Peters funderingar

Så har jag då gjort min lilla resa i tid och rum. 20 mil åt sydost och drygt 50 år bakåt i tiden. Brorsan mötte på Uppsala station (som mest är en byggarbetsplats) i lördags. Vi promenerade först på stan till Svandammen nedanför slottet.



Vi kavade uppför slottbacken till den fina utsikten vid Gunillaklockan. Bakom finns Botaniska trädgården och Linneaum.


Sen var det gott med fika på konditori Fågelsången.


Vädret var full sommar med massor av folk på uteserveringarna.

Slottet var svårt att få plats med på bild när man var där uppe, så det fick bli ett panoramamontage. Utsikten mot domkyrkan och annat är jättefin.

     
Längs Fyrisån var det fint dekorerat med blommor.

Domkyrkan är katedralstor. Här var jag på skolavslutningar i första och andra klass.


Och jag är döpt i den här!


Strax intill finns en något mindre, men lika viktig byggnad, som tur var för bror min.


Det är påfallande mycket cyklar i Uppsala, och dom måste ju parkeras någonstans. Här till exempel.


Efter lite vilande av trötta ben på fint vandrarhem gav vi oss tillbaka till stan i skymningen.


På restaurang Tsatsiki träffade vi AnnSofi och hennes son Anders med familj. Lukas skulle fylla tolv år nästa dag, och Karin också rätt jämnt på måndagen. Så det fanns mycket att fira med god grekisk mat i den osannolikt ljumma septemberkvällen på uteserveringen.


Kvällen avslutades med en promenad till tågstationen, dock inte till ett tåg utan till ett lokstall som nu gjorts om till puben Katalin. Där drack jag av ohejdad vana både Guinness och Irish Coffee, som smakade mycket bra till tonerna av Mats Ronanders livespelning med nya bandet Stockholm Stoner.

Nästa dag skruvades nostalgifaktorn upp ytterligare. Min lekskola och småskola är rivna för längesen, förstås, men Lindvalls kafferosteri som jag passerade på väg till skolan finns kvar och rostar fortfarande kaffe!


Jag minns hur gott jag tyckte det doftade där utanför.

Och så kom vi till det något osannolika hus jag bodde i från ett till nio års ålder - en pianofabrik! Huset är sig väldigt likt och bokstäverna med Nylund & son sitter kvar även om man slutade tillverka pianon för många år sen.


Av någon anledning fanns tre vanliga lägenheter i byggnaden. Vi bodde en trappa upp, med köket bakom fönstret under "RIK", och vardagsrum (eller sal som det hette då) vid nästa två fönster åt höger. På kortsidan var dom två första fönstren till bibliotek/matrum och dom längst bort till sovrummet.

Mitt rum, eller snarare krypin, var en utvidgning av hallen när man kommit in från ytterdörren. Ingången var från gården på andra sidan huset.


Jag höll alltså till bakom det vänstra av dom två fönstren en trappa upp. Den gula, låga träbyggnaden till vänster fanns inte då.

Så här såg min lilla vrå ut.


Kortet är taget vid jultid 1955. Jag var sex och ett halvt år.

Ja, tiden går, och det var roligt att komma till Alsikegatan igen. Vi träffade en vänlig man som nu bor på bottenvåningen. Han känner hyresgästerna i "vår" våning, men dom var bortresta just nu. Kanske kan jag komma tillbaka någon gång och få komma in och titta.

Nylunds tillverkade sista pianot för nästan 30 år sen, men man reparerar fortfarande musikinstrument i huset. Och företaget Nylund & son  finns på nätet och säljer importerade instrument.

Uppsalabesöket avslutades med lunch i Saluhallen och en gigantisk glass vid Fyrisån. Där gick vi också ner i en offentlig toalett som gjorts om till Galleri London, med porträttfoton av Inga Larsson, känd Uppsalafotograf. 

Tack, käre bror, för dessa två fina dagar i Uppsala! Det var en riktigt bra födelsedagspresent.