Prylar
På sjukhuset fanns det teve i alla rum, och i matrummen också. T o m en internetansluten dator i dagrummet. Bra standard.
Alla fjärrkontroller till teve var omsorgsfullt inlindade i gladpack. Jag har med viss möda listat ut att det nog är för att minska risken för smittspridning via knappar som alla patienter tar i. Bara att byta plasten ofta. Och alla knappar syns bra genom den tunna plasten. Smart, va?
Jag är övertygad om att en kvinna kommit på denna utmärkta idé.
En man skulle ha utarbetat en tekniskt avancerad och mycket dyrare lösning för att hålla fjärrkontrollerna bacillfria. Heja tjejer!
Idag kunde jag äntligen inhandla min rätt efterlängtade nya leksak. Jag är normalt inte så pryltokig med behov av det allra senaste, men jag bestämde mig för att jag ville ha en smartphone nu när jag slutar jobba. En liten marknadsundersökning och några intervjuer med arbetskompisar ledde fram till att det bästa man kan köpa just nu är en Samsung Galaxy S2 i9100.
Och för en gångs skull, så...
Så nu gäller det att begripa hur man ringer med detta tekniska underverk. Om det ens går?
Att leka med klossar
Jag är inte mycket för dataspel, men det här blev jag fast för.
Och just nu är jag fast på level30.... nej, 31....!
 Bloxorz Get the block to fall into the square hole. |
Och just nu är jag fast på level
Teknikens under
I helgen begav det sig att jag och Helena begav oss till Göteborg. Min kära dotter börjar studera vid universitetet där. Språkvetenskap. En utmärkt idé, tycker mamma och pappa (och hoppas att det inte får henne att ändra sig. Men värsta tonåren verkar vara över).
Nå. Det skulle flyttas. Vår lilla Astra kombi 100 % fullknökad med grejor: Platt-teve med bänk, en bokhylla, en bokhylla till, stereo med högtalare, sprängfylld backpackerryggsäck, diverse katonger, bagar och kassar med kläder, böcker och annat livets nödtorft. Och en omgång riktiga, ätbara basvaror som pappa donerat. Dom sista kassarna fick delas upp i allt mindre påsar och pulas in i dom snabbt krympande, återstående hålrummen.
45,7 mil to go. Vi stannade för lunch i Örebro, och även ett Clas Ohlson-besök för att köpa propp till teveantennkabeln, och ett litet verktygs-kit som pappa anser att en dotter behöver när hon ska bo i egen lägenhet, om än delad med två andra studerande. Det var inte lätt att pressa in verktygs-kitet i bilen, men teveproppen gick utan problem.
I Alingsås sträckte vi på halsarna men såg inte minsta skymt av Joel. Synd.
Varför jag egentligen berättar det här beror på följande: Jag är en motspänstig tekniknörd. Det betyder att jag inte omedelbart kastar mig över allt det senaste och köper för dyra pengar, bara för att ha det senaste. Efter ett tag köper jag prylen ändå, men då har den blivit lite billigare.
Så nu hade jag nyligen införskaffat en bilnavigator. Mest för att hitta i Göteborg, som jag just aldrig kört bil i. Jag provade den i rondellen hemma och i Djurås en mil bort för att lära mig förstå den sakliga kvinnoröstens instruktioner: "Om trehundra femtio meter. Kör in i rondellen. Ta andra åt höger." Det betyder att man ska köra rakt fram (eller skulle ha gjort om det varit en vanlig vägkorsning).
(Bilden från Garmins hemsida visar för all del Stockholmskartan, men den ställer liksom om sig automatiskt beroende på var man är. Fiffigt.)
Bilnavigatorn fungerade perfekt hemikring, och ledde oss med stor precision till Clas Ohlson i Örebro, där vi aldrig varit. Efter många lyckade rondellpassager och andra kloka anvisningar under våra dryga fem timmars färd nalkades vi nu centrala Göteborg, i trygg förvissning att bli lotsade bästa vägen till Frölunda och Helenas nya adress.
Helena sitter bakom ratten. Hon hittar lite bättre än jag i Göteborg, men har aldrig kört bil där. Plötsligt åker vi ner i en tunnel (Tingstads- ?), och Helena ser fundersam ut. Kvinnan i plastlådan kungör att hon tappat satellitkontakten (navigatorn kräver fri sikt mot himlen, vilket alla utom tunnelbyggare förstår). Helena meddelar att hon tror vi kommit på fel sida om älven. Den med violett färg angivna rutten är dock stabilt angiven på navigatorns kartbild, så vi fortsätter. Ny tunnel! Lundbytunneln, en lång jäkel. Snart ser vi kranarna vid Lundbyhamnen.
Nu börjar vår tilltro till väganvisningarna svikta en smula. Vägen delar sig i tre (i verkligheten) men på navigatorkartan grenar den sig i två. Enligt den ska vi köra rakt fram. På vägskyltarna ovanför står det Frölunda till vänster. Det ser vi för sent (vem tittar i första hand efter vägskyltar när man har en navigator?). Helena åker rakt fram och kvinnan i lådan säger omedelbart "Gör om rutt". Den lila vägmarkeringen slår knut på sig själv. Direktiven kommer fortfarande med samma avspända röst, men utan pauser emellan. "Sväng vänster." "Sväng vänster" (det skulle ha fört oss ut i terrängen). "Sväng höger". "Gör U-sväng". Osv.
Vi hamnar i den långa Lundbytunneln igen, åt andra hållet. Bra, då kanske vi kommer back on track igen. Men vänta, när vi kommit upp ur tunneln (för)leds vi genom diverse svängar - och kommer ner i samma tunnel en tredje gång, nu åt samma håll som den första. Och satellitkontakten bryts obevekligt.
"Stäng av den där jävla skiten!" säger Helena som visst börjar ilskna till. Nu lyckas vi ta rätt väg-gren mot Frölunda (med hjälp av skyltningen). Vi är visst på Hisingen, var det nu ligger. Åker över Älvsborgsbron. Navigatordamen gör ett försök med ny rutt och guidar oss i stort sett korrekt till Frölunda, med sitt anseende nödtorftigt återupprättat.
Framme, efter en extra halvtimmes guidad rundtur i Göteborgs norra delar. Större delen av den färden gick dock i Lundbytunneln, och utsikten därifrån är rätt kass.
I området där Helena ska bo finns ett antal oregelbundet vinklade höghus i en backe, med fin utsikt över nejden. Helenas lägenhet är inringad.
Urlastningen gick mycket snabbare än ilastningen, och med stor hjälp av en rejäl hiss var snabbt all bråten uppe på åttonde våningen (men man skulle trycka på 7 i hissen. Våningarna är nedifrån betecknade B, K, 1, 2... Källarvåningen verkar alltså ligga ovanför bottenvåningen. Intressant). Lägenheten, en femrummare omgjord till trerummare, var väldigt rymlig med magnifika panoramafönster åt söder.
Helenas två trevliga apartment-mates bjöd på crepes, vilket smakade himmelskt efter en lång dags bilåkande med flera straffrundor i Göteborg som slutkläm. Därefter vidtog en del hopmonterande av bokhyllor och inkopplande av teve och stereo, före en god natts sömn på en madrass på golvet i Helenas nya hem.
Och på måndag morgon satte jag mig ensam i den tomma bilen, slog på navigatorn, tog gud i hågen och ett stadigt tag i ratten. Därefter tryckte jag på gasen.
Hur det gick?
Jodå, min dambekant i burken lotsade mig rakt genom centrum, förbi Linneplatsen och Järntorget, ner under älven och ut på en utfart. Jag hade tänkt mig att åka väster om Vänern på hemvägen, över Karlstad. Därför lurade jag till en början i navigatorn att jag önskade åka till Åmål. Dit vill ju alla, men för säkerhets skull.
Men åter började karta och verklighet differera. Jag passerade under tydliga vägskyltar rakt fram om E45 till Karlstad, vilket jag tyckte verkade utmärkt. Men det tyckte inte navigatorkärringen som envist ville ha mig att ta av åt höger (trots avsaknad av tunnlar). När jag inte omedelbart gjorde henne till viljes skulle jag åka in i nästa rondell och "ta fjärde till höger", vilket är detsamma som att vända tillbaka. Jag vägrade. Ny rutt gjordes, vilken innebar "fortsätt 2 kilometer. Gör sen U-sväng".
Nänä. Envetet fortsatt jag rakt fram, följandes de entydiga skyltarna raka vägen mot Karlstad. Efter några mil verkade det stackars flickebarnet finna sig i sitt öde och stakade ut en ny kurs som därefter helt överensstämde med både verkligheten och mina enkla önskemål.
När jag var tryggt förbi Trollhättan och hade kommit en bit uppöver, ändrade jag resmålet till "hem". Och resten av vägen fick jag perfekta anvisningar och en angiven ankomsttid till målet som stämde på minuten.
Sens moral: Lite inte blint på en aldrig så välvillig elektronisk manick som ska guida dig. I alla fall inte i Göteborg. Och i synnerhet inte i tunnlar.
Om skyltarna ovanför vägen verkar ha bättre verklighetsuppfattning än navigatorn, följ skyltarna.
Och skulle inte det heller fungera kan man ta till en riktigt beprövad metod:
Stanna, och fråga en ortsbo om man är på rätt väg.
Nå. Det skulle flyttas. Vår lilla Astra kombi 100 % fullknökad med grejor: Platt-teve med bänk, en bokhylla, en bokhylla till, stereo med högtalare, sprängfylld backpackerryggsäck, diverse katonger, bagar och kassar med kläder, böcker och annat livets nödtorft. Och en omgång riktiga, ätbara basvaror som pappa donerat. Dom sista kassarna fick delas upp i allt mindre påsar och pulas in i dom snabbt krympande, återstående hålrummen.
45,7 mil to go. Vi stannade för lunch i Örebro, och även ett Clas Ohlson-besök för att köpa propp till teveantennkabeln, och ett litet verktygs-kit som pappa anser att en dotter behöver när hon ska bo i egen lägenhet, om än delad med två andra studerande. Det var inte lätt att pressa in verktygs-kitet i bilen, men teveproppen gick utan problem.
I Alingsås sträckte vi på halsarna men såg inte minsta skymt av Joel. Synd.
Varför jag egentligen berättar det här beror på följande: Jag är en motspänstig tekniknörd. Det betyder att jag inte omedelbart kastar mig över allt det senaste och köper för dyra pengar, bara för att ha det senaste. Efter ett tag köper jag prylen ändå, men då har den blivit lite billigare.
Så nu hade jag nyligen införskaffat en bilnavigator. Mest för att hitta i Göteborg, som jag just aldrig kört bil i. Jag provade den i rondellen hemma och i Djurås en mil bort för att lära mig förstå den sakliga kvinnoröstens instruktioner: "Om trehundra femtio meter. Kör in i rondellen. Ta andra åt höger." Det betyder att man ska köra rakt fram (eller skulle ha gjort om det varit en vanlig vägkorsning).
(Bilden från Garmins hemsida visar för all del Stockholmskartan, men den ställer liksom om sig automatiskt beroende på var man är. Fiffigt.)
Bilnavigatorn fungerade perfekt hemikring, och ledde oss med stor precision till Clas Ohlson i Örebro, där vi aldrig varit. Efter många lyckade rondellpassager och andra kloka anvisningar under våra dryga fem timmars färd nalkades vi nu centrala Göteborg, i trygg förvissning att bli lotsade bästa vägen till Frölunda och Helenas nya adress.
Helena sitter bakom ratten. Hon hittar lite bättre än jag i Göteborg, men har aldrig kört bil där. Plötsligt åker vi ner i en tunnel (Tingstads- ?), och Helena ser fundersam ut. Kvinnan i plastlådan kungör att hon tappat satellitkontakten (navigatorn kräver fri sikt mot himlen, vilket alla utom tunnelbyggare förstår). Helena meddelar att hon tror vi kommit på fel sida om älven. Den med violett färg angivna rutten är dock stabilt angiven på navigatorns kartbild, så vi fortsätter. Ny tunnel! Lundbytunneln, en lång jäkel. Snart ser vi kranarna vid Lundbyhamnen.
Nu börjar vår tilltro till väganvisningarna svikta en smula. Vägen delar sig i tre (i verkligheten) men på navigatorkartan grenar den sig i två. Enligt den ska vi köra rakt fram. På vägskyltarna ovanför står det Frölunda till vänster. Det ser vi för sent (vem tittar i första hand efter vägskyltar när man har en navigator?). Helena åker rakt fram och kvinnan i lådan säger omedelbart "Gör om rutt". Den lila vägmarkeringen slår knut på sig själv. Direktiven kommer fortfarande med samma avspända röst, men utan pauser emellan. "Sväng vänster." "Sväng vänster" (det skulle ha fört oss ut i terrängen). "Sväng höger". "Gör U-sväng". Osv.
Vi hamnar i den långa Lundbytunneln igen, åt andra hållet. Bra, då kanske vi kommer back on track igen. Men vänta, när vi kommit upp ur tunneln (för)leds vi genom diverse svängar - och kommer ner i samma tunnel en tredje gång, nu åt samma håll som den första. Och satellitkontakten bryts obevekligt.
"Stäng av den där jävla skiten!" säger Helena som visst börjar ilskna till. Nu lyckas vi ta rätt väg-gren mot Frölunda (med hjälp av skyltningen). Vi är visst på Hisingen, var det nu ligger. Åker över Älvsborgsbron. Navigatordamen gör ett försök med ny rutt och guidar oss i stort sett korrekt till Frölunda, med sitt anseende nödtorftigt återupprättat.
Framme, efter en extra halvtimmes guidad rundtur i Göteborgs norra delar. Större delen av den färden gick dock i Lundbytunneln, och utsikten därifrån är rätt kass.
I området där Helena ska bo finns ett antal oregelbundet vinklade höghus i en backe, med fin utsikt över nejden. Helenas lägenhet är inringad.
Urlastningen gick mycket snabbare än ilastningen, och med stor hjälp av en rejäl hiss var snabbt all bråten uppe på åttonde våningen (men man skulle trycka på 7 i hissen. Våningarna är nedifrån betecknade B, K, 1, 2... Källarvåningen verkar alltså ligga ovanför bottenvåningen. Intressant). Lägenheten, en femrummare omgjord till trerummare, var väldigt rymlig med magnifika panoramafönster åt söder.
Helenas två trevliga apartment-mates bjöd på crepes, vilket smakade himmelskt efter en lång dags bilåkande med flera straffrundor i Göteborg som slutkläm. Därefter vidtog en del hopmonterande av bokhyllor och inkopplande av teve och stereo, före en god natts sömn på en madrass på golvet i Helenas nya hem.
Och på måndag morgon satte jag mig ensam i den tomma bilen, slog på navigatorn, tog gud i hågen och ett stadigt tag i ratten. Därefter tryckte jag på gasen.
Hur det gick?
Jodå, min dambekant i burken lotsade mig rakt genom centrum, förbi Linneplatsen och Järntorget, ner under älven och ut på en utfart. Jag hade tänkt mig att åka väster om Vänern på hemvägen, över Karlstad. Därför lurade jag till en början i navigatorn att jag önskade åka till Åmål. Dit vill ju alla, men för säkerhets skull.
Men åter började karta och verklighet differera. Jag passerade under tydliga vägskyltar rakt fram om E45 till Karlstad, vilket jag tyckte verkade utmärkt. Men det tyckte inte navigatorkärringen som envist ville ha mig att ta av åt höger (trots avsaknad av tunnlar). När jag inte omedelbart gjorde henne till viljes skulle jag åka in i nästa rondell och "ta fjärde till höger", vilket är detsamma som att vända tillbaka. Jag vägrade. Ny rutt gjordes, vilken innebar "fortsätt 2 kilometer. Gör sen U-sväng".
Nänä. Envetet fortsatt jag rakt fram, följandes de entydiga skyltarna raka vägen mot Karlstad. Efter några mil verkade det stackars flickebarnet finna sig i sitt öde och stakade ut en ny kurs som därefter helt överensstämde med både verkligheten och mina enkla önskemål.
När jag var tryggt förbi Trollhättan och hade kommit en bit uppöver, ändrade jag resmålet till "hem". Och resten av vägen fick jag perfekta anvisningar och en angiven ankomsttid till målet som stämde på minuten.
Sens moral: Lite inte blint på en aldrig så välvillig elektronisk manick som ska guida dig. I alla fall inte i Göteborg. Och i synnerhet inte i tunnlar.
Om skyltarna ovanför vägen verkar ha bättre verklighetsuppfattning än navigatorn, följ skyltarna.
Och skulle inte det heller fungera kan man ta till en riktigt beprövad metod:
Stanna, och fråga en ortsbo om man är på rätt väg.
