Livet går vidare
Att begrava Felix var något av det sorgligaste och mest ledsamma jag gjort i hela mitt liv. En sista smekning på magen, med samma obeskrivligt mjuka päls, men kall och stel under. Att sen stänga lådan, och sänka ner, och skotta över.... Nej, jag vill inte!! Men vissa saker måste man.
I skymningen tände jag ett ljus vid den lilla jordkullen vid älvbackskanten. Hoppas det värmer och lugnar en liten kattsjäl.
Sorgen och saknaden kommer att klinga av så sakta, det vet jag. Det svåra är alla vardagssaker här hemma som påminner om Felix. Kudden mellan våra i sängen är borta. Felix ligger på den nu. Det är viktigt att han får göra det. Men tomrummet mellan oss i sängen var förfärligt i går. Timjan kom dit och la sig, och spann, som om han ville försöka trösta. Fast saknaden bränner i oss är dom andra katterna en tröst. Dom är också mjuka och spinner och vill kela. Utan dom vore tomrummet ännu mycket värre. En gång har vi upplevt det, när vår första katt Petter blev sjuk, bara sju år gammal, och måste tas bort. Det var som om huset berövats sin själ, så tomt kändes det.
När Felix kom in på natten hörde vi honom jama på ett speciellt sätt, blandat med ett lite knorrande ljud. Så låter ingen annan katt. Och vi får aldrig höra det mer.
Som sagt, småsaker i vardagen blir stora hål när dom inte finns. Den som inte har djur förstår nog inte detta. Djurägare vet precis vad jag menar. Varje avhållen liten vän är en personlighet, som man lär känna undan för undan. Inget djur kan ersätta ett annat fullt ut, lika lite som människor kan det.
Det hjälper att skriva. Och jag har letat fram bilder. Helena blev ledsen när jag ringde och berättade i dag. Hon ville också ha en bild till sin blogg.
Jag ångrar förstås nu att jag inte tog så många bilder på Felix på senare tid. Jag ska göra det på dom andra. Ingen vet hur länge man får ha dom kvar hos sig. Bilder är minnen som blir värdefulla när det gått lite tid.
Den här bilden visar hur man umgås med en älskad katt. Om man tillåter sig att älska, blir sorgen också stor när den man älskar försvinner. Men det är värt det.
Nu ska jag försöka sova. Felix sover redan, inte så långt från oss, och ljuset lyser i mörkret.
I skymningen tände jag ett ljus vid den lilla jordkullen vid älvbackskanten. Hoppas det värmer och lugnar en liten kattsjäl.
Sorgen och saknaden kommer att klinga av så sakta, det vet jag. Det svåra är alla vardagssaker här hemma som påminner om Felix. Kudden mellan våra i sängen är borta. Felix ligger på den nu. Det är viktigt att han får göra det. Men tomrummet mellan oss i sängen var förfärligt i går. Timjan kom dit och la sig, och spann, som om han ville försöka trösta. Fast saknaden bränner i oss är dom andra katterna en tröst. Dom är också mjuka och spinner och vill kela. Utan dom vore tomrummet ännu mycket värre. En gång har vi upplevt det, när vår första katt Petter blev sjuk, bara sju år gammal, och måste tas bort. Det var som om huset berövats sin själ, så tomt kändes det.
När Felix kom in på natten hörde vi honom jama på ett speciellt sätt, blandat med ett lite knorrande ljud. Så låter ingen annan katt. Och vi får aldrig höra det mer.
Som sagt, småsaker i vardagen blir stora hål när dom inte finns. Den som inte har djur förstår nog inte detta. Djurägare vet precis vad jag menar. Varje avhållen liten vän är en personlighet, som man lär känna undan för undan. Inget djur kan ersätta ett annat fullt ut, lika lite som människor kan det.
Det hjälper att skriva. Och jag har letat fram bilder. Helena blev ledsen när jag ringde och berättade i dag. Hon ville också ha en bild till sin blogg.
Jag ångrar förstås nu att jag inte tog så många bilder på Felix på senare tid. Jag ska göra det på dom andra. Ingen vet hur länge man får ha dom kvar hos sig. Bilder är minnen som blir värdefulla när det gått lite tid.
Den här bilden visar hur man umgås med en älskad katt. Om man tillåter sig att älska, blir sorgen också stor när den man älskar försvinner. Men det är värt det.
Nu ska jag försöka sova. Felix sover redan, inte så långt från oss, och ljuset lyser i mörkret.
Kommentarer
Postat av: Angelica
Jag vet hur det känns att mista ett djur, det är otroligt svårt. Och det är som du säger att ingen kan ersätta det. Varje individ är speciellt och har sin charm. Man får minnas det fina man fick ta del av i djurets liv =( *Angelica
Trackback
