Snabbvisit i Stockholm
Jag var på datakurs två dagar förra veckan. Som alltid tog det emot att sätta sig på tåget till huvudstaden. Det finns inte mycket där som lockar.
Och när jag klev av tunnelbanan i Kista irrade jag runt i gallerian en bra stund utan att lyckas ta mig ut åt det håll jag ville. Utgångarna var förbommande. Till slut hittade jag en utgång och kunde halka fram på provisoriska, sliriga träramper i snöblasket förbi den byggarbetsplats som bredde ut sig i riktning mot hotellet.
Nåja. Kursen var bra och gav en del bra tips för att bygga webbgränssnitt till mina databaser. Den stora ljusglimten var dock en träff med Lars. Han är den kompis jag har känt längst och som jag fortfarande har kontakt med (även om det var åtskilliga år sen vi sågs nu).
Vi tog ett glas vin i hans lägenhet på Söder. Hans son hade växt från en till två meters längd sen sist jag såg honom. Tiden går.
Vi gav oss ut för att äta middag. Efter två överfulla restauranger hamnade vi på en utmärkt kinakrog med god mat och lagom mycket folk.
Det ska ju tas noggrant koreograferade bilder när man är med kompisar, det har jag lärt av min kära dotter.
När man är lite mer avlägsen från tonåren blir resultatet groteskt, men rätt kul ändå. Och jag kan inte annat än citera Helenas kloka ord: "Det är verkligen helt underbart med vänner som alltid piggar upp en, vilket sinnestillstånd man än är i. Vänner som får en att bli glad, skratta och inse att livet är för jävla roligt ändå." Detta gäller lyckligtvis även när man blir äldre.
En till ljusglimt inträffade på det fullsatta fredagståget hem. En medelålders man satt några rader fram, ringde upp någon i sin mobil och och pratade högt och ljudligt, på extremt bondigt dalmål. Vi omkringsittande fick avnjuta följande:
"Ja, hej Niklas. Ja ha väre te Stockholm å sålt fisken!"
(paus, med uppenbara frågetecken från motparten)
"Nähä du? Ja.... äre du då som ha den dänna marsipanfabriken?"
(ny paus)
"Va? Änt du Niklas?
(paus)
"Men vem fan Ä DU da?"
(paus)
"Jahaddu. Ja, trevli helg då."
Spridda skratt hördes i halva vagnen. Bland annat från mig. Stämningen steg.
Vi tackar denna anonyme glädjespridare.
(Men.... en tvättäkta dalmas som säljer fisk i Stockholm???)
Och när jag klev av tunnelbanan i Kista irrade jag runt i gallerian en bra stund utan att lyckas ta mig ut åt det håll jag ville. Utgångarna var förbommande. Till slut hittade jag en utgång och kunde halka fram på provisoriska, sliriga träramper i snöblasket förbi den byggarbetsplats som bredde ut sig i riktning mot hotellet.
Nåja. Kursen var bra och gav en del bra tips för att bygga webbgränssnitt till mina databaser. Den stora ljusglimten var dock en träff med Lars. Han är den kompis jag har känt längst och som jag fortfarande har kontakt med (även om det var åtskilliga år sen vi sågs nu).
Vi tog ett glas vin i hans lägenhet på Söder. Hans son hade växt från en till två meters längd sen sist jag såg honom. Tiden går.
Vi gav oss ut för att äta middag. Efter två överfulla restauranger hamnade vi på en utmärkt kinakrog med god mat och lagom mycket folk.
Det ska ju tas noggrant koreograferade bilder när man är med kompisar, det har jag lärt av min kära dotter.
När man är lite mer avlägsen från tonåren blir resultatet groteskt, men rätt kul ändå. Och jag kan inte annat än citera Helenas kloka ord: "Det är verkligen helt underbart med vänner som alltid piggar upp en, vilket sinnestillstånd man än är i. Vänner som får en att bli glad, skratta och inse att livet är för jävla roligt ändå." Detta gäller lyckligtvis även när man blir äldre.
En till ljusglimt inträffade på det fullsatta fredagståget hem. En medelålders man satt några rader fram, ringde upp någon i sin mobil och och pratade högt och ljudligt, på extremt bondigt dalmål. Vi omkringsittande fick avnjuta följande:
"Ja, hej Niklas. Ja ha väre te Stockholm å sålt fisken!"
(paus, med uppenbara frågetecken från motparten)
"Nähä du? Ja.... äre du då som ha den dänna marsipanfabriken?"
(ny paus)
"Va? Änt du Niklas?
(paus)
"Men vem fan Ä DU da?"
(paus)
"Jahaddu. Ja, trevli helg då."
Spridda skratt hördes i halva vagnen. Bland annat från mig. Stämningen steg.
Vi tackar denna anonyme glädjespridare.
(Men.... en tvättäkta dalmas som säljer fisk i Stockholm???)
Kommentarer
Trackback
