Peters funderingar

En viss sällanbloggare har klagat på att jag också är det, så jag gör väl ett litet ryck. Man har ju liksom annat för sig nuförtiden än att häcka vid datorn. Riva ner lister och tapeter i vardagsrummet, t ex, och sätta upp nya. Känns lite som ett i-landsfenomen. Men det är som sagt snart 29 år sen förra tapeterna kom upp, så ingen kan hävda att vi ängsligt följer trenderna och tapetserar om efter varje inredningdprogram i teve.

Tre kvällar har gått åt till Helenas bilder, som nyligen anlände i brevlådan på 3 CD och en DVD (med kompisars bilder). Hon har tagit lite över 1000 bilder själv på drygt en månad. Det var enormt kul att titta igenom dem, men tog hela första kvällen.

Av ren självbevarelsedrift både för henne, mig och eventuella andra tittare i hennes webbalbum gick jag sen igenom allihopa en gång till, roterade dem rätt, gallrade bort oskarpa, misslyckade, och uppenbara dubbletter, och krympte slutligen ner dem till 800 pixlars bredd, vilket reducerade filstorleken och därmed uppladdningstiden till ca 5 % av originalet. Genomgången tog två kvällar till.

Sen öste jag upp alltihopa till lagringsplatsen hos Telia, där Helena - när hon har någon minut, ork och lust över - kan skriva in förklarande bildtexter. Jag insåg också att man inte kan ha 1000 bilder i ett album på webben (det kan ju bli det tiodubbla innan Australienåret är slut!). Bara att rada upp thumbnails på skärmen skulle ta orimlig tid. Så jag portionerade ut dem i veckovisa kataloger, och tipsade Helena om att göra många små album i stället för ett stort.

För att inflika nåt annat vill jag visa en typisk vardagsscen från en familj med fler katter än människor. Rekvisitan är - kort och gott - kyckling till middag.


Jag måste också berätta om och visa en tråkig överraskning jag (och säkert många andra Mockfjärdsbor) fick häromdagen, när jag upptäckte att massor av björkar blivit fällda på byn.




Rena kalhygget vid Hedens skola! Och även vid pensionärsbostäderna längre bort. Jag fick förklaring från en representant för kommunen: Man var orolig för att träden, som blivit "för stora", ska blåsa omkull och orsaka skada vid deras byggnader, där de har ansvaret om en olycka skulle inträffa. Jag fick försäkringar att man ska plantera nya träd. Tja. Gjort är gjort, men inte är det vackert...

Åter till den rafflande berättelsen om vår påbörjade renovering härhemma. Det nya innertaket skulle skruvas upp, visade det sig. Och det var nog skönt att slippa slå i 260 spikar underifrån. 52 plattor behövdes. Ytterraderna sågade jag av på längden (tidsödande!) för att de skulle bli lika breda vid takkanterna. Nåja, ungefär. Rummet var 2 cm bredare på ena än på andra sidan. Taket saggade ner lite i mitten också. Ingenting är riktigt rakt eller vinkelrätt i ett gammalt hus. Kanske inte i ett nytt heller, förresten. Snedcentimetrarna ser man i alla fall inte med blotta ögat. Hursomhelst, taket kom upp och det ser snyggt och fräscht ut, med lite struktur på ytan. Annat än den gamla vitslammade pappen, som var original från 1939 (men tänk om jag begått våld på något som borde ha k-märkts?!) Vad härnäst? Jo, riva loss lösa tapetbitar, vilket blev bortåt halva väggytan. Gick att dra loss i stora sjok.

Konstigt att de inte ramlat ner av sig själva. Sen räckte förstås inte min nyinköpta spackeltub långt, utan det blev akutsöndagsfärd till Clas Ohlson för att köpa tre till. Att få bort golvsocklarna blev också ett något större projekt än jag trott. Socklarna är spikade i väggen, och ligger an mot det ursprungliga trägolvet. Därefter har man lagt in en linoleummatta, som ligger mot socklarnas utsida och inte under. Försvårande lossbräckandet en smula, inte minst nedanför elementet där man inte kommer åt att bända alls. Med viss kvantitet svett och svordomar förvandlades socklarna i alla fall till en hög spikbemängda, långa, taggiga jätteträflisor. Tur att vi inte tänkt återanvända dem... I dag åkte tapetrester och före detta tak- och golvlister till återvinningsstationen, på väg till Borlänge där vi inhandlade en trave nya.

I går målade vi element och ventil, och i morgon ska vi börja tapetsera! Det är ju lite av en vändpunkt, när man börjar förfina i stället för att förfula rummet.

Lill-Timellen
Peter