Världen är upp och ner
Både bildligt och bokstavligt. Häromdagen snöblask och grått, med en dold sol i söder. Här i Melbourne var det 27 grader varmt i dag, och en strålande sol högt på norra himlen. Vilken kontrast! Lite svårt att fatta, faktiskt. Men reser man tillräckligt långt kan man tydligen alltid komma till våren.
Resan är som sagt lång. Avresa klockan 9 på lördag morgon med kära gamla rälsbussen, och byte till Stockholmståget. Jumbojeten lyfte halv tre på eftermiddagen från Arlanda, med destination Bangkok. Sen nio och en halv timme på planet, dock till stor del underlättade av Thai Airways utmärkta service med överflöd av god mat och dryck. Ett par timmars väntan på den alldeles nya flygplatsen i Bangkok, invigd förra året.
Efter säkerhetskontrollen väntade vi oss att hitta ställen där man kunde fika eller nåt. Men där fanns bara en oändligt lång tunnel av stålrör och tältduk (såg det ut som) och i mitten en sorts religiös byggnad. Därutöver bara en massa sittplatser, och - lyckligtvis - toaletter.
Vi var först till gaten, men allteftersom strömmade australiensarna till, på väg hem. Nära nio nya fräscha (nåja) timmar till med Thai Airways, mer god mat och dryck etc, och försök att slumra till lite, men jag har svårt att sova sittande. Här fanns i alla fall, i motsats till på jumbojeten, bildskärmar i stolsryggarna med spel och kartor.
På Melbourne flygplats, där vi landade halv nio söndag kväll lokal tid (drygt 27 timmar efter att vi klev på rälsbussen), kändes stämningen avspänd. Immigrationskontrollen gick smidigt, likaså att komma genom tullen. Trots en förtigen dalahäst av trä i bagaget. Declare or beware, stod det på stora skyltar, och jag såg mig för mitt inre öga ruttna i ett australiskt fängelse för att ha försökt begå insmuggling av en förbjuden målad dalahäst som kunnat dränka kontinenten i oönskade avkomlingar, ungefär som kaninerna en gång i tiden. Men vi klarade röntgenpersonalens argusögon och därutanför väntade Helena.
VIlken alldeles fantastisk känsla att få krama om sin dotter efter att ha varit åtskilda i över åtta månader!!! Det blev en starkt emotionell stund med många glädjetårar hos oss alla tre. Kompisen (nåja, pojkvännen då) Rory väntade på diskret avstånd, överraskade oss genom att hälsa oss välkomna på svenska.
TIll hotellet, trötta men glada, och en kort tur ut på stan för en öl (eller två). Little Creature visade sig vara väldans gott! Sen gick det bättre att somna i hotellsängen än på planet, i synnerhet efter att ha varit vaken 30 timmar.
På morgonen drog vi undan gardinerna från panoramafönstret och en häpnadsväckande utsikt bredde ut sig över Albert Park och därbortanför havet.
Frukost och ut på stan. Eller, ut genom dörren, vända, och byta från tröja och jacka till sandaler och lättare kläder. Det var 25 grader varmt och strålande sol som inte förmörkades av någon onödig ozon. Lite rundåkande med spårvagn innan vi kom över några sista minuten-biljetter till Phantom of the Opera, som går här ännu en kort tid.
Lite kallt att dricka i skuggan innan en sightseeingvända med båt uppåt Yarra River. Vi såg bevingade varelser som vi trodde var förrymda burfåglar, i sprakande färger, men som lever ett härligt liv i frihet här. Och svarta svanar på floden!
Men bäst av allt är fortfarande att få träffa Helena igen och vara med henne!
Vid Flinders Street nära floden ligger denna imponerande byggnad, som är järnvägsstation för lokaltågen.
Bortsett från att en massa förarlösa bilar envisas med att köra på fel sida, verkar Melbourne vara en väldigt trivsam stad med många parker och trevliga promenadstråk längs floden. Stadskärnan är rätt koncentrerad till en fyrkant norr om floden och skylinen är harmonisk.
Det finns så mycket mer att berätta men den gratis trådlösa Internetuppkoppling hotellet erbjuder är tidvis förödande låååååångsam. Nu (onsdag morgon) är första gången den fungerar någorlunda, så därför kan jag äntligen få ut första blogginlägget från Australien. Det kommer mera!
Vi trivs redan bra i detta spännande land. De människor vi mött så här långt är vänliga och det myllrar av olika nationaliteter överallt.
Resan är som sagt lång. Avresa klockan 9 på lördag morgon med kära gamla rälsbussen, och byte till Stockholmståget. Jumbojeten lyfte halv tre på eftermiddagen från Arlanda, med destination Bangkok. Sen nio och en halv timme på planet, dock till stor del underlättade av Thai Airways utmärkta service med överflöd av god mat och dryck. Ett par timmars väntan på den alldeles nya flygplatsen i Bangkok, invigd förra året.
Efter säkerhetskontrollen väntade vi oss att hitta ställen där man kunde fika eller nåt. Men där fanns bara en oändligt lång tunnel av stålrör och tältduk (såg det ut som) och i mitten en sorts religiös byggnad. Därutöver bara en massa sittplatser, och - lyckligtvis - toaletter.
Vi var först till gaten, men allteftersom strömmade australiensarna till, på väg hem. Nära nio nya fräscha (nåja) timmar till med Thai Airways, mer god mat och dryck etc, och försök att slumra till lite, men jag har svårt att sova sittande. Här fanns i alla fall, i motsats till på jumbojeten, bildskärmar i stolsryggarna med spel och kartor.
På Melbourne flygplats, där vi landade halv nio söndag kväll lokal tid (drygt 27 timmar efter att vi klev på rälsbussen), kändes stämningen avspänd. Immigrationskontrollen gick smidigt, likaså att komma genom tullen. Trots en förtigen dalahäst av trä i bagaget. Declare or beware, stod det på stora skyltar, och jag såg mig för mitt inre öga ruttna i ett australiskt fängelse för att ha försökt begå insmuggling av en förbjuden målad dalahäst som kunnat dränka kontinenten i oönskade avkomlingar, ungefär som kaninerna en gång i tiden. Men vi klarade röntgenpersonalens argusögon och därutanför väntade Helena.
VIlken alldeles fantastisk känsla att få krama om sin dotter efter att ha varit åtskilda i över åtta månader!!! Det blev en starkt emotionell stund med många glädjetårar hos oss alla tre. Kompisen (nåja, pojkvännen då) Rory väntade på diskret avstånd, överraskade oss genom att hälsa oss välkomna på svenska.
TIll hotellet, trötta men glada, och en kort tur ut på stan för en öl (eller två). Little Creature visade sig vara väldans gott! Sen gick det bättre att somna i hotellsängen än på planet, i synnerhet efter att ha varit vaken 30 timmar.
På morgonen drog vi undan gardinerna från panoramafönstret och en häpnadsväckande utsikt bredde ut sig över Albert Park och därbortanför havet.
Frukost och ut på stan. Eller, ut genom dörren, vända, och byta från tröja och jacka till sandaler och lättare kläder. Det var 25 grader varmt och strålande sol som inte förmörkades av någon onödig ozon. Lite rundåkande med spårvagn innan vi kom över några sista minuten-biljetter till Phantom of the Opera, som går här ännu en kort tid.
Lite kallt att dricka i skuggan innan en sightseeingvända med båt uppåt Yarra River. Vi såg bevingade varelser som vi trodde var förrymda burfåglar, i sprakande färger, men som lever ett härligt liv i frihet här. Och svarta svanar på floden!
Men bäst av allt är fortfarande att få träffa Helena igen och vara med henne!
Vid Flinders Street nära floden ligger denna imponerande byggnad, som är järnvägsstation för lokaltågen.
Bortsett från att en massa förarlösa bilar envisas med att köra på fel sida, verkar Melbourne vara en väldigt trivsam stad med många parker och trevliga promenadstråk längs floden. Stadskärnan är rätt koncentrerad till en fyrkant norr om floden och skylinen är harmonisk.
Det finns så mycket mer att berätta men den gratis trådlösa Internetuppkoppling hotellet erbjuder är tidvis förödande låååååångsam. Nu (onsdag morgon) är första gången den fungerar någorlunda, så därför kan jag äntligen få ut första blogginlägget från Australien. Det kommer mera!
Vi trivs redan bra i detta spännande land. De människor vi mött så här långt är vänliga och det myllrar av olika nationaliteter överallt.
Kommentarer
Trackback
