Peters funderingar

Igår kl 11 på f m anlände vi till Loxodontas kontor med buss från Arlanda, och satte omedelbart igång att jobba som om inget hade hänt. Är man konsult så får inga fakturerbara timmar förspillas i onödan...  I sanningens namn var väl vissa ögonlock aningen tunga framför datorn på eftermiddagen. Man hoppar ju liksom över en hel natt när man flyger hem från USA.

Men låt mig berätta lite om sista delen av Las Vegas-vistelsen. Efter den skumpiga flygturen hem från Grand Canyon, när alla som inte mådde så bra hämtat sig, tog några av oss en limousin till HardRock Cafe. Att "ta en limousin" var inte så enkelt som man kan tro. Efter ett antal duster med otjänstvilliga representanter för Ceasar Palaces personal tog Håkan saken i egna händer, gick ut till raden av köande långbilar, snackade in sig hos en chaufför och fixade så vi fick åka direkt.


Notera bardisken längs bilinteriörens högra sida! Det finns bilder på oss utanför limon också, ska sätta hit när jag kommer över en sådan.

På HardRock Cafe spelades - just det - mer eller mindre hård rock med ganska hög volym, vilket inte var direkt välgörande för mina stackars hesa stämband när man skulle prata. Hamburgaren jag beställt var stabil, om man säger, gick knappast att lyfta. Men sagolikt god med massor av kryddor och smak!

Sagolika kunde man också tycka fyra unga damer var, som kom in och placerade sig bakom Pson och Håkan, vilket grämde dem enormt. Men mitt i mitt synfält, vilket inte direkt försämrade totalupplevelsen av detta restaurangbesök.

När det visade sig att den mest Dolly Parton-wannabe-iga av dessa töser fyllde år och hela restaurangen hurrade, kändes det legalt att ta en bild. Lite tröst, kanske, Pson...?


Efter detta styrdes kosan (nu i vanlig taxi - här går man inte en meter i onödan!) till hotell Paris, där vi under pimplande av whisky och liknande avnjöt ett inte alls oävet liveband, och såg en lätt bedagad kvinna i grön blus och shorts röra sig till musiken, svängandes ett vinglas och ömsom sjungandes, ömsom pratandes i sin mobil.


Det hela föreföll tragiskt, tills Kicki senare mötte henne och en annan, lätt överviktig dam (som otympligt vaggat på dansgolvet, på ett annat ställe), men nu snyggt klädda och uppförande sig helt normalt. Tydligen var de skådespelare som hörde till föreställningen. Kan det ha varit för att ingjuta mod i andra människor med måhända dålig självkänsla att våga dansa? Ingen vet.

Efter detta åsåg vi ett magnifikt fontänskådespel i den stora bassängen utanför hotell Bellagio. Riktigt tjusigt!


Det finns även ett Eiffeltorn i Las Vegas, nattetid aningen upplyst.


Di kan då hitta på, di där jänkarna. Vi bonnläppar står och gapar bara.

På lördag fick vi sova så länge vi ville! Lyx och lycka! Många drog iväg (i taxi förstås!) till ett shoppingcenter utanför centrum, med billiga märkeskläder och annat. Jag är ingen shoppare så jag strosade runt lite på egen hand och studerade gatu- och folkliv.


I denna sol och värme gick det förstås inte att vara ute länge. Inne på lyxgallerian Forum finns svängda rulltrappor, vilket fascinerade mig. Hur kommer trappstegen tillbaka upp när dom går svängt?


På eftermiddagen gick alla till poolen igen. För att sola. Det var + 44 grader. I skuggan!


Vattnet svalkade dock skapligt, och t o m jag provade på detta annorlunda sätt att att utsätta sig för sol, vind och vatten. Vinden kändes som när man öppnar ugnsluckan hemma och står för nära med ansiktet ovanför.



Kvällens middag intogs på restaurangen Cheesecake Factory, längst bort i Forum. I fonden står där en klunga statyer, som på jämna klockslag sjunker ner och ersätts av andra, rörliga statyer, som med dundrande röster drar något mytologiskt epos till eld, rök och vatten. Pampigt.


Denna restaurang, som är kombinerad med bageri, var minsann inte illa den heller. Här åt vi om möjligt ännu godare än tidigare kvällar.


Vi skramlade till champagne för att skåla med Larsons för att de ordnat denna fantastiska resa och vistelse. Sen åt vi kanonfint. Som namnet antyder finns även cheesecake på menyn, ca 50 sorter. Jag valde en med chokladmousse, och det var minsann en rekorderlig efterrätt som man stod sig ett tag på!!


Mycket mätta och belåtna vandrade så hela sällskapet till Colosseum, för konsert med Celine Dion. Den spelas nu på femte året, tror jag, och är utsåld varenda kväll. Inpassagen skedde gonom något som liknade en säkerhetskontroll på flygplatsen, med metalldetektorer och uniformerade vakter som tog av oss alla kameror mot ett litet kvitto så vi skulle kunna hämta ut dem efter föreställningen.

Visst var det bra! Celine Dion är en fullkomligt fantastisk sångerska, och showen var storslagen och påkostad. Ändå satt jag och flera av oss och höll på att nicka till ibland. Kanske var vi för trötta och mätta, och musiken för vacker. Torsdagens framförande av Love med Cirque du Soleil tog ändå priset genom sin totalupplevelse, om man ska jämföra dessa två.

Det sägs att vissa (eller kanske alla) gick ut och partade efter Celine Dion. Det gjorde inte jag, trött och hes. På söndagen skulle vi äta frukost 6 för att hinna med bussen till flyget. Det gick bra, och på flygplatsen provade jag en enarmad bandit. Första grejen jag spelade på i Las Vegas. Jag matade in en tjugodollarssedel och höll på att förgås av tristess i försöken att få slut på den.


Ungefär halvvägs hände något och saldot snurrade upp till 22,50 USD. Då kvitterade jag ut det beloppet, och kan således skryta med att jag vunnit 18 kr på mitt spelande i Las Vegas!

United-planet till Chicago hade aningen mindre buttra flygvärdinnor än åt andra hållet, men lika frugal undfägnad - en mycket liten påse torkade brödtärningar och ett glas juice. Därtill kunde man köpa kartonger med mera snacks, vilket jag gjorde, mest för att ha något att göra. Den innehöll några chips, några andra chips, en burk äppelmos (!), en ostskiva 2 x 4 cm, en kubikcentimeter jordgubbsmarmelad, en något större pyts med jordnötssmör. Och en miniatyrkaramell. Kul pyssel, men troligen inget jag kommer att köpa igen.

I Chicago gick det förvånansvärt snabbt och smidigt genom säkerhetskontrollen, vilket var tur eftersom vi bara hade en och en halv timme på oss. Det hela höll på att stupa i Dutyfree-butiken i stället. Där hade datasystemet pajat, och personalen skrev mödosamt - för hand - omständliga kvitton med förteckning över varje flaska.
 
Alla hann med planet i alla fall, och SAS-personalens service var lika utmärkt som på utresan. Det är här man hoppar över en natt. Man sätter sig på planet vid halv fem på eftermiddagen, och kliver av åtta timmar senare. Men då är klockan halv åtta nästa morgon. Men det gör inte så mycket, eftersom det ändå är så svårt att sitta och sova. Och nog var dom flesta rejält trötta, både i går och idag....

Hursomhelst, det har varit en resa fylld med roliga och spännande upplevelser. Lars-Erik och övriga Larsons ska ha jättestort heder och tack för att ha ordnat detta, som vi sent ska glömma!! 

Några avslutande reflexioner:

- Amerikansk frukost med bordsplacering, menyer och oätliga matberg vill man helst slippa
- Telefon vid toaletten kan vara praktiskt i vissa lägen
- Las Vegas är inget för småbarn eller tonåringar. Såg knappt en enda under tjugo på hela tiden.
- Flyg inte till och från Grand Canyon när det är för varmt! Det är skumpigt!!
- Sittplatser finns bara vid spelbord och på restauranger
- Man behöver aldrig vara finklädd när man är ledig i USA, inte ens på konserter med världsartister
- Kolla, dubbelkolla och trippelkolla alla bokningar i god tid. Amerikaner är inte att lita på i det fallet!
- Amerikansk middag på restaurang med bordsplacering, menyer etc kan vara hur god som helst
- Det går att köpa Margheritas metervis
- En kopp med drygt 1 dl chokladglass i Forum kostar 100 kr. Den var god, men...
- Var inte hes när du är ute och reser. Man behöver faktiskt kunna säga saker ibland.
- Las Vegas kommer jag inte att återvända till. Jag är mer än nöjd att ha varit där en gång.
- Grand Canyon däremot skulle jag gärna se mera av

Tillbaka i vardagen (och det är rätt skönt det med!)
Peter