På spåret igen
Sista kvällen i Assenza var ljum och vi längtade inte direkt hem till hösten.
Efter en skön promenad längs stranden, och i mycket lugn takt uppför backen, somnade vi gott och vaknade till fint väder ännu en gång.
Dags att ta farväl till vår fina terrass bland rosor och olivträd.
Tur att jag har tagit en och annan bild på scenerierna runt Gardasjön...
Färjan tillbaka till Desenzano bjöd på ännu en behaglig sightseeing längs stränderna.
Italienarna drar sig inte för att bygga vid branterna, som huset uppe till vänster.
Maderno är ett av många vackra ställen längs Gardasjöns västra strand.
Åter i Desenzano vid sydänden kände vi oss kvalificerade för lite mat och dryck.
Sen var det rätt lååångt att dra väskorna upp till hotellet. När vi gick ner till vattnet igen på kvällen för att äta hade det börja regna rejält. En repris av första och andra kvällen i Italien. Vi satt i ösregn under en markis, som i Tirano. Och ösregnade gjorde det för sex dagar sen när vi första gången var i Desenzano.
Nåja, vi fick i oss mat och avslutade med en gelato. På morgonen höll det uppe och det var inte långt till tågstationen. Dags att inleda hemresan på allvar.
På den ganska lilla stationen i Desenzano väntade vi kanske tjugo minuter på vårt tåg mot München. Under den tiden passerade fem andra tåg. Italien har betydligt fler järnvägar och tåg än Sverige, det märker man tydligt.
Sextimmarsresan upp genom Brennerpasset och Österrike var också en upplevelse. Inte som Berninaexpressen kanske, men det var brant med många spännande scenerier som passerade förbi.
Gårdagens regn hade kommit som nysnö uppe i passet. Där låg också fjolårssnö kvar.
Jag skulle inte på några villkor våga köra bilvägen genom passet! Vi såg många broar klamra på klippväggar och orimligt höga pelare.
Efter sex timmar var vi i München, och där hade just oktoberfesten börjat (fast det fortfarande är september?). Stan var full av folk, och jag har aldrig sett så många lederhosen och märkliga hattar förut.
Vid bagageinlämningen på stationen var det fullständigt hysteriskt. Alla boxar var upptagna, och blev någon ledig blev det rusning. Eva var ytterst nära att råka i slagsmål (!) med en otrevlig donna som armbågade sig fram till en box vi egentligen var först vid.
Vi trängde oss ner på gågatan från Karlsplatz på jakt efter ett matställe. Restaurang Augustiner, som vi fått tips om, var som en bastu och med en ljudnivå på 140 decibel, så vi drog oss undan från de stora stråken och hittade ett litet café på en sidogata. Där fanns också några maträtter att välja på.
Faktum är att portionen med lax, sås och potatis var det godaste jag ätit på hela resan! Italiensk mat är speciell. Pizzan och pastan är oftast jättegod, men man tröttnar efter några dagar och de secondi piatti som erbjuds är vanligen en grillad köttbit eller en grillad fisk. Inget annat. Inga utsmyckningar, inget som sätter piff. Det hjälper inte att man beställer till grönsallad och patata fritto. Det blir ändå lite tråkigt. Konstigt. Vi har inte lyckats hitta de restauranger man fantiserar om i Italien, med en rejäl matrona bakom ångande långkoksgrytor och rutiga dukar på borden.
Hur som helst, även chokladtårtan i Tyskland är fullt ätbar.
Vid sjutiden var det dags att gå ombord på City Night Line igen. Vi hade försökt boka om våra couchetter till De Luxe, som har visst armbågsrum, men det var bara för förstaklassare. Med rutin från nedresan gick det ändå bra att koreografera våra rörelser i sovkabinen så att vi inte direkt trampade varann på tårna. Även om det oftast var nära.
Sovandet gick obetydligt bättre än förra gången, åtminstone för mig. Extremt hård bädd. Och skakigt.
Efter sexton timmar kom vi, lite försenade, till Köpenhamn och hade tjugo minuter på oss att byta till X2000. Brömsarna kom i samspråk med ett gäng norskor på perrongen.
Dessa trevliga kvinnor hade cyklat omkring några dagar i Danmark.
De svenska tågen skötte sig och höll tiderna, och framåt kvällen skildes våra vägar på perrongen i Borlänge. Något trötta sa vi hej, men vi var alla överens om att detta var en mycket trevlig och innehållsrik resa! Kan rekommenderas, om man har lite tid på sig och tycker om att se många delar av Europa på ett bekvämt sätt.
Och vill slippa flyget.
Efter en skön promenad längs stranden, och i mycket lugn takt uppför backen, somnade vi gott och vaknade till fint väder ännu en gång.
Dags att ta farväl till vår fina terrass bland rosor och olivträd.
Tur att jag har tagit en och annan bild på scenerierna runt Gardasjön...
Färjan tillbaka till Desenzano bjöd på ännu en behaglig sightseeing längs stränderna.
Italienarna drar sig inte för att bygga vid branterna, som huset uppe till vänster.
Maderno är ett av många vackra ställen längs Gardasjöns västra strand.
Åter i Desenzano vid sydänden kände vi oss kvalificerade för lite mat och dryck.
Sen var det rätt lååångt att dra väskorna upp till hotellet. När vi gick ner till vattnet igen på kvällen för att äta hade det börja regna rejält. En repris av första och andra kvällen i Italien. Vi satt i ösregn under en markis, som i Tirano. Och ösregnade gjorde det för sex dagar sen när vi första gången var i Desenzano.
Nåja, vi fick i oss mat och avslutade med en gelato. På morgonen höll det uppe och det var inte långt till tågstationen. Dags att inleda hemresan på allvar.
På den ganska lilla stationen i Desenzano väntade vi kanske tjugo minuter på vårt tåg mot München. Under den tiden passerade fem andra tåg. Italien har betydligt fler järnvägar och tåg än Sverige, det märker man tydligt.
Sextimmarsresan upp genom Brennerpasset och Österrike var också en upplevelse. Inte som Berninaexpressen kanske, men det var brant med många spännande scenerier som passerade förbi.
Gårdagens regn hade kommit som nysnö uppe i passet. Där låg också fjolårssnö kvar.
Jag skulle inte på några villkor våga köra bilvägen genom passet! Vi såg många broar klamra på klippväggar och orimligt höga pelare.
Efter sex timmar var vi i München, och där hade just oktoberfesten börjat (fast det fortfarande är september?). Stan var full av folk, och jag har aldrig sett så många lederhosen och märkliga hattar förut.
Vid bagageinlämningen på stationen var det fullständigt hysteriskt. Alla boxar var upptagna, och blev någon ledig blev det rusning. Eva var ytterst nära att råka i slagsmål (!) med en otrevlig donna som armbågade sig fram till en box vi egentligen var först vid.
Vi trängde oss ner på gågatan från Karlsplatz på jakt efter ett matställe. Restaurang Augustiner, som vi fått tips om, var som en bastu och med en ljudnivå på 140 decibel, så vi drog oss undan från de stora stråken och hittade ett litet café på en sidogata. Där fanns också några maträtter att välja på.
Faktum är att portionen med lax, sås och potatis var det godaste jag ätit på hela resan! Italiensk mat är speciell. Pizzan och pastan är oftast jättegod, men man tröttnar efter några dagar och de secondi piatti som erbjuds är vanligen en grillad köttbit eller en grillad fisk. Inget annat. Inga utsmyckningar, inget som sätter piff. Det hjälper inte att man beställer till grönsallad och patata fritto. Det blir ändå lite tråkigt. Konstigt. Vi har inte lyckats hitta de restauranger man fantiserar om i Italien, med en rejäl matrona bakom ångande långkoksgrytor och rutiga dukar på borden.
Hur som helst, även chokladtårtan i Tyskland är fullt ätbar.
Vid sjutiden var det dags att gå ombord på City Night Line igen. Vi hade försökt boka om våra couchetter till De Luxe, som har visst armbågsrum, men det var bara för förstaklassare. Med rutin från nedresan gick det ändå bra att koreografera våra rörelser i sovkabinen så att vi inte direkt trampade varann på tårna. Även om det oftast var nära.
Sovandet gick obetydligt bättre än förra gången, åtminstone för mig. Extremt hård bädd. Och skakigt.
Efter sexton timmar kom vi, lite försenade, till Köpenhamn och hade tjugo minuter på oss att byta till X2000. Brömsarna kom i samspråk med ett gäng norskor på perrongen.
Dessa trevliga kvinnor hade cyklat omkring några dagar i Danmark.
De svenska tågen skötte sig och höll tiderna, och framåt kvällen skildes våra vägar på perrongen i Borlänge. Något trötta sa vi hej, men vi var alla överens om att detta var en mycket trevlig och innehållsrik resa! Kan rekommenderas, om man har lite tid på sig och tycker om att se många delar av Europa på ett bekvämt sätt.
Och vill slippa flyget.
Kommentarer
Trackback
