Peters funderingar

Jag lär väl först visa bilden på kor i Chur.


Så Berninaexpressen. Nåja, express är väl mer bildligt än bokstavligt. Det röda tåget från Chur i Schweiz över alperna till Tirano i Italien tar fyra och en halv timme att färdas ca 12 mil. Medelhastighet ungefär 30 km i timmen.


Men vilken resa! Utan tvekan det häftigaste jag upplevt när jag åkt tåg.

Järnvägen är smalspårig med en meter mellan skenorna. Vissa vagnar har jättelika panoramafönster så man sitter som i en glasbur.


Färden börjar rätt beskedligt genom en dalgång, men bergväggarna på sidorna blir snart tvärare och det börjar bära uppför.

Snart är stigningen brantare än vad jag trodde var möjligt för en vanlig järnväg. Vi såg efteråt att loket var försett med extra tyngder för att få maximal friktion mot rälsen. Och vagnarna är antagligen så lätta som möjligt.

Banan slingrar sig längs bergssidorna, genom 56 tunnlar och över 196 broar. Tunnlarna går ibland i spiral! Många gånger ser man en viadukt 50 meter högre upp och inser att vi snart ska åka där.


Jag trodde inte att en järnväg kunde gå i serpentiner, men den här gör det ibland. Och kurvradien är förbluffande liten. Det är som en blanding av spöktåg, spårvagn och tunnelbana. Men det är ett riktigt tåg med urstarkt lok som baxar upp tågsättet till 2253 meter, en stigning på 1700 meter från Chur.

Scenerierna växlar och man hisnar över utsikten ner i bråddjupa dalgångar med små byar. Trädgränsen verkar gå vid ca 2000 meter, så bara på den allra högsta delen var det kalfjäll. Tyvärr var det molnigt och började regna däruppe, så vi missade att se de högsta topparna runtomkring, och åkte bitvis i dimma.



Nedresan mot Tirano ter sig lika obegriplig som färden upp från Chur. Hur i all världen ska en järnväg kunna gå här, undrar man hela tiden.

Men ner kommer man. Vi klev av i Italien i lätt regn, som snabbt tilltog. Vi räddade oss in under en rejäl markis på en uteservering, och avnjöt god lasagne medan regnet öste ner. Vi såg fascinerat på grupp efter grupp med tyskar med regnkläder och paraply som passerade förbi, antagligen med siktet inställt på sin rundresebuss.

Från Tirano åkte vi ett regionaltåg två timmar till Milano, och sen Eurostar City en timme till Desenzano. Ingen biljettkontroll på något av tågen.

Hotell Benaco var nästan granne med stationen, och det var skönt att komma inomhus. Vi gick ner på stan i regnet för att äta, och hittade en Hosteria vid hamnen. Hans beställde musselsoppa och vi övriga Caprese. Musselsoppan var krönt med ett berg av musslor, som tog Hans en timme att äta sig igenom.



Återkommer så snart jag har fungerande Internet igen.