Uppe i det blå
Det blev lördag och nu skulle det ske. Shane skjutsade oss till tåget i Lilydale och vi åkte mot stan. Jag klev av i Richmond, för att bli upplockad av Helena och Rory, fick nya instruktioner per telefon att åka en station till South Yarra, där jag i stället blev upplockad.
Rorys bil gav i från sig kraftiga knackningar någonstans i transmissionen varje gång han accelererade, så det kändes lite som ett lotteri under färden till Moorabbin om vi skulle komma dit överhuvud taget.
Det gjorde vi. Moorabbin är ett flygfält sydost om Melbourne, där det vimlar av småplan. Vi fick vänta en bra stund innan en instruktör kom och lät Rory bevisa att han kom ihåg hur man gör när man startar och landar. Efter den ekluten kunde han äntligen invitera mig, Helena och sin mamma (som kommit hemifrån Rosebud) att följa med ut till planet.
Han som ser ut som en fjortonårig Harry Potter till vänster är alltså Helenas relativt nyblivne pojkvän Rory. Väl i planet (när han hittat startnyckeln) blev han dock professionell och pratade med kontrolltornet på piloters vis under uttaxning och start. Notera att flygplanet är vänsterstyrt, i motsats till alla bilar här.
Så bar det av. Iväg och upp! Jag satt fram och Helena och Rorys mamma bak.
Först ett par varv runt centrala stan med alla skyskrapor.
Sen en runda söderut över Rosebud. På vägen såg vi bland annat fiffiga sätt att arrangera sjötomter åt många.
Här någonstans frågade plötsligt vår professionelle pilot om vi hade lust att bli viktlösa en stund. Efter viss tvekan: Ja. Han steg brant och dök sen plötsligt. En penna som låg på instrumentbrädan lättade och svävade i luften någon sekund!!!! Själv kände jag det mest som att jag drogs uppåt mot säkerhetsbältet med stor kraft. Märkligt. Rorys mamma förbjöd honom att någonsin göra om detta igen. Men kul var det...
Efter en kombination av avancerad navigering och mina minnesbilder av sightseeingen från Dandenong Mountain letade vi oss fram till Shanes trakter och jag lyckades hitta hans hus bland tusen andra.
Efter en timmes flygning kom vi lyckligt ner på jorden igen. Kul var det! För att inte fresta lyckan alltför hårt ställde Rory bilen vid en pendeltågsstation, och efter att Helena suttit kvar i bilen en kvart och sminkat sig for vi till stan med tåg. Eva, som varit på Victoria Market, och sen gått till hotell Batman's Hill On Collins, nära Southern Cross Station, anslöt och vi tog en taxi till det bokade bordet på den vegetariska restaurangen SoulMama vid stranden. Vi kom en kvart för sent till vårt bokade bord (sminkningen, gumman?) och anlände samtidigt som brandlarmet förde ett outhärdligt liv. Ingen brydde sig om det, och lyckligtvis fick de stopp på falsklarmet efter en stund. Maten där var mycket god, stark och smakrik.
Sen tjuvåkte vi spårvagn tillbaka. Dvs jag tjuvåkte, för jag fick bara ihop mynt till Evas biljett. Det gick bra. Hotellet erbjöd en utmärkt Internetkoppling på rummet, och jag hyrde den för ett dygn, så jag har bloggat frenetiskt i flera omgångar sen igår kväll. Tiden tar snart slut och jag vill få ut detta också.
Nu dröjer det nog till torsdag innan jag kommer åt att blogga igen. I morgon måndag 22 oktober ska vi åka Puffing Billy, på tisdag åker vi 20 mil norrut till Echuca och en tur med hjulångare från teveserien "Floden är mitt liv". Hela onsdagen går åt för att åka buss och tåg till Sydney, till den lägenhet vid Darling Harbour vi förhoppningsvis får vår bokningsförfrågan bekräftad på i morgon.
Så ser planerna ut. Godnatt! (Klockan är elva på söndag kväll här nu).
Rorys bil gav i från sig kraftiga knackningar någonstans i transmissionen varje gång han accelererade, så det kändes lite som ett lotteri under färden till Moorabbin om vi skulle komma dit överhuvud taget.
Det gjorde vi. Moorabbin är ett flygfält sydost om Melbourne, där det vimlar av småplan. Vi fick vänta en bra stund innan en instruktör kom och lät Rory bevisa att han kom ihåg hur man gör när man startar och landar. Efter den ekluten kunde han äntligen invitera mig, Helena och sin mamma (som kommit hemifrån Rosebud) att följa med ut till planet.
Han som ser ut som en fjortonårig Harry Potter till vänster är alltså Helenas relativt nyblivne pojkvän Rory. Väl i planet (när han hittat startnyckeln) blev han dock professionell och pratade med kontrolltornet på piloters vis under uttaxning och start. Notera att flygplanet är vänsterstyrt, i motsats till alla bilar här.
Så bar det av. Iväg och upp! Jag satt fram och Helena och Rorys mamma bak.
Först ett par varv runt centrala stan med alla skyskrapor.
Sen en runda söderut över Rosebud. På vägen såg vi bland annat fiffiga sätt att arrangera sjötomter åt många.
Här någonstans frågade plötsligt vår professionelle pilot om vi hade lust att bli viktlösa en stund. Efter viss tvekan: Ja. Han steg brant och dök sen plötsligt. En penna som låg på instrumentbrädan lättade och svävade i luften någon sekund!!!! Själv kände jag det mest som att jag drogs uppåt mot säkerhetsbältet med stor kraft. Märkligt. Rorys mamma förbjöd honom att någonsin göra om detta igen. Men kul var det...
Efter en kombination av avancerad navigering och mina minnesbilder av sightseeingen från Dandenong Mountain letade vi oss fram till Shanes trakter och jag lyckades hitta hans hus bland tusen andra.
Efter en timmes flygning kom vi lyckligt ner på jorden igen. Kul var det! För att inte fresta lyckan alltför hårt ställde Rory bilen vid en pendeltågsstation, och efter att Helena suttit kvar i bilen en kvart och sminkat sig for vi till stan med tåg. Eva, som varit på Victoria Market, och sen gått till hotell Batman's Hill On Collins, nära Southern Cross Station, anslöt och vi tog en taxi till det bokade bordet på den vegetariska restaurangen SoulMama vid stranden. Vi kom en kvart för sent till vårt bokade bord (sminkningen, gumman?) och anlände samtidigt som brandlarmet förde ett outhärdligt liv. Ingen brydde sig om det, och lyckligtvis fick de stopp på falsklarmet efter en stund. Maten där var mycket god, stark och smakrik.
Sen tjuvåkte vi spårvagn tillbaka. Dvs jag tjuvåkte, för jag fick bara ihop mynt till Evas biljett. Det gick bra. Hotellet erbjöd en utmärkt Internetkoppling på rummet, och jag hyrde den för ett dygn, så jag har bloggat frenetiskt i flera omgångar sen igår kväll. Tiden tar snart slut och jag vill få ut detta också.
Nu dröjer det nog till torsdag innan jag kommer åt att blogga igen. I morgon måndag 22 oktober ska vi åka Puffing Billy, på tisdag åker vi 20 mil norrut till Echuca och en tur med hjulångare från teveserien "Floden är mitt liv". Hela onsdagen går åt för att åka buss och tåg till Sydney, till den lägenhet vid Darling Harbour vi förhoppningsvis får vår bokningsförfrågan bekräftad på i morgon.
Så ser planerna ut. Godnatt! (Klockan är elva på söndag kväll här nu).
Kommentarer
Trackback
