Vid avgrundens brant
När vi lämnade hotellet på lördagsmorgonen fick vi nya belägg för de romerska parkerings(o)vanorna. Tre bilar i vägkorsningen, på övergångsstället.
Efter fem timmar på italienskt X2000, som var mycket komfortabelt, men försenat, missade vi i Lamezia det lokaltåg som skulle ta oss dom sista fem milen till Tropea. Lamezia är en hyfsat stor stad med c a 70 000 invånare, men på stationen råder visst kaos och ingen personal kan ett ord engelska. Med lite ansträngning fick jag fram att nästa tåg till Tropea skulle gå om tre och en halv timme.
Ingen av oss var särskilt sugen på en sådan väntan. Vi lyckades få en (likaledes icke engelsktalande) taxichaufför att köra oss till vårt mål. 80 Euro, men det kändes som väl använda pengar. Och vi fick en fin tur längs den slingrande kustvägen. Dessutom slapp vi släpa bagaget kilometern från tågstationen till Largo Viletta, där lägenhetsagenten mötte med nyckeln.
Lägenheten vi hade hyrt överträffade förväntningarna. En inredd grotta (jo, faktiskt!) i berget, med stora balkonger på båda våningsplanen. Balkonger rakt ut över den ca 40 m höga, lodräta klippbranten ner till stranden. Passar min höjdfobi utmärkt. Jag vägrar gå närmare räcket än en meter. Men utsikten med 180 graders panorama över medelhavet är fullkomligt fantastisk.
Italien bjuder på överraskningar av alla de slag. I morse väckte Helena mig och bad, något dämpat, att jag skulle ta kameran och komma. Hon pekade i tvättstället vid sitt rum.
Detta kan inte vara annat än en babyskorpion. Alla viktiga delar verkade finnas på plats, inklusive gadd. Knappast stor nog att vara farlig, bedömde jag, men förpassade med viss försiktighet denna oönskade gäst ut från lägenheten. Helena förklarade (med aningen darr på rösten) att om detta hänt för några år sen skulle hon ha gallskrikit och antagligen rusat hela vägen hem till Sverige. Men nu har hon dykt bland hajar och sjöormar i Australien och lärt sig vad man behöver och inte behöver vara rädd för. Strongt, faktiskt.
Resten av dagen har förlöpt på normalt semester-i-Tropea-manér. Fint väder, lagom varmt i luften. Vi tog dom många trapporna ner till stranden och konstaterade att vattnet var lika kristallklart och salt som för två år sen. Och omkring 23 grader varmt. En del italienare låg och huttrade i solen, men vi och några andra nordeuropéer badade gärna och länge.
En promenad längs huvudgatan för att inhandla lite tomater (pomodore), bröd (pane), ost (formaggio) och smör (burro) i en liten kvartersbutik till lunch.
Mot kvällen sammanstrålade hela gänget på vår balkong (jo, den höll för 13 personer!!) och delade på på några öl och en 1,5-liters vinpava. Och utanför gick solen ner över havet med vulkanön Stromboli i siluhett strax intill. Dit ska vi åka i morgon, för att beskåda dom ständiga småutbrotten i kvällsmörkret.
Den här dagen avslutades med pizza i en gränd där gräddningen skedde i en gammal vedeldad ugn. Mycket gott. Som grädde på moset en smula italiensk fotboll (Inter-Milan, tror jag. Zlatan skymtade ibland) på storbildsteve vid huvudgatan med entusiastiska ortsbor. Och så vi bakom lite kaffe och glass. fotbollskommentatorer är underhållande att lyssna på, även om man knappt begriper ett ord. Dom håller högt tempo på snacket. T o m gamle Hyland skulle nog ha en del att lära.
Ja, det här inlägget skulle ha varit utlagt igår, men jag fick inte fatt på någon fungerande Internetförbindelse. Jag återkommer inom kort, hoppas jag.
Efter fem timmar på italienskt X2000, som var mycket komfortabelt, men försenat, missade vi i Lamezia det lokaltåg som skulle ta oss dom sista fem milen till Tropea. Lamezia är en hyfsat stor stad med c a 70 000 invånare, men på stationen råder visst kaos och ingen personal kan ett ord engelska. Med lite ansträngning fick jag fram att nästa tåg till Tropea skulle gå om tre och en halv timme.
Ingen av oss var särskilt sugen på en sådan väntan. Vi lyckades få en (likaledes icke engelsktalande) taxichaufför att köra oss till vårt mål. 80 Euro, men det kändes som väl använda pengar. Och vi fick en fin tur längs den slingrande kustvägen. Dessutom slapp vi släpa bagaget kilometern från tågstationen till Largo Viletta, där lägenhetsagenten mötte med nyckeln.
Lägenheten vi hade hyrt överträffade förväntningarna. En inredd grotta (jo, faktiskt!) i berget, med stora balkonger på båda våningsplanen. Balkonger rakt ut över den ca 40 m höga, lodräta klippbranten ner till stranden. Passar min höjdfobi utmärkt. Jag vägrar gå närmare räcket än en meter. Men utsikten med 180 graders panorama över medelhavet är fullkomligt fantastisk.
Italien bjuder på överraskningar av alla de slag. I morse väckte Helena mig och bad, något dämpat, att jag skulle ta kameran och komma. Hon pekade i tvättstället vid sitt rum.
Detta kan inte vara annat än en babyskorpion. Alla viktiga delar verkade finnas på plats, inklusive gadd. Knappast stor nog att vara farlig, bedömde jag, men förpassade med viss försiktighet denna oönskade gäst ut från lägenheten. Helena förklarade (med aningen darr på rösten) att om detta hänt för några år sen skulle hon ha gallskrikit och antagligen rusat hela vägen hem till Sverige. Men nu har hon dykt bland hajar och sjöormar i Australien och lärt sig vad man behöver och inte behöver vara rädd för. Strongt, faktiskt.
Resten av dagen har förlöpt på normalt semester-i-Tropea-manér. Fint väder, lagom varmt i luften. Vi tog dom många trapporna ner till stranden och konstaterade att vattnet var lika kristallklart och salt som för två år sen. Och omkring 23 grader varmt. En del italienare låg och huttrade i solen, men vi och några andra nordeuropéer badade gärna och länge.
En promenad längs huvudgatan för att inhandla lite tomater (pomodore), bröd (pane), ost (formaggio) och smör (burro) i en liten kvartersbutik till lunch.
Mot kvällen sammanstrålade hela gänget på vår balkong (jo, den höll för 13 personer!!) och delade på på några öl och en 1,5-liters vinpava. Och utanför gick solen ner över havet med vulkanön Stromboli i siluhett strax intill. Dit ska vi åka i morgon, för att beskåda dom ständiga småutbrotten i kvällsmörkret.
Den här dagen avslutades med pizza i en gränd där gräddningen skedde i en gammal vedeldad ugn. Mycket gott. Som grädde på moset en smula italiensk fotboll (Inter-Milan, tror jag. Zlatan skymtade ibland) på storbildsteve vid huvudgatan med entusiastiska ortsbor. Och så vi bakom lite kaffe och glass. fotbollskommentatorer är underhållande att lyssna på, även om man knappt begriper ett ord. Dom håller högt tempo på snacket. T o m gamle Hyland skulle nog ha en del att lära.
Ja, det här inlägget skulle ha varit utlagt igår, men jag fick inte fatt på någon fungerande Internetförbindelse. Jag återkommer inom kort, hoppas jag.
Kommentarer
Trackback
