Med ångan uppe
Australien har ju ingen gammal historia när det gäller den vite mannen, men den som finns verkar man vara intresserad av att bevara och visa upp.
Vi tog på måndagen pendeltåg österut från Melbourne till slutstationen Belgrave. Det första vi fick syn på var några cockatoos i ett träd. De är rätt vanliga; vi har sett hela flockar. Men för oss ser de inte precis vanliga ut...
Men den stora begivenheten i Belgrave är annars en tur med Puffing Billy.
Nåja. Det finns faktiskt alldeles riktiga ångtåg här på den smalspåriga järnvägen, som varsamt restaurerats och körs av en skara entusiaster, som också följer med som guider.
Den lilla figuren i blå skjorta till höger är Shane som står och filmar oss komma över denna pittoreska bro. Vagnarna är öppna och tåget kör i långsam joggingtakt. Dock började det regna när vi åkte så det blev lite kyligt. Järnvägen gick rätt brant upp och ner, och loket fick riktiga puffanfall ibland när det slirade så hjulen spann loss i uppförsbackarna. Vyerna var här och var väldigt spännande.
Även proffsiga piloter och nyutbildade tote operators tycker det är kul att åka på räcket.
Vi åkte ungefär en timme, till Lakesfield, där Shane hämtade upp oss. Det var en trevlig tur!
Vid stationen väntade vackra papegojor!
Vi tog en fika, och sen var det dags för Rory att åka hemåt för jobb nästa dag i Warrnambool. Helena följde med oss till Wandin East där Shane bjöd på kangaroo steak burgers. Kängurukött har en tydlig viltsmak och är mycket mört.
Nästa dag skjutsade Shane oss de 20 milen norrut till den lilla staden Echuca vid Murray River, där som teveserien Floden är mitt liv spelades in på åttiotalet. Gränsen mellan staterna Victoria och New South Wales går just vid denna flod.
Vid de gamla lastbryggorna och varvet, vars övre plan låg åtskilliga meter över vattnet, eftersom floden kan stiga kraftigt om det regnar, fanns fullt av gamla hjulångare, mer eller mindre funktionsdugliga.
Vi tog en timmes tur neråt floden med Pevensey, som faktiskt var med i teveserien. Ångmaskinen som drev skovelhjulen var fullt synlig. Fascinerande för en teknikintresserad.
Det här var också en trevlig tur, inte mycket långsammare än Puffing Billy. Skovelhjulen går tyst och det blir inga svallvågor. Med på turen var också Shanes styvdotter Megan, vars rum vi fick bo i hemma hos honom.
Även denna tur avrundade vi med fika. Vi hittade ett bra motell nära busshållplatsen där vi ska åka i morgon, och sen var det dags för avsked igen.
Det kändes sorgligt. Som jag sa åt Shane, när man varit med vänner ett tag och sen skiljs brukar man veta att det inte är så svårt att ses igen. Men i det här fallet är det långt, långt borta, bokstavligen. Han och Patty har pratat om att komma till Sverige, och jag hoppas det blir av snart!
