Hoburgsgubbar och -gummor
I går var det vansinnigt varmt här på Gotland igen. Det blev slappning under parasoll och däremellan avsvalkning i havet. Mot kvällen orkade några av oss ta den korta bilturen till Hoburgen, längst söderut på Gotland.
Upp på höjden är utsikten norrut fantastisk, med den märkliga åsen Husrygg längs stranden.
Vid Hoburgen finns egentligen bara en enda rauk, Hoburgsgubben kallad. En skylt visar var vi turister ska ställa oss för att se gubbens profil.
I år var näsan målad gul. Tidigare år har den varit röd.
Om man bryter sig ur turistfållan och fortsätter söderut längs stranden kommer man till ett parti med branta klintar, stora stenar och släta klippor i vattenlinjen.
Här är det lätt att hitta fotomotiv.
Inte minst såna som försiktigt nedsänker knappt halva ena underbenet i vattnet och nöjer sig med det.
Man kan också sätta sig på klipporna och titta på havet och bara låta tankarna vandra. Som Helena och hennes kusin Matilda just gjort.
Det här var sista kvällen på Helenas sverigevistelse, så det var lite avsked i luften.
Hemma vid Snickargården blev det lite extra klappande på valpen Stella.
Och käre bror bjöd på god kvällsmat...
...i form av pasta med svamp och heta räkor. Kvällen i Snickargårdens trädgård blev lång och skön.
Idag har Gotland hamnat under gränslinjen mellan varmluft i öster och kalluft i väster. Alltså har det regnat hela dagen. I detta väderläge fungerar tyvärr inte Gotlands patenterade recept som oftast ger finare väder än på fastlandet. Så det har varit grått och regnigt.
I morse skjutsade vi Helena och Adam till Visby flygplats, där dom startade sin långa resa tillbaka till Melbourne. Just nu när jag skriver detta, klockan 22:45, bör dom snart landa på Doha i Qatar efter sju timmars flygning från Arlanda. Sen är det 14 ytterligare timmar till Melbourne.
Det är alltid svårt att säga adjö till sitt enda barn som ska till andra sidan jorden. Det är fjärde gången vi gör detta nu, och någon liten vana har vi fått. Men nu kan det dröja nästan ett år innan vi ser henne igen. Fast vi hoppas på jul, förstås.
Upp på höjden är utsikten norrut fantastisk, med den märkliga åsen Husrygg längs stranden.
Vid Hoburgen finns egentligen bara en enda rauk, Hoburgsgubben kallad. En skylt visar var vi turister ska ställa oss för att se gubbens profil.
I år var näsan målad gul. Tidigare år har den varit röd.
Om man bryter sig ur turistfållan och fortsätter söderut längs stranden kommer man till ett parti med branta klintar, stora stenar och släta klippor i vattenlinjen.
Här är det lätt att hitta fotomotiv.
Inte minst såna som försiktigt nedsänker knappt halva ena underbenet i vattnet och nöjer sig med det.
Man kan också sätta sig på klipporna och titta på havet och bara låta tankarna vandra. Som Helena och hennes kusin Matilda just gjort.
Det här var sista kvällen på Helenas sverigevistelse, så det var lite avsked i luften.
Hemma vid Snickargården blev det lite extra klappande på valpen Stella.
Och käre bror bjöd på god kvällsmat...
...i form av pasta med svamp och heta räkor. Kvällen i Snickargårdens trädgård blev lång och skön.
Idag har Gotland hamnat under gränslinjen mellan varmluft i öster och kalluft i väster. Alltså har det regnat hela dagen. I detta väderläge fungerar tyvärr inte Gotlands patenterade recept som oftast ger finare väder än på fastlandet. Så det har varit grått och regnigt.
I morse skjutsade vi Helena och Adam till Visby flygplats, där dom startade sin långa resa tillbaka till Melbourne. Just nu när jag skriver detta, klockan 22:45, bör dom snart landa på Doha i Qatar efter sju timmars flygning från Arlanda. Sen är det 14 ytterligare timmar till Melbourne.
Det är alltid svårt att säga adjö till sitt enda barn som ska till andra sidan jorden. Det är fjärde gången vi gör detta nu, och någon liten vana har vi fått. Men nu kan det dröja nästan ett år innan vi ser henne igen. Fast vi hoppas på jul, förstås.
Kommentarer
Trackback
