P-Floyd och Peterson-Berger
En månad går visst fort... Jag har hunnit börja semestern och är redan inne på andra veckan.
Min kusin Hans fyller snart jämnt och i lördags tog jag med honom på födelsedagsfirande som inleddes med middag på Broken Dreams i Borlänge. Sen satte vi oss, tillsammans med en massa andra, på specialchartrad buss till Skog. Där bor Jan Stumsner, som för tio år sedan började ordna konserter i sin lada med sitt band P-Floyd, som spelar Pink Floyds musik. Och gör det så bra att dessa tillställningar blivit kult med ditresande entusiaster från hela landet.
I år var det jubileum med diverse extrajippon. Den här kvällen dök plötsligt två konstflygare upp och voltade i luften precis ovanför spelplatsen.
Själva konserten var som vanligt en mäktig upplevelse.
Här är Jan Stumsner själv, spelandes David Gilmour-solon med den äran, och Hans Lundin, utmärkt sångare i bandet.
Det här är en fullkomligt osannolik scen mitt ute i ingenstans. Man viker av från vägen mellan Amsberg och Falun, på en slingrande grusväg som efter en halvmil slutar vara allmän, blir allt smalare och plötsligt slutar i en glänta i skogen med ett hus och en lada. Dit har massor av folk hittat, varav många glatt tältande på en liten äng. Stämningen är hög utan att någon är aspackad, och medelåldern är också hög. Jag såg många tunn- och gråhåriga gelikar.
Eftersom det var jubileum hade man låtit Grannas A. Olssons hemslöjd i Nusnäs tillverka en trägris i bästa dalahäststil, med kurbits och allt. Den tillverkades i 200 numrerade exemplar och jag köpte nummer 74. Blir naturligtvis oerhört värdefull med tiden...
Pink Floyd har nog alltid varit mitt absoluta favoritband alla kategorier, men jag lyckades aldrig se dom live medan dom själva spelade. I brist på originalet är P-Floyd en fullgod ersättning!
Hans fru Marianne var sen vänlig nog att ge sig ut i den regniga natten och frakta hem oss två gubbar från rockkonserten. Tack!
I förrgår åkte Eva och jag på minisemester till Östersund. Med Inlandsbanan. Det var en annorlunda och trevlig upplevelse. Tåg hemifrån till Vansbro vid lunchtid, pizza där i åskregn (vi satt inte ute), sen inlandsbanebuss 91 till Mora. Kl 16 avgick den beprövade rälsbussen Y1 med kurs mot Östersund.
Raskt, eller snarare i behaglig takt, tog denna farkost oss rakt ut i Norrlands inlands vildmark. Vi stannade vid banans högsta punkt mitt ute på en myr, och promenerade några minuter in i skogen till ett gammalt björnide.
Vädret var molnigt och svalt, på gränsen till regn, men vi satt tappert ute och åt vår beställda kycklingsallad i Sveg.
Klockan 21 anlände vi till Östersund och promenerade till hotell Emma, där vi bokat rum och fick ett på tredje våningen med trevligt burspråk ut mot gågatan.
Tvärs över gatan bodde flera katter i en våning. Ibland såg vi dom i fönstren.
I går förmiddag strosade vi runt lite i stan i uppehållsväder. Det är fint nere vid Storsjön, som en park med gångvägar och bänkar. Och statyer. Även diverse sjöfåglar trivs där.
På eftermiddagen tog vi buss ut på Frösön och gick till Sommarhagen. Det är tonsättaren Wilhelm Peterson-Bergers sommarhus, som han senare delen av sitt liv flyttade permanent till. Det ligger vackert med fin utsikt över Storsjön och fjällen bortanför. Om det är klart väder. Det var det inte, men det fanns en tavla som visade ustikten.
Ett fint ställe, där vi fick privat guidning av en rar tös. Det hade börjat regna och blåsa, så vi var tydligen dom enda som vågat oss dit. Promenaden tillbaka till bussen kändes en smula höstruskig, faktiskt, med vita gäss på sjön.
Återkomna till hotellet tröstade vi oss på kvällen med en utsökt trerätters på restaurang Dalwhinnie, vägg i vägg med hotellet och inredd i skotsk jaktstil. Men maten var fantastiskt god och servicen utmärkt. Tournedos som huvudrätt...
I morse var det rätt soligt, men blåsigt och ganska kyligt. Vi tiggde till oss matsäck på hotellet, eftersom frukosten började 7 och tåget gick en minut i sju.
På resan söderut gjorde man ett frukoststopp i Åsarna efter två timmar.
Trappan upp till vildmarkskafeet blev uppenbarligen inte som dom tänkt sig, av skyltar och utseende att döma.
I Sveg är det meningen att norr- och södergående rälsbuss ska mötas. Idag kom ingen söderifrån. Den hade blivit stående strax söder om Sveg, vid den kombinerade väg- och järnvägsbron.
Man hade en extra vagn med, och någonting hade slutat funka i samordningen mellan motorerna. Dom kanske drog åt varsitt håll... Vårt tåg fick agera räddare i nöden, åka ner och hämta olycksbrodern och bogsera tillbaka upp till stationen i Sveg.
Drygt en halvtimme försenade fortsatte vi vår färd. Strax söder om Sveg härjade en stor skogsbrand förra sommaren. Den sägs ha varit anlagd.
Idag gick vi inte med till björnidet. I stället letade jag träget efter hjortron på myren, och hittade ett (1)!
Strax norr om Orsa stannar tåget på bron vid Storstupet, där Ämån rinner i en 40 meter djup ravin. Här finns flottningsrännorna kvar.
I Mora hann vi lagom äta en hamburgare på stationen, innan tåget gick ner till Djurås. Sen blev det 57:an till Mockfjärd och promenad sista biten.
Det var som sagt en trevlig utflykt det här, och jag skulle kunna tänka mig att åka hela sträckan upp till Gällivare. Från Mora tar detta en hel dag. Men det är ett trivsamt och avspänt sätt att färdas.
För att tala om något helt annat har jag köpt två nya prylar. Dels en 4 Gb mp3 (med mera)-spelare,
dels har jag köpt en vidvinkeltillsats till kameran. För att neutralisera det långa telet... Nejdå, snarare för att kunna ta bättre interiörbilder och närbilder med bättre skärpa på bakgrunden. T ex. Och roliga porträttbilder med lite förvrängda proportioner.
I går dök Helena (med mammas och pappas hjärtan i halsgropen) till det berömda vraket S.S Yongala utanför Ayr. Det var jättehäftigt, sa hon efteråt. På vägen ut till vraket såg hon knölvalar hoppa, och under dykningen blev hon förbisimmad av jätterocka och vattenorm. Och såg massor av andra fiskar förstås.
Renoveringen då? Jotack, det går långsamt fram, men ändå fram. I måndags började vi tapetsera matrummet, och blir nog klara i morgon.
Eller på lördag. Godnatt!
Peter
Min kusin Hans fyller snart jämnt och i lördags tog jag med honom på födelsedagsfirande som inleddes med middag på Broken Dreams i Borlänge. Sen satte vi oss, tillsammans med en massa andra, på specialchartrad buss till Skog. Där bor Jan Stumsner, som för tio år sedan började ordna konserter i sin lada med sitt band P-Floyd, som spelar Pink Floyds musik. Och gör det så bra att dessa tillställningar blivit kult med ditresande entusiaster från hela landet.
I år var det jubileum med diverse extrajippon. Den här kvällen dök plötsligt två konstflygare upp och voltade i luften precis ovanför spelplatsen.
Själva konserten var som vanligt en mäktig upplevelse.
Här är Jan Stumsner själv, spelandes David Gilmour-solon med den äran, och Hans Lundin, utmärkt sångare i bandet.
Det här är en fullkomligt osannolik scen mitt ute i ingenstans. Man viker av från vägen mellan Amsberg och Falun, på en slingrande grusväg som efter en halvmil slutar vara allmän, blir allt smalare och plötsligt slutar i en glänta i skogen med ett hus och en lada. Dit har massor av folk hittat, varav många glatt tältande på en liten äng. Stämningen är hög utan att någon är aspackad, och medelåldern är också hög. Jag såg många tunn- och gråhåriga gelikar.
Eftersom det var jubileum hade man låtit Grannas A. Olssons hemslöjd i Nusnäs tillverka en trägris i bästa dalahäststil, med kurbits och allt. Den tillverkades i 200 numrerade exemplar och jag köpte nummer 74. Blir naturligtvis oerhört värdefull med tiden...
Pink Floyd har nog alltid varit mitt absoluta favoritband alla kategorier, men jag lyckades aldrig se dom live medan dom själva spelade. I brist på originalet är P-Floyd en fullgod ersättning!
Hans fru Marianne var sen vänlig nog att ge sig ut i den regniga natten och frakta hem oss två gubbar från rockkonserten. Tack!
I förrgår åkte Eva och jag på minisemester till Östersund. Med Inlandsbanan. Det var en annorlunda och trevlig upplevelse. Tåg hemifrån till Vansbro vid lunchtid, pizza där i åskregn (vi satt inte ute), sen inlandsbanebuss 91 till Mora. Kl 16 avgick den beprövade rälsbussen Y1 med kurs mot Östersund.
Raskt, eller snarare i behaglig takt, tog denna farkost oss rakt ut i Norrlands inlands vildmark. Vi stannade vid banans högsta punkt mitt ute på en myr, och promenerade några minuter in i skogen till ett gammalt björnide.
Vädret var molnigt och svalt, på gränsen till regn, men vi satt tappert ute och åt vår beställda kycklingsallad i Sveg.
Klockan 21 anlände vi till Östersund och promenerade till hotell Emma, där vi bokat rum och fick ett på tredje våningen med trevligt burspråk ut mot gågatan.
Tvärs över gatan bodde flera katter i en våning. Ibland såg vi dom i fönstren.
I går förmiddag strosade vi runt lite i stan i uppehållsväder. Det är fint nere vid Storsjön, som en park med gångvägar och bänkar. Och statyer. Även diverse sjöfåglar trivs där.
På eftermiddagen tog vi buss ut på Frösön och gick till Sommarhagen. Det är tonsättaren Wilhelm Peterson-Bergers sommarhus, som han senare delen av sitt liv flyttade permanent till. Det ligger vackert med fin utsikt över Storsjön och fjällen bortanför. Om det är klart väder. Det var det inte, men det fanns en tavla som visade ustikten.
Ett fint ställe, där vi fick privat guidning av en rar tös. Det hade börjat regna och blåsa, så vi var tydligen dom enda som vågat oss dit. Promenaden tillbaka till bussen kändes en smula höstruskig, faktiskt, med vita gäss på sjön.
Återkomna till hotellet tröstade vi oss på kvällen med en utsökt trerätters på restaurang Dalwhinnie, vägg i vägg med hotellet och inredd i skotsk jaktstil. Men maten var fantastiskt god och servicen utmärkt. Tournedos som huvudrätt...
I morse var det rätt soligt, men blåsigt och ganska kyligt. Vi tiggde till oss matsäck på hotellet, eftersom frukosten började 7 och tåget gick en minut i sju.
På resan söderut gjorde man ett frukoststopp i Åsarna efter två timmar.
Trappan upp till vildmarkskafeet blev uppenbarligen inte som dom tänkt sig, av skyltar och utseende att döma.
I Sveg är det meningen att norr- och södergående rälsbuss ska mötas. Idag kom ingen söderifrån. Den hade blivit stående strax söder om Sveg, vid den kombinerade väg- och järnvägsbron.
Man hade en extra vagn med, och någonting hade slutat funka i samordningen mellan motorerna. Dom kanske drog åt varsitt håll... Vårt tåg fick agera räddare i nöden, åka ner och hämta olycksbrodern och bogsera tillbaka upp till stationen i Sveg.
Drygt en halvtimme försenade fortsatte vi vår färd. Strax söder om Sveg härjade en stor skogsbrand förra sommaren. Den sägs ha varit anlagd.
Idag gick vi inte med till björnidet. I stället letade jag träget efter hjortron på myren, och hittade ett (1)!
Strax norr om Orsa stannar tåget på bron vid Storstupet, där Ämån rinner i en 40 meter djup ravin. Här finns flottningsrännorna kvar.
I Mora hann vi lagom äta en hamburgare på stationen, innan tåget gick ner till Djurås. Sen blev det 57:an till Mockfjärd och promenad sista biten.
Det var som sagt en trevlig utflykt det här, och jag skulle kunna tänka mig att åka hela sträckan upp till Gällivare. Från Mora tar detta en hel dag. Men det är ett trivsamt och avspänt sätt att färdas.
För att tala om något helt annat har jag köpt två nya prylar. Dels en 4 Gb mp3 (med mera)-spelare,
dels har jag köpt en vidvinkeltillsats till kameran. För att neutralisera det långa telet... Nejdå, snarare för att kunna ta bättre interiörbilder och närbilder med bättre skärpa på bakgrunden. T ex. Och roliga porträttbilder med lite förvrängda proportioner.
I går dök Helena (med mammas och pappas hjärtan i halsgropen) till det berömda vraket S.S Yongala utanför Ayr. Det var jättehäftigt, sa hon efteråt. På vägen ut till vraket såg hon knölvalar hoppa, och under dykningen blev hon förbisimmad av jätterocka och vattenorm. Och såg massor av andra fiskar förstås.
Renoveringen då? Jotack, det går långsamt fram, men ändå fram. I måndags började vi tapetsera matrummet, och blir nog klara i morgon.
Eller på lördag. Godnatt!
Peter
