Tågklotter
Häromdagen såg jag exempel på den destruktiva kreativitet man brukar kalla klotter. I Borlänge stod ett av dom två Itinotåg som trafikerar Västerdalsbanan uppställt, och hela den sida man såg när vi åkte förbi var full med graffiti.
Man kan undra hur dom unga män (för det är det väl oftast) som ägnar sig åt sånt här tänker. Om dom nu tänker. Men en del klotter visar ju prov på konstnärlig begåvning, så regelrätta puckon kan dom inte vara. Dom nattliga räderna för att uttrycka sin existens och innersta tankar (om än med en smula begränsat ordförråd) på det här sättet behöver säkert planeras också, vilket måste kräva en viss tankeverksamhet.
Jag antar att det handlar om en subkultur där det gäller att visa upp vad man kan för kollegorna i branschen. Statusen på ett "jobb" blir förstås högre ju nyare och fräschare ting man ger sig på. Men om det nu inte är rena puckon som sprayar - hur tänker dom? Att måla ner ett helt tåg, delvis upp över fönstren, är förstås en form av skadegörelse. Det bekymrar dom uppenbarligen inte. Om man betraktar sig som graffitikonstnär kanske man också anser sig stå över sådana futtigheter som att det man gör kan orsaka kostnader för andra. Man själv och det man gör är långt viktigare.
Det går sällan att se vad det står skrivet med dom övergödda bokstäverna. Och även om man såg det skulle man inte förstå. Inte om man är en vanlig Svensson. Är man i branschen förstår man naturligtvis. Budskapet är för en inre krets.
Men nog ligger väl, som med alla avvikande handlingar, ett behov i botten av att bli sedd och uppmärksammad, och bekräftad, även om det är för något negativt? Jag kan inte låta bli att fundera på hur vårt samhälle skulle se ut om dom här - och alla andra - kreativa men destruktiva krafterna som otvivelaktigt finns ägnades åt något uppbyggligt i stället. Det finns ju en massa energi, vilja och talang bakom. Den känns bortslösad ur mitt Svenssonperspektiv.
Eller resonerar jag helt fel? Klotter och annan förstörelse skapar ju ett behov av sanering och reparationer. Det skapar i sin tur mera jobb, och tillväxten ökar! Tillväxtfanatikerna på borgarsidan jublar!!
VSB (Vilket Skulle Bevisas): Klottrare är moderater på väg att lösa arbetslöshetsproblemen! Totalt genialt !!!
Sagda förmodade ungmoderater visade f ö prov på ytterligare tillväxtåtgärder på ett Reginatåg samma dag.
Också rätt tjusigt. Däremot hade dom skonat den gamla trotjänare jag ibland missar på min morgonresa till Ludvika (den är f ö från femtiotalet och det äldsta motorvagnståg som går i reguljär trafik i Sverige).
Kanske är tåget K-märkt och dom respekterar det. Eller också tror dom att det är gammalt skrot och då är det inte lika roligt.
Men det spelar ingen roll. Nu kommer våren på riktigt, och det är mera viktigt! Rim och allt. Och torsdagkväll är det också. Bästa kvällen på veckan när man är ledig på fredagar. Hejdå!
Man kan undra hur dom unga män (för det är det väl oftast) som ägnar sig åt sånt här tänker. Om dom nu tänker. Men en del klotter visar ju prov på konstnärlig begåvning, så regelrätta puckon kan dom inte vara. Dom nattliga räderna för att uttrycka sin existens och innersta tankar (om än med en smula begränsat ordförråd) på det här sättet behöver säkert planeras också, vilket måste kräva en viss tankeverksamhet.
Jag antar att det handlar om en subkultur där det gäller att visa upp vad man kan för kollegorna i branschen. Statusen på ett "jobb" blir förstås högre ju nyare och fräschare ting man ger sig på. Men om det nu inte är rena puckon som sprayar - hur tänker dom? Att måla ner ett helt tåg, delvis upp över fönstren, är förstås en form av skadegörelse. Det bekymrar dom uppenbarligen inte. Om man betraktar sig som graffitikonstnär kanske man också anser sig stå över sådana futtigheter som att det man gör kan orsaka kostnader för andra. Man själv och det man gör är långt viktigare.
Det går sällan att se vad det står skrivet med dom övergödda bokstäverna. Och även om man såg det skulle man inte förstå. Inte om man är en vanlig Svensson. Är man i branschen förstår man naturligtvis. Budskapet är för en inre krets.
Men nog ligger väl, som med alla avvikande handlingar, ett behov i botten av att bli sedd och uppmärksammad, och bekräftad, även om det är för något negativt? Jag kan inte låta bli att fundera på hur vårt samhälle skulle se ut om dom här - och alla andra - kreativa men destruktiva krafterna som otvivelaktigt finns ägnades åt något uppbyggligt i stället. Det finns ju en massa energi, vilja och talang bakom. Den känns bortslösad ur mitt Svenssonperspektiv.
Eller resonerar jag helt fel? Klotter och annan förstörelse skapar ju ett behov av sanering och reparationer. Det skapar i sin tur mera jobb, och tillväxten ökar! Tillväxtfanatikerna på borgarsidan jublar!!
VSB (Vilket Skulle Bevisas): Klottrare är moderater på väg att lösa arbetslöshetsproblemen! Totalt genialt !!!
Sagda förmodade ungmoderater visade f ö prov på ytterligare tillväxtåtgärder på ett Reginatåg samma dag.
Också rätt tjusigt. Däremot hade dom skonat den gamla trotjänare jag ibland missar på min morgonresa till Ludvika (den är f ö från femtiotalet och det äldsta motorvagnståg som går i reguljär trafik i Sverige).
Kanske är tåget K-märkt och dom respekterar det. Eller också tror dom att det är gammalt skrot och då är det inte lika roligt.
Men det spelar ingen roll. Nu kommer våren på riktigt, och det är mera viktigt! Rim och allt. Och torsdagkväll är det också. Bästa kvällen på veckan när man är ledig på fredagar. Hejdå!
I väntsalen
Om tåget hemifrån är mer än en minut försenat till Borlänge missar jag anslutningen till Ludvika. Så var det i morse. Jag klev av och såg bakändan på Ludvikatåget rulla iväg söderut. Alltid lika kul.
Då går jag till väntsalen. Där finns som alltid ett sortiment av människotyper. Stamkunder är några så kallade A-lagare. Dom flesta är äldre män. En äldre kvinna och någon yngre man har jag sett. På morgonen är dom - liksom vi andra - oftast stillsamma och tystlåtna, sitter och tittar framför sig, halvdåsar. Men till skillnad från övriga ska dom ingenstans. Dom väntar kanske på bättre tider. Någon är lite rastlös och går en runda, tar en rök, kommer sen tillbaks och sätter sig.
Sen finns det några tjejer med en nyköpt kaffemugg. Kanske hanns ingen frukost med hemma. Alla unga tjejer messar jämt om dom är ensamma. Alla ungdomar har alltid musikproppar i öronen. En eller annan invandrare. Dom pratar oftast i sin mobil. Någon affärsresenär som läser Metro. Några personer som jobbar i närheten kommer in på fiket och köper en lunchsallad, försvinner sen hastigt igen.
Dom flesta resenärer försvinner ner till Stockholmståget kvart i åtta. Vi övriga väntar fem minuter till på att tåget förbi Ludvika mot Mjölby ska komma in.
Telia har gjort något dumt med sin fina surfzon på stationen, plötsligt går det inte att logga in. Det har fungerat i flera veckor. Irriterande. Bara tanken på att ringa deras support gör mig trött. Jag får väl jobba vidare med min dator ouppkopplad. Jag behöver jobba en timme på resan åt varje håll för att få ihop mina åtta dagliga. Som tur är kan jag göra rätt mycket av mitt jobb utan datorn uppkopplad.
Så går jag ner på perrongen till min nästa tåganslutning. En A-lagare gör till min överraskning detsamma. Kanske är han ingen A-lagare. Man är snabb att kategorisera människor.
Mitt oflyt fortsätter. Eftersom jag missade tidiga tåget går jag till Loxodonta, som ligger nära stationen, för att spara tid. Jag har mycket att göra. Men där funkar inte Internet. Efter en timmes krångel ger jag upp och traskar iväg på kvartspromenaden till min andra arbetsplats på ABB. Där funkar nätverk och allting. Jag brottas med en tekniskt svår nöt, att i min programmering simulera tangenttryckningar. Försöker plocka bitar ur exempel jag hittar på nätet, kan ju inget om Windows API-programmering.
Hemma på kvällen får jag till slut ihop pusselbitarna och den knepiga nöten är knäckt. Jag har haft den som surdeg sen före jul. (Nöt som surdeg...? Tjaa...)
Trots en jobbmässigt motig start på dagen slutade den bra!
Då går jag till väntsalen. Där finns som alltid ett sortiment av människotyper. Stamkunder är några så kallade A-lagare. Dom flesta är äldre män. En äldre kvinna och någon yngre man har jag sett. På morgonen är dom - liksom vi andra - oftast stillsamma och tystlåtna, sitter och tittar framför sig, halvdåsar. Men till skillnad från övriga ska dom ingenstans. Dom väntar kanske på bättre tider. Någon är lite rastlös och går en runda, tar en rök, kommer sen tillbaks och sätter sig.
Sen finns det några tjejer med en nyköpt kaffemugg. Kanske hanns ingen frukost med hemma. Alla unga tjejer messar jämt om dom är ensamma. Alla ungdomar har alltid musikproppar i öronen. En eller annan invandrare. Dom pratar oftast i sin mobil. Någon affärsresenär som läser Metro. Några personer som jobbar i närheten kommer in på fiket och köper en lunchsallad, försvinner sen hastigt igen.
Dom flesta resenärer försvinner ner till Stockholmståget kvart i åtta. Vi övriga väntar fem minuter till på att tåget förbi Ludvika mot Mjölby ska komma in.
Telia har gjort något dumt med sin fina surfzon på stationen, plötsligt går det inte att logga in. Det har fungerat i flera veckor. Irriterande. Bara tanken på att ringa deras support gör mig trött. Jag får väl jobba vidare med min dator ouppkopplad. Jag behöver jobba en timme på resan åt varje håll för att få ihop mina åtta dagliga. Som tur är kan jag göra rätt mycket av mitt jobb utan datorn uppkopplad.
Så går jag ner på perrongen till min nästa tåganslutning. En A-lagare gör till min överraskning detsamma. Kanske är han ingen A-lagare. Man är snabb att kategorisera människor.
Mitt oflyt fortsätter. Eftersom jag missade tidiga tåget går jag till Loxodonta, som ligger nära stationen, för att spara tid. Jag har mycket att göra. Men där funkar inte Internet. Efter en timmes krångel ger jag upp och traskar iväg på kvartspromenaden till min andra arbetsplats på ABB. Där funkar nätverk och allting. Jag brottas med en tekniskt svår nöt, att i min programmering simulera tangenttryckningar. Försöker plocka bitar ur exempel jag hittar på nätet, kan ju inget om Windows API-programmering.
Hemma på kvällen får jag till slut ihop pusselbitarna och den knepiga nöten är knäckt. Jag har haft den som surdeg sen före jul. (Nöt som surdeg...? Tjaa...)
Trots en jobbmässigt motig start på dagen slutade den bra!
