tog tre och en halv timme. Vi landade halv tre på natten svensk tid, och då hade jag nästan varit igång ett dygn. Mycket sova på flyget blev det inte.
I Las Vegas klev vi av i 36-gradig värme (på morgonen hade jag skrapat is från bilrutan hemma) och Fredrik började genast försöka göra något av sin dollarkassa.
Vi fick hyrbussskjuts till Ceasars Palace. Där tog det en bra stund att checka in hela vårt sällskap på 18 personer. Dusch och samling för en suveränt god middag på Neros. Oxfilen satt bra, men nog höll man på att somna några gånger. Det var ju egentligen frukosttid...
På torsdag morgon gick jag ner till frukostrestaurangen Augustus strax efter nio för att hinna äta frukost till en samling vi skulle ha klockan tio. Det visade inte alls vara den lyxiga frukostbuffe jag hade väntat mig, utan fullt restaurangpådrag med väntan vid ingången på ledigt bord, sen placering av hovmästare, menyer och beställning.
Fyra till av oss Loxisar kom samtidigt, vilket var bra. Menyn innehåll mest ägg, korv, bacon, pannkaka och annat som amerikaner tycks anse utgöra frukost. Jag beställde ett fat rökt lax med tomat och gurka. Sen tog det lång tid innan vi fick in maten, och klockan hann bli strax före tio. Så vi kom försent till mötet, och alla andra hade suttit och väntat på oss. Inte så kul.
Hursomhelst, sen var eftermiddagen ledig, och jag gick ut i värmen och tog lite bilder på Ceasars Palace, som är ett mycket stort komplex av byggnader med tema romartiden. Mycket tjusigt, men ibland balanserar man nära gränsen till smaklöshet när marmorstatyerna blandas med blinkande ljus och spelautomater.
Receptionen är väldigt stilig, men sen tar spelhallarna vid, uppblandade med restauranger.
I anslutning till Ceasars Palace finns ett gigantiskt shoppingcenter som heter Forum, där det bara verkar finnas lyxiga affärer där man strövar fram under en konstgjord kvällshimmel. Riktigt stämningsfullt, faktiskt.
Fullt med romarstatyer även här.
"Poolen" på Caesars Palace är ett helt område som förutom plaskdammar även vimlar av skulpturer. Och en och annan som vågar ligga i den bokstavligt stekheta solen.
Här hittade jag större delen av gänget från jobbet som gjorde just detta. Dvs utsatte sig för sol och i någon mån bad. Såg skönt ut, men jag har ju feber och hosta, så jag hoppas det blir fler chanser.
På kvällen åt vi en fin kinamiddag på restaurang Fin (jo, den heter så!!) i det intilliggande hotellet Mirage. Där fanns också en av magikern Roys (han med Siegfrid) vita tigrar.
På Mirage såg vi sedan showen Love med Beatlesmusik. Här är ingången.
Tyvärr fick man förstås inte fotografera. Det här är utan tvekan det bästa jag någonsin sett! Vilken upplevelse!! Förutom det mäktiga i att höra beatleslåtarna med hög volym, var det ett femtiotal dansare och akrobater som fyllde inte bara scenen utan hela luftrummet i den jättelika kupol där vi satt. Det fanns folk överallt! Dom kom in från alla håll, inklusive underifrån och uppifrån, for omkring i fantastiska utstyrslar i ett myller som ibland verkade kaotiskt men som fungerade perfekt hela tiden. Som sagt, helt fantastiskt!!!
Sen var det bara att hoppa i säng fortast möjligt. I morgon ska vi upp fem... Avslutar med en "Las Vegas by night".
Det blev en lång resdag i går. Upp 3 på morgonen, hämtade Anders och Johannes i Borlänge kl 4. Buss från Ludvika kl 5. På Arlanda förevisade Fredrik stolt sitt dollarinnehav.
SAS-planet lyfte från Arlanda 10:25. Flygningen till Chicago tog 8,5 timmar, men det gick bättre än jag trott tack var en del aktiviteter, som trerätters lunch, videoskärm i stolsryggen framför, och en del enkäter och liknande med arbetskompisarna.
I Chicago var det tur vi hade tid på oss till nästa plan. Det är inte enkelt att komma som utlänning till USA. Först inresekontroll med långa köer. Varje person ska lämna fingeravtryck och fotograferas, och frågas varför man kommer till USA. Har man inget bra skäl blir man förmodligen inte insläppt.
Efter det fick vi hämta ut vårt incheckade bagage, ta det genom tullen, och lämna in det igen. Mattias P åkte in på noggrann genomgåäng och utfrågning, eftersom dom tyckte han hade för stor väska för att resa ensam.
Som kronan på verket ny säkerhetskontroll. Av igen med bälte, klocka, plånbok, telefon och t o m skor. Alltihopa tog två timmar, inklusive köande. Flyget från Chicago till Las Vegas var trist. Usel service, ingen mat ens att köpa ombord (vi var rejält hungriga), och den biten tog tre och en halv timme. Vi landade halv tre på natten svensk tid, och då hade jag nästan varit igång ett dygn. Mycket sova på flyget blev det inte.
I Las Vegas klev vi av i 36-gradig värme (på morgonen hade jag skrapat is från bilrutan hemma) och Fredrik började genast försöka göra något av sin dollarkassa.
Vi fick hyrbussskjuts till Ceasars Palace. Där tog det en bra stund att checka in hela vårt sällskap på 18 personer. Dusch och samling för en suveränt god middag på Neros. Oxfilen satt bra, men nog höll man på att somna några gånger. Det var ju egentligen frukosttid...
På torsdag morgon gick jag ner till frukostrestaurangen Augustus strax efter nio för att hinna äta frukost till en samling vi skulle ha klockan tio. Det visade inte alls vara den lyxiga frukostbuffe jag hade väntat mig, utan fullt restaurangpådrag med väntan vid ingången på ledigt bord, sen placering av hovmästare, menyer och beställning.
Fyra till av oss Loxisar kom samtidigt, vilket var bra. Menyn innehåll mest ägg, korv, bacon, pannkaka och annat som amerikaner tycks anse utgöra frukost. Jag beställde ett fat rökt lax med tomat och gurka. Sen tog det lång tid innan vi fick in maten, och klockan hann bli strax före tio. Så vi kom försent till mötet, och alla andra hade suttit och väntat på oss. Inte så kul.
Hursomhelst, sen var eftermiddagen ledig, och jag gick ut i värmen och tog lite bilder på Ceasars Palace, som är ett mycket stort komplex av byggnader med tema romartiden. Mycket tjusigt, men ibland balanserar man nära gränsen till smaklöshet när marmorstatyerna blandas med blinkande ljus och spelautomater.
Receptionen är väldigt stilig, men sen tar spelhallarna vid, uppblandade med restauranger.
I anslutning till Ceasars Palace finns ett gigantiskt shoppingcenter som heter Forum, där det bara verkar finnas lyxiga affärer där man strövar fram under en konstgjord kvällshimmel. Riktigt stämningsfullt, faktiskt.
Fullt med romarstatyer även här.
"Poolen" på Caesars Palace är ett helt område som förutom plaskdammar även vimlar av skulpturer. Och en och annan som vågar ligga i den bokstavligt stekheta solen.
Här hittade jag större delen av gänget från jobbet som gjorde just detta. Dvs utsatte sig för sol och i någon mån bad. Såg skönt ut, men jag har ju feber och hosta, så jag hoppas det blir fler chanser.
På kvällen åt vi en fin kinamiddag på restaurang Fin (jo, den heter så!!) i det intilliggande hotellet Mirage. Där fanns också en av magikern Roys (han med Siegfrid) vita tigrar.
På Mirage såg vi sedan showen Love med Beatlesmusik. Här är ingången.
Tyvärr fick man förstås inte fotografera. Det här är utan tvekan det bästa jag någonsin sett! Vilken upplevelse!! Förutom det mäktiga i att höra beatleslåtarna med hög volym, var det ett femtiotal dansare och akrobater som fyllde inte bara scenen utan hela luftrummet i den jättelika kupol där vi satt. Det fanns folk överallt! Dom kom in från alla håll, inklusive underifrån och uppifrån, for omkring i fantastiska utstyrslar i ett myller som ibland verkade kaotiskt men som fungerade perfekt hela tiden. Som sagt, helt fantastiskt!!!
Sen var det bara att hoppa i säng fortast möjligt. I morgon ska vi upp fem... Avslutar med en "Las Vegas by night".
