Som man ropar får man svar
Var det så enkelt? Skriv en kommentar i en känd blogg, åse häpet hur den lyfts upp till bloggens förstasida med vänliga ord bifogade - och min ytterst noga skrutinerade besöksstatistik dubblar i ett nu sin gamla all time high.
Detta stärker min tro på mänskligheten. Alla är inte onda (vilket jag inte heller trott). Det finns inte bara galningar, pervon och surkart därute på nätet. Alltså: Härmed mitt djupt kända tack för alla kommentarer, som dessutom varit positiva så här långt. Inte en enda gnällspik.
Nu hamnar plötsligt the blog task i en annan division. En hit, kul. Sen då? Uppföljaren? Vad ska jag hitta på att skriva om nu som upprätthåller intresset? HJÄÄÄÄLP!
Så fort något som varit kul blir ett tvång tappar man intresset. Åtminstone jag. Så jag fortsätter väl skriva här som om inget har hänt, och bara när jag har lust.
En stor världsnyhet för de få som är invigda är att Agge äntligen uppdaterat sin blogg. Det var efterlängtat. Ska sanningen fram har jag hjälpt honom med några bilder, men det behöver vi inte låtsas om.
Bilder brukar jag ha här, och idag ska jag vattna mitt ego med en sådan. Det sommaraktiga vädret fortsatte, så idag åkte shortsen på, vilket var säsongspremiär. Vad kan var häftigare än att i denna mundering och svettsolkad CoTech-kepa oförskräckt dyka ner i hallonhäckens djup.
Vad f-n sysslar karln med? Jo, hallonhäckar sprider sig som ogräs (den högra på bilden är resultatet av en planta för tio år sen). Prisvärt. Fjolårets stänglar som dignade mest är nu torra, grå, fula och obrukbara. Och ska klippas bort. Därav dykningen. Det är inte lika riskabelt som i australiska hajvatten, men man går inte helt fri från blessyrer. Hallonkvistar är fulla med små, små taggar som rispar. Därefter kliar risporna.
Men det är glömt i juli när man kan gå ut och plocka sig en näve till filen. Eller glassen. Livskvalitet, mina vänner.
Att publicera en bild på sig själv iförd märkeslösa trädgårdsskötarkläder i en hallonhäck så hela världen kan se den kanske inte är helt i linje med mainstreamen av vad trendiga modebloggar brukar ägna sig åt. Jag får väl erkänna att jag gett upp ambitionen att vara trendig för någon tid sen. Ungefär när jag föddes, eller så. Säkert är jag relativt ensam i bloggvärlden om att figurera i en hallonhäck. Det är med andra ord ett trick. Det gäller ju att vara unik.
I morrn ska vi bonnläppar bege oss till Den Stora Staden där allting händer och se en sån däringa teaterpjäs. Om nån som är mästare på att blanda Margarita, tror jag. Eller på att dricka den. Det ska bli spännande att se hur det går till i kulturens högborg.
Bloggpaus alltså, till framåt söndag kväll.
Sköt om er!
Detta stärker min tro på mänskligheten. Alla är inte onda (vilket jag inte heller trott). Det finns inte bara galningar, pervon och surkart därute på nätet. Alltså: Härmed mitt djupt kända tack för alla kommentarer, som dessutom varit positiva så här långt. Inte en enda gnällspik.
Nu hamnar plötsligt the blog task i en annan division. En hit, kul. Sen då? Uppföljaren? Vad ska jag hitta på att skriva om nu som upprätthåller intresset? HJÄÄÄÄLP!
Så fort något som varit kul blir ett tvång tappar man intresset. Åtminstone jag. Så jag fortsätter väl skriva här som om inget har hänt, och bara när jag har lust.
En stor världsnyhet för de få som är invigda är att Agge äntligen uppdaterat sin blogg. Det var efterlängtat. Ska sanningen fram har jag hjälpt honom med några bilder, men det behöver vi inte låtsas om.
Bilder brukar jag ha här, och idag ska jag vattna mitt ego med en sådan. Det sommaraktiga vädret fortsatte, så idag åkte shortsen på, vilket var säsongspremiär. Vad kan var häftigare än att i denna mundering och svettsolkad CoTech-kepa oförskräckt dyka ner i hallonhäckens djup.
Vad f-n sysslar karln med? Jo, hallonhäckar sprider sig som ogräs (den högra på bilden är resultatet av en planta för tio år sen). Prisvärt. Fjolårets stänglar som dignade mest är nu torra, grå, fula och obrukbara. Och ska klippas bort. Därav dykningen. Det är inte lika riskabelt som i australiska hajvatten, men man går inte helt fri från blessyrer. Hallonkvistar är fulla med små, små taggar som rispar. Därefter kliar risporna.
Men det är glömt i juli när man kan gå ut och plocka sig en näve till filen. Eller glassen. Livskvalitet, mina vänner.
Att publicera en bild på sig själv iförd märkeslösa trädgårdsskötarkläder i en hallonhäck så hela världen kan se den kanske inte är helt i linje med mainstreamen av vad trendiga modebloggar brukar ägna sig åt. Jag får väl erkänna att jag gett upp ambitionen att vara trendig för någon tid sen. Ungefär när jag föddes, eller så. Säkert är jag relativt ensam i bloggvärlden om att figurera i en hallonhäck. Det är med andra ord ett trick. Det gäller ju att vara unik.
I morrn ska vi bonnläppar bege oss till Den Stora Staden där allting händer och se en sån däringa teaterpjäs. Om nån som är mästare på att blanda Margarita, tror jag. Eller på att dricka den. Det ska bli spännande att se hur det går till i kulturens högborg.
Bloggpaus alltså, till framåt söndag kväll.
Sköt om er!
Kommentarer
Postat av: Neumann
Om jag hade orken till att ha min egen levande trädgård skulle den vara full av hallonhäckar och krusbärsbuskar. Du tycks ha ett alldeles fridfullt och mysigt liv, ja, i alla fall är det den delen som du visar upp i din blogg. :-)
Postat av: Peter L
Man visar ju inte allt i bloggen (som tur är), men du har delvis rätt. Dock är jag minst av allt någon trädgårds-hacker. Den årliga vårliga påtlusten brukar gå över rätt fort när ogräset tar över. Då är hammocken bättre, med en god bok, och en katt på magen.
Trackback
