Peters funderingar

Har man husdjur vet man att den svåraste dagen av alla kommer. Man förskjuter tanken. Det blir sedan någon gång. Inte nu. Bara inte nu.

Ändå kommer en sådan dag oundvikligen för var och en av ens älskade små vänner. Det är oerhört sorgligt. Dom gånger i mitt liv jag gråtit mest har varit när vi förlorat en av våra katter.

Detta var femte gången jag var med om detta. Man vänjer sig inte. Får inte rutin.

Den här gången var det Timjan, vår röda filosof. Han skulle snart bli femton år gammal. Som 75 år för en människa, ungefär. Men han var pigg, började komma in med möss nu när säsongen började. Jag skrev om det i mitt förra inlägg.

Men rätt vad det var blev han dålig. Låg mest, ville knappt äta och dricka. Drog sig undan. Reagerade nästan inte när vi pratade och smekte. Inte likt honom, kanske den mest sociala katt vi haft. Älskade att umgås. Kom ofta och klev omkring framför mig när jag satt vid datorn. Buffade på mig med huvudet för att få mig att ägna sig åt honom. Ibland hade jag inte tid, tyckte jag. Men oftast fick han en kelstund, kraftigt spinnande så han nästan storknade, med halvslutna ögon.

Han hade varit i slagsmål. Han hade ett knappt märkbart sår på huvudet, som blev en varböld efter någon vecka. Sånt har hänt förut, både med honom och våra andra katter.

På djursjukhuset i Falun skrev dom in honom över natten för att behandla bölden, ge dropp och antibiotika. Nästa dag ringde dom och sa att han inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det fanns inget mer att göra.

Två av dom katter vi mist har blivit ihjälkörda av bilar. Senast Felix för knappt tre år sen. Så det här var tredje gången jag själv skulle spela Gud och bestämma över liv och död. Besluta att en kär, levande varelse ska dö. Det är livets tyngsta ögonblick.

Men det fanns naturligtvis inget val. Timjan mådde dåligt och förstod inget av det hela. För honom var det rätt. Det är vi människor som krånglar till allt, med känslor och funderingar i stället för att se naturligt på det.

Så satt jag där, i ett rum med dämpad belysning, och höll min älskade lilla vän i famnen en stund, en sista gång. Han var knappt vid medvetande, men tittade matt upp på mig, försökte jama men inget hördes. Jag fick känslan att han försökte säga "Hjälp mig!". Jag är övertygad om att han kände igen mig och förstod att jag var hos honom.

Och snart fick han somna in för gott. Lugnt och stillsamt. Dessa minuter runt gränsen mellan liv och död är en oerhört stark upplevelse. Oändligt sorglig, men jag skulle inte vilja avstå från den. Jag skulle aldrig kunna annat än att vara med när detta händer, hur svårt det än är.

Mitt i denna sentimentalitet finns en stark känsla av att Timjan haft ett långt och gott kattliv. Han var säkert nöjd med det, om nu katter tänker så. Full frihet att gå ut och in, mat och möss, människor som älskade honom. Det går inte att gradera sorg, men det känns inte lika hemskt som dom tidigare gångerna, när vi förlorat katter i förtid på grund av sjukdom eller olyckor.

Timjan var en härlig katt som gav lika mycket kärlek som han fick. Naturligtvis ska han hedras med bilder också.






Kvar i familjen finns nu hans kattmamma Siri och hans bror Agaton. Agaton är sist kvar av fyra syskon.

Och Agaton har snart 700 vänner på Facebook. Jag hjälper honom lite vid datorn, för han har inte alltid tid själv. Särskilt inte nu när sorksäsongen är i full gång. Kattdelen av Facebook är roligare än människodelen...