Peters funderingar

Denna (på svenska) konstiga rubrik får man om man översätter platsen för dagens studiebesök - Guinness Storehouse. Det var en hyfsad promenad dit, kanske två kilometer från hotellet. På ditvägen regnade det, och någon ansåg att vi behövde en värmande paus. Den företogs på puben Foggy Dew, och några tog en första Guinness för att komma i stämning.


Väl framme lyckades vi bromsa strömmen av tillskyndande turister i några sekunder för att gruppfotografera oss.


I den enorma gamla bryggerilokalen åt vi först en suverän lunch, följd av ännu suveränare efterrätter, svåra att välja bland.


Det är inte senap och ketchup i skålarna, utan passerad mango och hallon.

Jag hade inte så svårt att välja. Tog förstås den med lägst GI. Tror jag.


Makalöst god.

Komna så här långt fanns det enstaka personer som tenderade att nicka till, vilket kan bero på en lätt sömnbrist. Jag, som sovit som en gris, klarade mig riktigt bra i jämförelse.


Därpå följde en timmes guidad rundvandring, och vi fick i detalj lära oss hur ölet tillverkas. Det tar bara tio dagar från "ax till limpa", vilket är rekordsnabbt i branschen. Man gör fyra miljoner liter per dygn, eller nåt...

Vi fick också veta hur man ska immundiga Guinness för att uppleva smaken bäst. Aromen fångas ju under det skyddande skumlagret i väntan på att drickas. Då tar man en munfull, sköljer runt, andas in genom näsan, sväljer, och andas ut genom näsan. Som då fylls av aromen. Inte dumt. Vi fick träna på det.


En och annan flaska har alltså tillverkats genom åren. Och ett och annat fat.


Något som det också är gott om i Dublin, förutom öl, är dubbeldäckade bussar. Jag har aldrig sett nåt liknanade. De kommer flockvis på de centrala gatorna. Oftast ser man minst fem stycken samtidigt.



Vi har fått veta att staden satsade stort på busstrafik för några år sedan, för att försöka få ner bilåkandet. Det har tyvärr inte lyckats. Trafiken går trögt, och bussarna är oftast nästan tomma. Så nu ska 200 busschaufförer avskedas. Synd. Jag tycker man kunde ta av bilförarna körkortet i stället, om de envisas med att köra i stan.

På vägen tillbaka gick jag in på Road Records, en liten skivaffär på Fade Street som jag letade upp på nätet igår. Där finns smal och okänd musik som storbolagen inte gitter befatta sig med.


Jag fick utmärkt hjälp av en trevlig och kunnig kille som lät mig provlyssna på skivor med irländsk musik tills jag hittade några jag tyckte om. Hört talas om grupperna United Bible Studies och Kila, någon? Det hade inte jag.

Kvällens aktivitet heter "Thank Church it is Friday". Jag vet inte exakt vad det innbär, men the Church är i det här fallet en restaurang. Så det kan väl bli något att äta. Och dricka, möjligen...