Att göra film av en bok...
är inte lätt, det har man sett många exempel på. Nu har jag sett Guldkompassen, och den är ett exempel till.
Jag tycker filmen är välgjord, och man har hittat bra skådespelare till alla viktiga roller. Daimonerna är väldigt bra gjorda, och skillnaderna mellan vår värld och Lyras är elegant beskrivna på de flesta ställen.
Första delen av filmen följer boken rätt noggrant, med bara vissa förenklingar, och förmedlar bokens känsla bra. Men när handlingen drar sig uppåt norr bland is och snö blir det alltmer förkortat och sammandraget, tyvärr, och något slätstruket. Man har gjort alla spännande och hemska händelser mesigare, säkert av hänsyn till en förväntat ung publik. Inte en blodsdroppe syns, ens under isbjörnarnas kamp. Jag är ingen vän av våld och blod, men det hela blev rätt tamt. Här har man också kastat om ordningsföljden på en del händelser. Svårt att förstå varför. Boken trappas upp, men filmen kommer av sig lite.
Och filmen slutar före bokens dramatiska slut. Kanske man tänker inleda nästa film, Den skarpa eggen, med det i stället. Om det nu blir någon fortsättning på vita duken. Hoppas det ändå. Trots bristerna finns många förtjänster. Den här trilogin innehåller många originella ideer om hur parallellvärldar ser ut, mycket fantasifullare än Sagan om ringen, tycker jag, som ju med dagens mått är väldigt traditionell fantasy (möjligen beroende på att den var stilbildande för genren). I trilogins del två och tre får vi bekanta oss med en kniv med mycket speciella egenskaper, med änglar och de ohyggliga Spectres, vara med om kulturkrocken under Lyras besök i vår värld; vidare en bokstavlig vandring i dödsskuggans dal, och en träff med de säregna mulefa-varelserna (borde få det att vattnas i munnen på varje datoranimatör). Och det drar ihop sig till en drabbning av ofattbara mått, som får slutstriden i sagan om ringen att framstå som ett sandlådegruff...
När det är dags att byta bil vill jag ha en "intention craft"!
Den tredje boken innehåller också ett fullkomligt omöjligt beslut, som ändå måste tas. Minst lika svårt som Sophies val. Men det här slutet är på något konstigt sätt lyckligt mitt i det oändligt smärtsamma. Bitterljuvt så det förslår. Tårarna rinner när jag läser det, som om jag vore nybliven tonåring själv!
Åter till verkligheten. Nu är det slut på två veckors ledighet, så i morgon blir det till att kavla upp ärmarna igen...
Jag tycker filmen är välgjord, och man har hittat bra skådespelare till alla viktiga roller. Daimonerna är väldigt bra gjorda, och skillnaderna mellan vår värld och Lyras är elegant beskrivna på de flesta ställen.
Första delen av filmen följer boken rätt noggrant, med bara vissa förenklingar, och förmedlar bokens känsla bra. Men när handlingen drar sig uppåt norr bland is och snö blir det alltmer förkortat och sammandraget, tyvärr, och något slätstruket. Man har gjort alla spännande och hemska händelser mesigare, säkert av hänsyn till en förväntat ung publik. Inte en blodsdroppe syns, ens under isbjörnarnas kamp. Jag är ingen vän av våld och blod, men det hela blev rätt tamt. Här har man också kastat om ordningsföljden på en del händelser. Svårt att förstå varför. Boken trappas upp, men filmen kommer av sig lite.
Och filmen slutar före bokens dramatiska slut. Kanske man tänker inleda nästa film, Den skarpa eggen, med det i stället. Om det nu blir någon fortsättning på vita duken. Hoppas det ändå. Trots bristerna finns många förtjänster. Den här trilogin innehåller många originella ideer om hur parallellvärldar ser ut, mycket fantasifullare än Sagan om ringen, tycker jag, som ju med dagens mått är väldigt traditionell fantasy (möjligen beroende på att den var stilbildande för genren). I trilogins del två och tre får vi bekanta oss med en kniv med mycket speciella egenskaper, med änglar och de ohyggliga Spectres, vara med om kulturkrocken under Lyras besök i vår värld; vidare en bokstavlig vandring i dödsskuggans dal, och en träff med de säregna mulefa-varelserna (borde få det att vattnas i munnen på varje datoranimatör). Och det drar ihop sig till en drabbning av ofattbara mått, som får slutstriden i sagan om ringen att framstå som ett sandlådegruff...
När det är dags att byta bil vill jag ha en "intention craft"!
Den tredje boken innehåller också ett fullkomligt omöjligt beslut, som ändå måste tas. Minst lika svårt som Sophies val. Men det här slutet är på något konstigt sätt lyckligt mitt i det oändligt smärtsamma. Bitterljuvt så det förslår. Tårarna rinner när jag läser det, som om jag vore nybliven tonåring själv!
Åter till verkligheten. Nu är det slut på två veckors ledighet, så i morgon blir det till att kavla upp ärmarna igen...
