Milstolpe
Nu är den inplanerad. Min sista riktiga arbetsdag. Någonsin!
Jag räknar ner. 23 arbetsdagar kvar att jobba, till och med torsdag 9 juni. Sen går jag på semester, hela sju veckor. Tar ut varenda dag jag hunnit jobba ihop.
Och från augusti blir jag pensionär!
Det ska bli riktigt, riktigt skönt att ett av de största tvång man haft över sig under nästan 40 år försvinner. Ofriheten att inte få bestämma själv vad jag vill göra, och när.
Låt mig genast säga att jag nästan hela livet har haft arbeten som jag trivts jättebra med. Att jobba med utveckling av datorstöd för människor i en stor, tekniskt kvalificerad organisation har varit spännande, intellektuellt utmanande och givande. (Naturligtvis har jag under åren lärt mig, och uppfunnit, en massa nya svordomar och kraftuttryck när allting bara jäklas, men så är det nog på alla jobb).
Utveckling av datorsystem är som ett hantverk. En snickare har en verktygslåda och ett kunnande och kan bygga olika konstruktioner med olika funktion. Det jag gör är egentligen samma sak. Man vet hur verktygen ska hanteras, men man måste vara kreativ och hitta på smarta lösningar - och framför allt ha förmågan att lyssna på och förstå kundens problem och önskemål. Att vara datautvecklare är faktiskt inte bara att sitta och knappa på ett tangentbord. Det allra viktigaste är nog att kunna kommunicera med uppdragsgivare och slutanvändare på ett sätt som leder till ömsesidig förståelse. Inte helt lätt alltid, men spännande.
Eftersom jag jobbat som konsult (ja, detta utskällda släkte som alla lokalrevyer driver med och insändare ondgör sig över) de senaste tio åren har jag haft två arbetsplatser. Sen fem år tillbaka är jag anställd på Loxodonta, ett litet framåt dataföretag i Ludvika med trettio anställda. Men jag arbetar fortfarande åt ABB, som jag före konsulttiden hann vara anställd på i precis tjugofem år.
På Loxodonta och ABB finns väldigt många trevliga människor som jag är glad att ha träffat och fått lära känna. Den sociala betydelsen av ett arbete ska man inte underskatta. Jag har aldrig varit ofrivilligt arbetslös, men jag inser att man verkligen inte kan njuta av sådan ledighet. Alla människor behöver bekräftelse, att få känna sig behövda, och då betyder ett jobb väldigt mycket. I synnerhet om man får positiv feedback från uppdragsgivaren, vilket jag haft glädjen att uppleva många gånger.
Jag har dessutom haft förmånen under många år att få disponera min arbetstid ganska fritt. Eftersom jag har fem mil kortaste vägen enkel resa mellan bostad och arbetsplats har jag sen åttiotalet - med teknikens hjälp - kunnat jobba någon dag i veckan hemma, för att minska lite på resandet. På senare år har jag mestadels åkt tåg eller buss i stället för bil. Det ger mig bara sex timmar i Ludvika, men med bärbar dator har det gått bra att jobba resterande två timmar på resorna. Framförallt när tågen går som de ska. På buss är det för trångt med dator i knät på de flesta platser, och man blir lätt åksjuk i alla rondeller i Borlänge.
Så jag har haft ett fritt jobb där jag har kunnat påverka väldigt mycket själv när och hur uppgifterna ska lösas. Frihet under ansvar. Trots denna frihet måste man leverera utlovade jobb på överenskommen tid. Men ingen lägger sig i hur man löser det.
Den största avigsidan med att vara konsult är den ständiga jakten på timmar att fakturera. Ett företag med tjänstekonsulter lever bokstavligen på att medarbetarna utför jobb som kan faktureras kunderna. Det blir väldigt tydligt. Man måste redovisa vad man gjort och hur många timmar man använt till det. På andra jobb där man har en vanlig månadslön syns det inte lika uppenbart om man någon gång inte orkar hålla tempot uppe. Åtminstone upplevde jag det som den stora skillnaden när jag efter en outsourcing övergick från att vara anställd vid ABB till att vara konsult åt ABB. Därmed inte sagt att alla som inte är konsulter alltid slöar på jobbet!!
Så det är med lite blandade känslor jag nu ser snårskogen av arbets-måsten glesna. Det finns ett litet inslag av vemod, dels för att lämna umgänget med många trevliga arbetskompisar, dels för att denna milstolpe också är ett ovedersägligt kvitto på att man börjar bli gammal på allvar.
Men den övervägande känslan är glädje över att få mycket större frihet att göra vad jag vill, att ta dagen som den kommer, att få tid med en massa saker som jag inte hunnit med tidigare (vad det är kommer jag nog att berätta mer om här allteftersom).
Jag räknar ner. 23 arbetsdagar kvar att jobba, till och med torsdag 9 juni. Sen går jag på semester, hela sju veckor. Tar ut varenda dag jag hunnit jobba ihop.
Och från augusti blir jag pensionär!
Det ska bli riktigt, riktigt skönt att ett av de största tvång man haft över sig under nästan 40 år försvinner. Ofriheten att inte få bestämma själv vad jag vill göra, och när.
Låt mig genast säga att jag nästan hela livet har haft arbeten som jag trivts jättebra med. Att jobba med utveckling av datorstöd för människor i en stor, tekniskt kvalificerad organisation har varit spännande, intellektuellt utmanande och givande. (Naturligtvis har jag under åren lärt mig, och uppfunnit, en massa nya svordomar och kraftuttryck när allting bara jäklas, men så är det nog på alla jobb).
Utveckling av datorsystem är som ett hantverk. En snickare har en verktygslåda och ett kunnande och kan bygga olika konstruktioner med olika funktion. Det jag gör är egentligen samma sak. Man vet hur verktygen ska hanteras, men man måste vara kreativ och hitta på smarta lösningar - och framför allt ha förmågan att lyssna på och förstå kundens problem och önskemål. Att vara datautvecklare är faktiskt inte bara att sitta och knappa på ett tangentbord. Det allra viktigaste är nog att kunna kommunicera med uppdragsgivare och slutanvändare på ett sätt som leder till ömsesidig förståelse. Inte helt lätt alltid, men spännande.
Eftersom jag jobbat som konsult (ja, detta utskällda släkte som alla lokalrevyer driver med och insändare ondgör sig över) de senaste tio åren har jag haft två arbetsplatser. Sen fem år tillbaka är jag anställd på Loxodonta, ett litet framåt dataföretag i Ludvika med trettio anställda. Men jag arbetar fortfarande åt ABB, som jag före konsulttiden hann vara anställd på i precis tjugofem år.
På Loxodonta och ABB finns väldigt många trevliga människor som jag är glad att ha träffat och fått lära känna. Den sociala betydelsen av ett arbete ska man inte underskatta. Jag har aldrig varit ofrivilligt arbetslös, men jag inser att man verkligen inte kan njuta av sådan ledighet. Alla människor behöver bekräftelse, att få känna sig behövda, och då betyder ett jobb väldigt mycket. I synnerhet om man får positiv feedback från uppdragsgivaren, vilket jag haft glädjen att uppleva många gånger.
Jag har dessutom haft förmånen under många år att få disponera min arbetstid ganska fritt. Eftersom jag har fem mil kortaste vägen enkel resa mellan bostad och arbetsplats har jag sen åttiotalet - med teknikens hjälp - kunnat jobba någon dag i veckan hemma, för att minska lite på resandet. På senare år har jag mestadels åkt tåg eller buss i stället för bil. Det ger mig bara sex timmar i Ludvika, men med bärbar dator har det gått bra att jobba resterande två timmar på resorna. Framförallt när tågen går som de ska. På buss är det för trångt med dator i knät på de flesta platser, och man blir lätt åksjuk i alla rondeller i Borlänge.
Så jag har haft ett fritt jobb där jag har kunnat påverka väldigt mycket själv när och hur uppgifterna ska lösas. Frihet under ansvar. Trots denna frihet måste man leverera utlovade jobb på överenskommen tid. Men ingen lägger sig i hur man löser det.
Den största avigsidan med att vara konsult är den ständiga jakten på timmar att fakturera. Ett företag med tjänstekonsulter lever bokstavligen på att medarbetarna utför jobb som kan faktureras kunderna. Det blir väldigt tydligt. Man måste redovisa vad man gjort och hur många timmar man använt till det. På andra jobb där man har en vanlig månadslön syns det inte lika uppenbart om man någon gång inte orkar hålla tempot uppe. Åtminstone upplevde jag det som den stora skillnaden när jag efter en outsourcing övergick från att vara anställd vid ABB till att vara konsult åt ABB. Därmed inte sagt att alla som inte är konsulter alltid slöar på jobbet!!
Så det är med lite blandade känslor jag nu ser snårskogen av arbets-måsten glesna. Det finns ett litet inslag av vemod, dels för att lämna umgänget med många trevliga arbetskompisar, dels för att denna milstolpe också är ett ovedersägligt kvitto på att man börjar bli gammal på allvar.
Men den övervägande känslan är glädje över att få mycket större frihet att göra vad jag vill, att ta dagen som den kommer, att få tid med en massa saker som jag inte hunnit med tidigare (vad det är kommer jag nog att berätta mer om här allteftersom).
Nå, just motion står inte överst på min favoritlista...
Min frihetslängtan är så stark att den får mig att gå i pension tre år "för tidigt", när jag fyllt 62 i sommar. Det ger mig märkbart mindre per månad, men jag värdesätter friheten mer. Dessutom vet man inte hur länge man får vara någorlunda frisk. Småkrämporna kommer smygande en efter en. Bättre fattig och glad än rik och sjuk, eller vad det heter. Nå, vi klarar oss. Vårt icke lyxrenoverade hus är en bra pensionsförsäkring med sin låga månadskostnad.
För att lite grann äta kakan och ha den kvar har jag dessutom en överenskommelse med Loxodonta och ABB att även efter sommaren kunna jobba lite grann ibland, vid behov. Därmed klipper jag inte helt kontakten med Ludvikagänget. Det tror jag kan bli riktigt bra.
Det kommer många funderingar om livet när man blir äldre, både bakåt och framåt i tiden. Vissa visioner hoppas man väl inte blir sanna.
Det viktigaste är nog att - på känt Karin Wigert-manér - vara positiv, öppen för nya saker, och se möjligheter i stället för problem!
Vacklande spacklande
För någon månad sen röjde vi ur gästrummet för att renovera det från tak till golv. Däremellan sitter tapeterna.... nästan. Innan man kletar dit nya tapeter ska man ju, om man är en samvetsgrann händig herre, riva bort eventuella delar av den gamla tapeten som sitter löst.
Så man börjar försiktigt riva i nåt hörn eller nån kant där det ser ut att inte riktigt sitta fast. En lång remsa åker bort. Pill med kniven visar att det sitter löst här och var längs den rivna kanten. Och så vidare. Osv.
Osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
För att göra en lång historia kort så visade sig stora (men inte alla) delar av gamla tapeten sitta löst. Golvet täcktes av tapetflagor i olika format. Förmodligen skulle det gå att fortsätta detta hur länge som helst, men i går bestämde jag att det som sitter kvar får sitta kvar.
Mitt tålamod vid renovering är lika kort som min entusiasm är måttlig.
Att sopa upp röran går inte, eftersom den gamla plastmattan jag dragit bort lämnat efter sig ett lager strävt ludd. Man får skyffla med händerna och plocka upp småbitarna.
Nå, när detta nödtorftigt nu är gjort är det bara att börja spackla alla tusen miljarder skarvar. Den nya dyra tapeten får ju inte se skrynklig ut det första den gör när den kommer upp.
Som den prokrastineringens sannskyldige mästare jag är konstaterade jag dock för några timmar sen att
- det är lördagkväll
- serien Downton Abbey har slutat
- jag ändå inte har någon lust att börja spackla
- vad som helst alltså är roligare än det
Att utgjuta sig i bloggen passar som hand i handske in på punkt 4 ovan. Et voilà!
Får man dessutom så här bra hjälp vid datorn av vår gamla kattdam Siri är tveklöst lördagkvällen räddad.
Spackla kan man alltid göra i morgon!
Eller nån annan dag.
Så man börjar försiktigt riva i nåt hörn eller nån kant där det ser ut att inte riktigt sitta fast. En lång remsa åker bort. Pill med kniven visar att det sitter löst här och var längs den rivna kanten. Och så vidare. Osv.
Osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv...
För att göra en lång historia kort så visade sig stora (men inte alla) delar av gamla tapeten sitta löst. Golvet täcktes av tapetflagor i olika format. Förmodligen skulle det gå att fortsätta detta hur länge som helst, men i går bestämde jag att det som sitter kvar får sitta kvar.
Mitt tålamod vid renovering är lika kort som min entusiasm är måttlig.
Att sopa upp röran går inte, eftersom den gamla plastmattan jag dragit bort lämnat efter sig ett lager strävt ludd. Man får skyffla med händerna och plocka upp småbitarna.
Nå, när detta nödtorftigt nu är gjort är det bara att börja spackla alla tusen miljarder skarvar. Den nya dyra tapeten får ju inte se skrynklig ut det första den gör när den kommer upp.
Som den prokrastineringens sannskyldige mästare jag är konstaterade jag dock för några timmar sen att
- det är lördagkväll
- serien Downton Abbey har slutat
- jag ändå inte har någon lust att börja spackla
- vad som helst alltså är roligare än det
Att utgjuta sig i bloggen passar som hand i handske in på punkt 4 ovan. Et voilà!
Får man dessutom så här bra hjälp vid datorn av vår gamla kattdam Siri är tveklöst lördagkvällen räddad.
Spackla kan man alltid göra i morgon!
Eller nån annan dag.
