Peters funderingar

Just idag har denna aforism en synnerligen bokstavlig innebörd för mig.

I går var ju min sista normala arbetsdag. Någonsin.

Att bli pensionär måste vara en av livets största vändpunkter. Jämförbart med att börja skolan. Efter sju års ålder är man inte helt fri mer än korta perioder. Sommarlov, och senare i livet semester. I övrigt finns alltid en rad måsten närvarande. Man måste gå upp på morgonen, måste iväg, måste det och det.

Det finns en del måsten och många borden kvar även när man slutat förvärvsarbeta. Men man kan mycket mer välja själv när man ska göra dom. Och OM man ska göra dom... 

Det borde gå att utveckla uppskjutande till morgondagen till ädel konst.

Å andra sidan. Det är härligt att ha kommit så långt att jag blir helt ledig igen. MEN det är också en påminnelse om att jag uppnått en ålder en bit över tonåren. Och att jag inte har obegränsat med tid kvar (som man tyckte att man hade i tonåren. Fast då fasade man väl för att fylla 30, då livet i princip skulle vara slut. Det var det lyckligtvis inte, kan jag intyga för eventuella oroliga ungdomar).

Alltså. Konsten att uppskjuta behöver kombineras med konsten att välja bort. Dvs göra så lite saker som möjligt som jag ogillar, och så mycket som möjligt av det jag tycker är kul. Och den sistnämnda kategorin ska jag inte skjuta upp!

Nu kan jag ju inte längre skylla på att "jag hinner inte nu för jag måste jobba"...

I stället kan jag säga "jag har inte lust att göra det och det nu. Jag läser en bok i stället!"

Det finns många böcker som jag inte har läst. Man kan antagligen läsa under korkeken och lukta på blommor samtidigt.


Tack Loxodonta för jättefin bukett!