Jag mötte tomten....
Det var en sådan vacker vinterkväll trots att ingen snö ännu klätt in naturen i sitt vita mjuka täcke. Månen lyste klart på himlen, på väg mot sin fulla styrka. Jag gav mig ut på en kvällsvandring i den tysta och frostgnistrande skogen.
Rätt var det var visade sig en storvuxen gestalt, kraftfull om än något krum i ryggen. Det var en mansperson med färgstarka kläder och yvigt, grått skägg som löpte ned mot bröstet.
Vem kunde detta vara annat än vår efterlängtade jultomte? Men håll! Han såg inte munter ut, så som man kunde förvänta sig vid den här tiden på året.
Jag sporde vad som fattades honom. Han förtäljde mig då, att tiden måtte vara ur led. Snön lyser alltfort med sin frånvaro, fastän december månad har begynt och det lackar mot jul. Det bekymrade honom mycket, hurusom han skulle kunna färdas runt till byar och gårdar med barnens julklappar utan det duktiga slädföre, som annars alltid brukar förevara i god tid före julehögtiden. Hans släde kan då bliva så tung att dra för hans stackars renar, att de alls icke orka dra den fram genom skogen, och han fruktar rentav, att de kanske icke skola orka hela vägen. Ve, om några barn oförskyllt skulle förmenas sina julgåvor!
Den gamle tomten frynte åt en så förskräckelig tanke, och jag begynte söka muntra honom upp, på det att han inte redan måtte uppge alla anstängningar inför den högeligen viktiga uppgift som snart stundar. Jag förklarade att enligt SMHI:s senaste väderprognos på nätet ska det komma dryga 5 tum snö innan veckan är till ända.
Tomten betraktade mig eftertänksamt, och med tvivel i sin trötta blick, men skymtade jag icke också en strimma av hopp därinne? Jag sade honom, att vi alla skola önska och bedja, för allt vad vi förmå, att vädrets makter måtte stå honom bi, så att julen blir vit, och hans viktiga uppgift må bli möjlig att utföra. Han framsade ett uppriktigt tack för min omtanke, och lunkade tungt iväg över den frusna mossan och försvann bort i dunklet mellan granarna.
Så vad säger ni - visst håller vi alla tummarna för en vit jul?!
Rätt var det var visade sig en storvuxen gestalt, kraftfull om än något krum i ryggen. Det var en mansperson med färgstarka kläder och yvigt, grått skägg som löpte ned mot bröstet.
Vem kunde detta vara annat än vår efterlängtade jultomte? Men håll! Han såg inte munter ut, så som man kunde förvänta sig vid den här tiden på året.
Jag sporde vad som fattades honom. Han förtäljde mig då, att tiden måtte vara ur led. Snön lyser alltfort med sin frånvaro, fastän december månad har begynt och det lackar mot jul. Det bekymrade honom mycket, hurusom han skulle kunna färdas runt till byar och gårdar med barnens julklappar utan det duktiga slädföre, som annars alltid brukar förevara i god tid före julehögtiden. Hans släde kan då bliva så tung att dra för hans stackars renar, att de alls icke orka dra den fram genom skogen, och han fruktar rentav, att de kanske icke skola orka hela vägen. Ve, om några barn oförskyllt skulle förmenas sina julgåvor!
Den gamle tomten frynte åt en så förskräckelig tanke, och jag begynte söka muntra honom upp, på det att han inte redan måtte uppge alla anstängningar inför den högeligen viktiga uppgift som snart stundar. Jag förklarade att enligt SMHI:s senaste väderprognos på nätet ska det komma dryga 5 tum snö innan veckan är till ända.
Tomten betraktade mig eftertänksamt, och med tvivel i sin trötta blick, men skymtade jag icke också en strimma av hopp därinne? Jag sade honom, att vi alla skola önska och bedja, för allt vad vi förmå, att vädrets makter måtte stå honom bi, så att julen blir vit, och hans viktiga uppgift må bli möjlig att utföra. Han framsade ett uppriktigt tack för min omtanke, och lunkade tungt iväg över den frusna mossan och försvann bort i dunklet mellan granarna.
Så vad säger ni - visst håller vi alla tummarna för en vit jul?!
