Peters funderingar

Helgen som var, var jag en bit norrut. Cirka 25 mil hemifrån, uppe i nordvästra hörnet av Dalarna. Jag hälsade på min kära hustru som är på fyra veckors rehabilitering i Särna. Aktiviteterna där handlar om att lära sig leva och må bättre genom mindre oförnuftig mat och mera förnuftigt rörande på sig. Nu var det anhörighelg, så att vi också skulle få veta lite (hut).

Nå, det hela var trivsamt, avspänt och kändes mycket vettigt och nyttigt. Maten var godare än jag vågat hoppats, om än väldigt grönsaksinriktad. Och kalorisnål. Man blev inte övermätt, men behövde inte vara hungrig heller. Det är naturligtvis så här man ska leva. Och vädret var hur fint som helst även däruppe.

Innan jag åkte kunde jag förstås inte låta bli att försöka mig på lite äppelblomsfotografering hemma på gården. Same procedure every year.


Och katterna tog det lugnt i hammocken, som vanligt i fint väder. Dom behöver inte gå på kurs för att lära sig slappna av.


Timjan skulle behöva borsta tänderna, tror jag. Men vi har aldrig ens vågat tänka tanken att försöka.

Hursomhelst, jag tog försiktigtvis med min kära cykel till Särna för att kunna utforska omgivningarna på ett lagom ansträngande sätt.


Här vid Österdalälven var björkarna mycket mindre utspruckna än hemma. Lite repris på ljusgröna musöron.


Och att se solen dala över Dalälven kan jag naturligtvis inte motstå.


I går, på söndagen, åkte hela "Fat Camp" (som en av de lätt överviktiga deltagarna uttryckte det, kanske med ett stänk av ironi) på tur upp på Nipfjället, en mil ovanför (alltså norr om) Idre.


Där mötte vi skönhet i stort och smått.  Krypljung tror jag dom här rosalila miniatyrblommorna heter. Eller är det vanlig hederlig lingonblom?


Lyfte man blicken och kameran lite visade sig Städjan i överkanten av synfältet.

Idre är någon sorts sydgräns för renar, och här såg vi en hel del som ännu inte begett sig norrut och högre upp för sommaren.




Dom var ungefär halvskygga, och sprang undan om man kom för nära, men när jag stannade kom dom travande tillbaka förbi mig på rätt nära håll. Hornen är imponerande, men renar är snälla, har jag fått för mig.

Förresten, skrev inte Joel häromsistens nåt om att torka renar i rumpan? När han nu är på väg hem till Sverige öppnar sig en given praktikmöjlighet i norra Dalarna, som är Samiska Frontens sydligaste utpost.

Men det finns ju betydligt märkligare varelser än så här uppe. En sådan lyckades min hustru fånga i ett lyckoskott med kameran.


En livs levande yeti!? The abominable snowman?! Bigfoot?? Sasquatch!!? Alla fyra i en skön quadruppelkorsning???

Nädå. Det är bara Hr Fotografen himself, självsvåldigt utstyrd i den av den samfällda modetrendelitbloggförsamlingen utsedda outfit som bara är såååååååååå rätt på Nipfjällets sydsluttning, på 875,3 - 1089,8 meters höjd,  i början av juni (men absolut ingen annanstans, varken i tid eller rum) . Inte många som visste, va?

Bara jag. Vilket styrks av att jag inte såg någon mer däruppe som var klädd på detta viset.

Vi är inne på final countdown nu. På lördag kommer Helena!