Peters funderingar

Gårdagens båtresa till Stomboli var fascinerande, precis som för två år sedan. Man åker i på eftermiddagen i knappt två timmar och ser vulkanön höja sig ur havet allt mer. Nästan framme ser man de Lipariska öarna avteckna sig i väster mot den lågt stående solen.


Båten åker runt själva Stromboli. På norra sidan finns Sierra del Fuoco, "eldklyftan". Sluttningen är kolsvart av all aska och pimpsten som drösar nerför.


I år småputtrade tydligen vulkanen konstant, för det bolmade tidvis rök upp ur kratern.


Samhället St Vincenzo på östra sidan av ön är väldigt speciellt, med kritvita hus och trånga gränder emellan. Här och var en vacker trädgård. Uppe vid kyrkan finns en utsiktsplats.

 
Båten går tillbaka efter att det blivit mörkt, och lägger sig då en timma utanför nordsidan för "vulkanskådning". Det kommer små utbrott med 10 - 25 minuters mellanrum, så det gäller att ha tålamod. Och att inte bli sjösjuk, för det gungade rätt rejält.

Det är i princip omöjligt att fotografera vad som syns uppe vid vulkantoppen. Ljuset är rätt svagt, och man står - milt uttryckt - ostadigt, vilket inte är gynnsamt vid den långa brännvidd och dom långa slutartider som behövs. Jag fick en bild som kan ge en antydan av hur det såg ut.


Det intressantaste är kanske alla (övriga) turister som ivrigt tar kort efter kort - med blixt. Detta torde vara ett av det ställen där det tas flest totalt misslyckade bilder på kortast tid.

I dag var hela gänget på stranden igen, och jag lyckades samla alla på en gruppbild.


Från vänster ser vi här:

Anders (son till AnnSofi)
Lukas (son till Anders och Karin)
Karin (Anders sambo)
Matilda (dotter till Janne och AnnSofi)
Olle (son till Janne och AnnSofi)
Malte (son till Anders och Karin)
AnnSofi (min svägerska, gift med Janne)
Janne själv (min bror)
Kajsa (dotter till AnnSofi)
Eva (min fru)
Helena (Evas och min dotter)
Marlene (Olles flickvän)
Jag själv
  
Jag riggade upp kameran på min ryggsäck och använde självutlösare. Helena gjorde på samma sätt med sin kamera, men då kom en italienare som åsett det hela och erbjöd sig att ta kort. Vänligt av honom.

Nerifrån stranden i Tropea ser man staden uppe på den nästan lodräta klippan. Inringat kan man skönja våra två balkonger. På den undre bilden framgår varför jag inte gärna går ut på den undre balkongen utanför vårt sovrum. Den hänger utan stöd ut över avgrunden. 



Nyss upptäckte jag att restaurangen precis utanför vår lägenhetsingång skyltade med WiFi. Det var gratis om man beställer något! Helt perfekt. Så här sitter jag nu och skriver detta.

På Internetcaféet i nästa kvarter lyckades jag aldrig ansluta min dator. Men det här är ju bättre!