Peters funderingar

...att ta sig till Chur i sydöstra Schweiz, där jag nu skriver detta, i ett rum på hotell Fransiskaner, våningen ovanför en restaurang med samma namn. Inte helt tyst nu på fredagkvällen, alltså.

Men vi tar det väl från början.

I går morse strax före klockan 8 klev jag och Eva alltså på tåget i Borlänge, tillsammans med min kusin Hans och hans fru Marianne.


Första etappen av vår ganska långa resa gick till Mjölby. En ort jag aldrig besökt och sannolikt inte kommer att förlägga någon framtida semester till heller. Det man kunde se från stationstrappan lockade inte till vidare utforskande.

Vårt X2000 till Köpenhamn var föga oväntat försenat en halvtimme pga av banarbeten. Sådant verkar komma överraskande för SJ varje dag även om det planerats långt i förväg. Nå, vi hade flera timmars marginal där och hann gå en liten runda på stan. Hans ledde oss med sin säkra instinkt in på bakgator där tatueringsateljeer och porrklubbar låg på rad. Nå, vi dök snart in på restaurang Sultan, som var en positiv överraskning. Föga uppseendeväckande utanför, men med trevlig inredning, vänlig personal och framförallt riktigt god turkinspirerad mat.


Detta är "damelår", som jag inte vågar försöka översätta. Gjord på mjäll och fin kalvfärs med spännande kryddning. Väldans gott, faktiskt. Halv sju klev vi på City Night Liner.


Vår "couchette" visade sig vara compact living drivet in absurdum. Golvytan räckte till två personer som står mycket nära varandra eller två väskor. Därutöver fanns minisoffa och ett tvättställ. Så ingenjör jag är gick jag monumentalt bet på att fälla ner britsarna. Det visade sig att nedfällandet bara kunde utföras av tågpersonalen, i form av en ung tjej med specialverktyg. Vi fick förstås evakuera både oss och väskorna från couchetten för att hon skulle få svängrum.

Vips trollade hon bort den lilla soffan och trollade fram två bäddar. Men ingen större golvyta än förut. Nu gick det inte att sitta alls utan att slå i huvudet. Den övre bädden tycktes sväva fritt. Jag såg ingen fastsättning i väggen, men det hela verkade ändå stabilt. Magi på hög nivå.

Vi tog oss längst fram i tåget till en sorts restaurangvagn för att ta os något till kvällen. I baren jobbade två personer. Eller en, snarare, en ung stressad tysk som tog emot beställningar, tog betalt och tillredde de varmrätter som beställdes. Här var ingen färdigt och inplastat. Vissa ingredienser var dock inplastade men hälldes ut på fatet, ibland efter uppvärmning i mikron. Var sak för sig. Denna procedur tog orimlig tid varje gång.

Den andre mannen, som antagligen tillhörde ett annat fackförbund, vägrade ta emot beställningar eller hjälpa till för att expediera gästerna snabbare. Hans uppgift var i stället att bära ut de färdiga varmrätterna till sittande gäster. Detta skedde ungefär en gång var tionde minut och tog ca 25 sekunder. Dessemellan stod han och tittade på.

Vi fick våra öl efter kanske tre kvarts väntande, underhållna enbart av några andra som gnabbades om vems tur det var, eftersom kön osystematiskt fylldes på från båda håll längs disken.


Hans har som princip att alltid lyckas blunda just när blixten bränns av.

Sist jag åkte sovvagn var i lumpen, nån gång under trettioåriga kriget tror jag. Jag minns att jag just inte lyckades sova på vägen mellan Sundsvall och Karlskrona. Det gick inte mycket bättre nu. Bädden var hård, och det skumpar och skakar ju en del på tåg. Vi stod stilla en stund ibland, men då stängdes genast den lilla ventilation som fanns av, och det blev snabbt för varmt i kupen. När tåget gick igång gjorde fläkten också det. Och skakningarna.

En del sovet blev det nog ändå, för vi var hyfsat pigga på morgonen och kunde se sydtyska landskap susa förbi fönstret i svindlande fart när det ljusnat. Jag har inte varit i Tyskland förut (annat än mellanlandat i Frankfurt). Nu fick jag äntligen se Märklinhus och -luftledningsstolpar på riktigt!

Tågvärdinnan utförde kvällens trolleritrick i omvänd ordning och vi kunde klämma ner oss på soffan och klämma i oss frukostpaketet med den oundvikliga croissanten. Jag smetade på medföljande marmelad för att fullständiga denna smaklösa onyttighet.


Strax före 11, efter ca 16 timmar på tåget, klev vi ut i ett soligt Basel, som kryllade av spårvagnar men också mycket grönt och en vacker vy över floden Rhen. Påminner inte så lite om Moldau i Prag.


(Oundviklig vits: Om en ren simmar över Rhen, blir den då ren?)

Vi hittade en Vapiano-restaurang med svårhittbar ingång "runt hörnet", precis som i Gamla stan, och fick oss en god italieninspirerad caesarsallad.

Annat värt att notera från Basel var rea på p-piller, vilket fick barnmorskan Marianne att höja på ögonbrynen, milt uttryckt.


Så ännu en tågetapp, nu dock bara på drygt två timmar. Tåget mot Chur åkte in till Zürich och vände. Jag såg ingen skymt av ABB:s huvudkontor, varifrån min lön ytterst kommer. Däremot många skymtar av en lång sjö - flera mil - på väg österut från Zürich. Efter sjön blev landskapet norgelikt med tilltagande höjd på bergen runtom. Snart överträffade kuperingsgraden Norge!


I Chur fixade vi först platsbiljetterna till Berninaexpressen i morgon. Till vår glädje gäller Interrailkortet, så vi behövde inte betala mer än platsbokningarna.

Det var skönt att komma fram till lilla hotell Fransiskaner och få sig en dusch. Vi gick en kvällsrunda i den gamla delen av staden, som visade sig vara mycket större än den verkade först. SOm ett mellanting mellan Tropea och Prag, kändes det. Trevligt. Vi bröt hittillsvarande traditionen att äta "fel" mat och klämde i oss god ostfondue. Gott, men så dyrt att det inte var prisvärt.
 
I Chur kommer ibland ett helt vanligt tåg åkande mitt på gatan. Som en spårvagn, ungefär, fast ett riktigt tåg. Det kör sakta, men ser märkligt ut. Sist kommer en stor vagn fullastad med grus. Att använda i hala uppförsbackar på de branta spåren?

Nu håller vi tummarna att vädret i morgon blir bättre än prognosen. Att åka över alperna i stället för tunnlar är alldeles säkert magnifikt i vackert väder, men effekten förtas antagligen om det är norgeväder med lågt gående regnmoln som gör att man bokstavligen far in i dimman.

När vi kom in på hotellrummet idag fick jag genast svar på min fundering - finns det kor i Chur (uttalas likadant)?

Javisst - på en tavla ovanför sängen!

Nu ska jag sluta, jag lovar...