Kattvänner
Det är svårt att inte älska katter. Jag kan åtminstone inte låta bli, även om jag skulle vilja. Och jag vill inte låta bli att älska katter.
Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.
Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.
Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?
En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.
(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.
???
Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)
Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.
Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.
Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.
Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.
Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.
Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?
En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.
(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.
???
Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)
Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.
Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.
Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.
Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie Eriksson
Du har skrivit så fint om katter och jag känner verkligen igen det du skriver om katter och deras personlighet. De ser verkligen till att bli bortskämda för det ska helt enkelt bara vara så enligt dem. Så känns det i alla fall. Och att försöka lura i dem medicin i nån godbit det funkar som sagt inte, de är de för smarta för de små rackarna...hrrm sötnosarna menar jag såklart!
Hoppas ni och Agaton mår bra! Ha det gott!
Postat av: Peter L
Tack Ann-Sofie! Jo vi mår bra och Agaton verkar vara sitt vanliga framåt jag igen. Han kom just in, genomblöt, och jag fick som vanligt släppa allt jag hade för händer för en emergency-frottering medan han glatt glufsade i sig Sheba ur matskålen. Med andra ord, ordningen är återställd.
Trackback
