Peters funderingar

Så har jag då gjort min lilla resa i tid och rum. 20 mil åt sydost och drygt 50 år bakåt i tiden. Brorsan mötte på Uppsala station (som mest är en byggarbetsplats) i lördags. Vi promenerade först på stan till Svandammen nedanför slottet.



Vi kavade uppför slottbacken till den fina utsikten vid Gunillaklockan. Bakom finns Botaniska trädgården och Linneaum.


Sen var det gott med fika på konditori Fågelsången.


Vädret var full sommar med massor av folk på uteserveringarna.

Slottet var svårt att få plats med på bild när man var där uppe, så det fick bli ett panoramamontage. Utsikten mot domkyrkan och annat är jättefin.

     
Längs Fyrisån var det fint dekorerat med blommor.

Domkyrkan är katedralstor. Här var jag på skolavslutningar i första och andra klass.


Och jag är döpt i den här!


Strax intill finns en något mindre, men lika viktig byggnad, som tur var för bror min.


Det är påfallande mycket cyklar i Uppsala, och dom måste ju parkeras någonstans. Här till exempel.


Efter lite vilande av trötta ben på fint vandrarhem gav vi oss tillbaka till stan i skymningen.


På restaurang Tsatsiki träffade vi AnnSofi och hennes son Anders med familj. Lukas skulle fylla tolv år nästa dag, och Karin också rätt jämnt på måndagen. Så det fanns mycket att fira med god grekisk mat i den osannolikt ljumma septemberkvällen på uteserveringen.


Kvällen avslutades med en promenad till tågstationen, dock inte till ett tåg utan till ett lokstall som nu gjorts om till puben Katalin. Där drack jag av ohejdad vana både Guinness och Irish Coffee, som smakade mycket bra till tonerna av Mats Ronanders livespelning med nya bandet Stockholm Stoner.

Nästa dag skruvades nostalgifaktorn upp ytterligare. Min lekskola och småskola är rivna för längesen, förstås, men Lindvalls kafferosteri som jag passerade på väg till skolan finns kvar och rostar fortfarande kaffe!


Jag minns hur gott jag tyckte det doftade där utanför.

Och så kom vi till det något osannolika hus jag bodde i från ett till nio års ålder - en pianofabrik! Huset är sig väldigt likt och bokstäverna med Nylund & son sitter kvar även om man slutade tillverka pianon för många år sen.


Av någon anledning fanns tre vanliga lägenheter i byggnaden. Vi bodde en trappa upp, med köket bakom fönstret under "RIK", och vardagsrum (eller sal som det hette då) vid nästa två fönster åt höger. På kortsidan var dom två första fönstren till bibliotek/matrum och dom längst bort till sovrummet.

Mitt rum, eller snarare krypin, var en utvidgning av hallen när man kommit in från ytterdörren. Ingången var från gården på andra sidan huset.


Jag höll alltså till bakom det vänstra av dom två fönstren en trappa upp. Den gula, låga träbyggnaden till vänster fanns inte då.

Så här såg min lilla vrå ut.


Kortet är taget vid jultid 1955. Jag var sex och ett halvt år.

Ja, tiden går, och det var roligt att komma till Alsikegatan igen. Vi träffade en vänlig man som nu bor på bottenvåningen. Han känner hyresgästerna i "vår" våning, men dom var bortresta just nu. Kanske kan jag komma tillbaka någon gång och få komma in och titta.

Nylunds tillverkade sista pianot för nästan 30 år sen, men man reparerar fortfarande musikinstrument i huset. Och företaget Nylund & son  finns på nätet och säljer importerade instrument.

Uppsalabesöket avslutades med lunch i Saluhallen och en gigantisk glass vid Fyrisån. Där gick vi också ner i en offentlig toalett som gjorts om till Galleri London, med porträttfoton av Inga Larsson, känd Uppsalafotograf. 

Tack, käre bror, för dessa två fina dagar i Uppsala! Det var en riktigt bra födelsedagspresent.

Min kära svägerska AnnSofi fyller jämnt i dagarna och familjen samlades i Uppsala för att överraskningsfira henne. Uppsala eftersom vi tillreste från Sundsvall, Dalarna och Göteborg, och för att en son bor där. Att sitta utomhus och äta grekisk mat i riklig mängd vid den brusande (jo, faktiskt!) Fyrisån var definitivt inte fel.



Efter det en fika på riktigt konditori.

I överraskningen ingick också en teaterkväll i Stockholm, så vi begav oss strax före fem mot Uppsala tågstation. Teatern i Kulturhuset skulle börja sju.

Att det är resan som är målet fick en väldigt bokstavlig innebörd för oss när vi med en minut missade lokaltåget till Stockholm kl 17:09. Nästa skulle gå först om en timme. Först om en timme! Och anlända till Stockholm 18:50!! Ingen var hågad att teaterbesöket omedelbart skulle föregås av en språngmarsch. Dessutom hade flera av oss övernattningsväskor med oss.

Vad göra? Taxi för nio personer från Uppsala? För dyrt. Taxi från Centralen i Stockholm? Tveksamt om det skulle gå fortare än tio minuter.

Jag upptäckte att ett lokaltåg skulle gå från Uppsala till Upplands Väsby kl 17:44. Men inte längre. Sen då?

Vänta - utgår inte pendeltågen till Stockholm från Upplands Väsby? Visst gör dom det (man har väl bott i Stockholm tio år av sitt långa liv). Det fanns ett anslutande pendeltåg som skulle vara i Stockholm 18:40. På tjugo minuter kan man relativt lugnt gå till Kulturhuset. Men inte på tio.

Vi grep detta halmstrå och löste nio TågPlus-biljetter à 133 kr. Mer än dubbelt så dyrt som det lokaltåg vi missade 17:09. Men vad gör man inte för lite kultur...

Och det fungerade perfekt, tro det eller ej. Prick klockan 19 bänkade vi oss, inte alltför svettiga, alla nio på balkongens främsta rad på Stadsteatern för att avnjuta Mästaren och Margarita. Då hade vi också hunnit kissa. Och lämna in väskorna i garderoben. (Så egentligen var det perfekt timing. Skönt att slippa sitta och vänta evighetslånga minuter på att föreställningen ska börja.)

Sensmoralförteckning:

1. Skrytet över bra och tät kollektivtrafik i storstadsregionen är lätt överdrivet. Åtminstone på lördageftermiddagar.

2. Det man vinner på att inte kolla tågtider i förväg förlorar man på att biljetterna blir dubbelt så dyra.

3. Tro aldrig att du har tillräckligt gott om tid (det finns alltid ett tåg att just missa)

Och föreställningen då? Jo, den var oerhört bra iscensatt; utmärkt skådespeleri med Ale Möllers sköna musik till. Själva historien inbegrep en oväntat trevlig fan (bokstavligen), men var annars lite svår att förstå. Man borde ha läst boken före. Jag har börjat på den nu efteråt i stället, och bit för bit klarnar det faktiskt. Det är en tragikomisk vidräkning med det stalinistiska Ryssland på trettiotalet. Rekommenderas, men i går var sista spelkvällen. Boken bör definitivt läsas!

Natten till torsdag ska jag avresa på en annan liten utfärd. Om det finns Internet vid målet återkommer jag sen därifrån, om inte förr.