Konvertering
December är överraskningarnas tid. Min senaste, inte helt önskad, var att vakna kl 01:45 i morse och upptäcka att jag hade förmaksflimmer.
Jag trodde jag hade klarat av detta i Italien. Men tydligen inte. Det visade inga tecken på att ge sig så det blev ambulans till akuten i Falun. Där var osannolikt nog nästan tomt på patienter, så jag fick snabbt uppmärksamhet. Denna bestod, förutom EKG-tagande, av att ta "odlingsprover" från näsa, svalg och.... ja, ett ställe till. När personalen fick höra att jag varit på sjukhus i Italien för två månader sen betraktades jag nämligen som en potentiell smittbärare av muliresistenta, sydeuropeiska sjukhusbakterier. Dom var fortfarande lika vänliga men plastade in sig extra mycket när dom kom i närheten av mig.
På hjärtavdelningen fick jag av samma orsak ett alldeles eget rum med toalett, adventsljusstake och teve. Och sträng förmaning att inte lämna detta rum. Och lika stäng förmaning att inte vare sig äta eller dricka (av skäl som strax förklaras).
Lång väntan följer. Någon gång i timmen tas blodtryck eller ges medicin. Hjärtat rumlar mer enträget än någon av de tidigare gångerna. Förfärligt obehagligt. Jag är dödstrött men kan inte sova. Det går inte att koncetrera sig på att läsa eller att titta på teve. Tiden går l å n g s a m t. Man gluttar på klockan efter en lång stund, och då har det gått två minuter.
Halv elva kommer ronden med en väldigt trevlig hjärtläkare vid namn Per som säger att eftersom medicinen inte fått stopp på flimret så "gör vi en konvertering nu".
Konvertering brukar ju betyda att byta religion. Eller att omvandla mellan olika filformat i datorn. På hjärtavdelningen på ett sjukhus betyder det att söva ner flimmerpatienten och ge en elstöt för att "boota om" hjärtat. Jag ser väl lite orolig ut så läkare Per förklarar att det alls inte är som på film när den med hjärtstillestånd får en elstöt så han hoppar en meter upp.
"Nu" visar sig dröja till kl 14. Jag har fortfarande inte fått äta och är riktigt hungrig. Men efter tolv timmars flimrande är jag rejält trött på det och välkomnar den delegation som tränger in sig i mitt lilla rum och består av hjärtläkare med elaggregat, narkosläkare med spruta, sjuksköterska 1 med akutväska, sjuksköterska 2 med konstgjord-andnings-pump och sjuksköterska 3 som ska hålla koll på mitt blodtryck. Känns förtroendeingivande, seriöst och aningen skrämmande. Samtliga i denna task force är rejält inplastade, från topp till tå nästan.
Godnatt på en stund, säger hjärtläkaren och injicerar ett sömnmedel (doserat av narkosläkaren) i droppkanylen på min hand. Efter ca 15 sekunder börjar jag känna en viss dåsighet. Omedelbart därefter hör jag, till en början rätt dimmigt, en massa röster som pratar. Om vad minns jag inte, men jag minns att jag förstår allt dom säger. Jag ser replikerna framför mig som en play list ungefär, scrollande förbi i vackra färger. Säreget.
När jag öppnar ögonen säger någon att det är klart. Då inser jag att hjärtat slår normalt. Vilken obeskrivlig lättnad!
Precis som Per utlovat har jag inte märkt någonting alls av elstöten. Det hela var alltså inget att oroa sig för. Enda fysiska minnet av behandlingen är en lätt sveda där gel-elektroderna suttit på huden. Lite som om man bränt sig i solen. En av syrrorna håller mig sällskap en stund, förmodligen för att kolla så inga komplikationer tillstöter. Och äntligen, när nu narkosen är avklarad, får jag äta. Hon går och hämtar en efterlängtad lunchtallrik som hon vänligt nog sparat åt mig.
Och så kliver jag på bussen hem.
Klart!
Sens moral:
På svenska sjukhus går det lättare att kommunicera med personalen än på italienska sjukhus.
På svenska sjukhus finns toaring, toalettpapper, tvål och pappershanddukar.
På svenska sjukhus finns inga munkar som kommer in och önskar god bättring. I alla fall såg inte jag någon.
P.S. Mina älsklingar hemmavid bjöd på falukorv och stuvade makaroner. Gissa om det smakade underbart!
Jag trodde jag hade klarat av detta i Italien. Men tydligen inte. Det visade inga tecken på att ge sig så det blev ambulans till akuten i Falun. Där var osannolikt nog nästan tomt på patienter, så jag fick snabbt uppmärksamhet. Denna bestod, förutom EKG-tagande, av att ta "odlingsprover" från näsa, svalg och.... ja, ett ställe till. När personalen fick höra att jag varit på sjukhus i Italien för två månader sen betraktades jag nämligen som en potentiell smittbärare av muliresistenta, sydeuropeiska sjukhusbakterier. Dom var fortfarande lika vänliga men plastade in sig extra mycket när dom kom i närheten av mig.
På hjärtavdelningen fick jag av samma orsak ett alldeles eget rum med toalett, adventsljusstake och teve. Och sträng förmaning att inte lämna detta rum. Och lika stäng förmaning att inte vare sig äta eller dricka (av skäl som strax förklaras).
Lång väntan följer. Någon gång i timmen tas blodtryck eller ges medicin. Hjärtat rumlar mer enträget än någon av de tidigare gångerna. Förfärligt obehagligt. Jag är dödstrött men kan inte sova. Det går inte att koncetrera sig på att läsa eller att titta på teve. Tiden går l å n g s a m t. Man gluttar på klockan efter en lång stund, och då har det gått två minuter.
Halv elva kommer ronden med en väldigt trevlig hjärtläkare vid namn Per som säger att eftersom medicinen inte fått stopp på flimret så "gör vi en konvertering nu".
Konvertering brukar ju betyda att byta religion. Eller att omvandla mellan olika filformat i datorn. På hjärtavdelningen på ett sjukhus betyder det att söva ner flimmerpatienten och ge en elstöt för att "boota om" hjärtat. Jag ser väl lite orolig ut så läkare Per förklarar att det alls inte är som på film när den med hjärtstillestånd får en elstöt så han hoppar en meter upp.
"Nu" visar sig dröja till kl 14. Jag har fortfarande inte fått äta och är riktigt hungrig. Men efter tolv timmars flimrande är jag rejält trött på det och välkomnar den delegation som tränger in sig i mitt lilla rum och består av hjärtläkare med elaggregat, narkosläkare med spruta, sjuksköterska 1 med akutväska, sjuksköterska 2 med konstgjord-andnings-pump och sjuksköterska 3 som ska hålla koll på mitt blodtryck. Känns förtroendeingivande, seriöst och aningen skrämmande. Samtliga i denna task force är rejält inplastade, från topp till tå nästan.
Godnatt på en stund, säger hjärtläkaren och injicerar ett sömnmedel (doserat av narkosläkaren) i droppkanylen på min hand. Efter ca 15 sekunder börjar jag känna en viss dåsighet. Omedelbart därefter hör jag, till en början rätt dimmigt, en massa röster som pratar. Om vad minns jag inte, men jag minns att jag förstår allt dom säger. Jag ser replikerna framför mig som en play list ungefär, scrollande förbi i vackra färger. Säreget.
När jag öppnar ögonen säger någon att det är klart. Då inser jag att hjärtat slår normalt. Vilken obeskrivlig lättnad!
Precis som Per utlovat har jag inte märkt någonting alls av elstöten. Det hela var alltså inget att oroa sig för. Enda fysiska minnet av behandlingen är en lätt sveda där gel-elektroderna suttit på huden. Lite som om man bränt sig i solen. En av syrrorna håller mig sällskap en stund, förmodligen för att kolla så inga komplikationer tillstöter. Och äntligen, när nu narkosen är avklarad, får jag äta. Hon går och hämtar en efterlängtad lunchtallrik som hon vänligt nog sparat åt mig.
Och så kliver jag på bussen hem.
Klart!
Sens moral:
På svenska sjukhus går det lättare att kommunicera med personalen än på italienska sjukhus.
På svenska sjukhus finns toaring, toalettpapper, tvål och pappershanddukar.
På svenska sjukhus finns inga munkar som kommer in och önskar god bättring. I alla fall såg inte jag någon.
P.S. Mina älsklingar hemmavid bjöd på falukorv och stuvade makaroner. Gissa om det smakade underbart!
Kommentarer
Postat av: Helena
Så skönt att ha dig hemma också!
Puss!
Trackback
